Påklädaren (1983)

Andra världskriget, Plymouth. Sir är en av dessa ständigt turnerande skådespelare-direktörer som bara lever för en enda sak. Teatern med stort T. Hans ensemble spelar bara den stora dramatikern. En ny pjäs varje kväll, alltid skriven av Shakespeare. Från Kung Lear via Hamlet till Falstaff i De muntra fruarna i Windsor. Favoriterna är Lear och Richard III. Roller där Sir verkligen kan leva ut. Hans liv är teatern. Och de som får betala kostnaderna för det är de som står honom allra närmast. Men nu börjar Sir svikta. Stressen i krigstid, håller ihop sällskapet och att agera i en Shakespeare-pjäs varje kväll börjar helt enkelt bli för mycket för honom. Norman, påklädaren är hans stöd. Norman inser att om han inte får upp Sir på scenen varje kväll, hur mycket arbete det än är, så kommer Sir att tyna bort. Han delar Sirs passioner för teatern och är honom hängiven. Förutsatt att han får ha kvar rättigheten att kritisera och anmärka. Bakom scenen går Norman igenom sina plågor, svordomar, övertalning och hängivenhet för att lyckas få den överansträngda Sir att ta på masken och göra sitt livs kanske bästa föreställning av Kung Lear. Senare i omklädningsrummet ber den slutkörde Sir att Norman ska läsa ur hans påbörjade biografi. Norman kommer inte längre än till dedikationen där han till sin ilska upptäcker att han inte blivit omnämnd. Men Sir är bortom Normans förebråelser -- han har fridfullt dött i sin sömn.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Albert Finnay är den store aktören som ger sitt livs föreställning som Kung Lear i en dammig, smutsig lokal medan tyskarnas bomber faller utanför.

Hans roll pendlar mellan självömkan och storhetsvansinne. Han ser tyskarnas bomber som en personlig hämndakt mot honom och Shakespeare och kräver hämnd på barbarerna. I nästa ögonblic sitter han orörlig i sin stol och vägrar gå ut på scenen.

Lika ypperlig som Finney är Tom Courtenay som hans påklädare. Han månar om sin herre, får honom på fötter med vart te och smicker blandad med hotelser och tjat.

Han lever genom den store skådespelaren, som ger hans liv en mening. han låter sig trampas på och hunsas med. Det är det enda liv han känner till och vill leva.

Jag sa inledningsvis att det är filmad teater och sådant kan vara påfrestande. Men inte här. De överlägsna skådespelarprestationerna väger upp känslan av teater." Lasse Hallgren i Aftonbladet

"Visst händer det ibland att teatern blir teatralisk men det är å andra sidan ganska sällan. Det kan man tacka regissören Yates för. Han har lyckats undvika det stillastående drag som ofta brukar utmärka filmatiserade pjäser. Inte minst beroende på hans följsamma kamera och långa tagningar som låter skådespelarna få den tid och det spelrum de behöver.

För naturligtvis är detta främst skådespelarnas film. Inte för inte fick Albert Finney en silverbjörn för sin suveräna rolltolkning vid årets Berlinfestival. Men den borde ha delats med Tom Courtenay, för här handlar det naturligtvis om ett samspel.

Det är ungefär som med "Sir" och Norman: Utan varandra är de inget; med varandra slår de gnistor." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"En film som "Påklädaren" -- liksom den pjäs filmen bygger på, båda skrivna av Ronald Harwood -- lever i kraft av de enskilda skådespelarinsatserna. Rollerna som Sir, den gamle suveräne skådespelaren som bryter samman, och Norman, hispig, lätt alkoholiserad allt-i-allo, är självfallet tacksamma roller.

Albert Finney och inte minst Tom Courtenay tar väl vara på gestalternas möjligheter. Över huvud taget är detta en film att se för skådespelarinsatsernas skull.

"Påklädaren" är, har regissören Peter Yates sagt, en hyllning till teatern. Och blir det -- genom skådespelarnas insatser.

Det är för dem filmen är gjord." Björn Linnell i Expressen

""Påklädaren" har paralleller med Shakespeares tragedi "Kung Lear", som också är den pjäs sällskapet spelar. Precis som Lear är Sir omgiven av älskande. Men vilken kärlek är sannast? Den underdånigt villkorslösa eller den trotsiga?

Norman älskar på Sirs villkor, den sorts omogna kärlek som vår kultur firar och som ödelägger slavens liv. För den indentitetslöse Norman är Sir ett andra jag, de båda är en person. Men inte för Sir.

Kemin mellan dessa två motpoler är en mångfärgad lektion i människokännedom. Filmens sälta.

Tragisk musik, snusbruna miljöer och skickliga bifigurer snitslar fram rätt bana mellan skrattretande småttigheter som kunde vält "Påklädaren" ner i plattkomikens dike." Ingrid Hagman i Stockholms Tidningen

"Påklädaren är mest ett stycke stjärnteater där Finney och Courtenay tävlar om uppmärksamheten och gör det på gränsen till överspel. Stundtals är det roande, ibland gripande men mycket mer än yta får Peter Yates aldrig ut ur detta drama där de tiljor som föreställa världen är lagda i dubbla lager." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se