Och skeppet går (1983)

I juli 1914 avseglar en lyxångare från Italiens kust med den berömda operasångerskan Edmea Tetuas aska ombord. Båten har chartrats av hennes vänner, operasångare, teaterfolk och diverse exotiska personer. De ska sprida hennes aska i havet vid hennes födelseö. De olika färgstarka personerna presenteras för publiken av Orlando, en journalist som också är berättaren. De första dagarna förflyter livet ombord angenämt, med romantiska förvecklingar, studiebesök i fartygets inre, seanser m m. Men på den tredje dagen blir kaptenen tvungen att rädda ett stort antal serbiska flyktingar ur havet. De har flytt från det begynnande världskriget i Serbien, undan österrikarna. En österrikisk pansarkryssare dy!ker plötsligt upp och kräver att flyktingarna utlämnas. En österrikisk storfurste, som befinner sig ombord på lyxångaren för att bevista sångerskans begravning, ingriper då, och man får tillstånd av den österrikiske amiralen att genomföra begravningen till sjöss. Sedan verkställs emellertid utlämningen av flyktingarna. En av dem kastar en bomb mot en kanon på kryssaren, och hela batteriet avfyras då mot lyxångaren, som sjunker. Av någon anledning sjunker även pansarkryssaren på samma gång. Många av de skeppsbrutna räddas dock, bland dem berättaren/journalisten, som i sin tur har räddat en noshörning ur fartygets lastrum.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Att den här filmen inte är Fellinis mest skimrande eller profilerade bedrift låter sig visserligen sägas; i varje fall om vi mäter den med den måttstock han själv har slöjdat. Den glesnar här och var. Den favoriserar understundom sina ornament på bekostnad av sin historia.

So what? Det som finns, det förslår ett ansenligt stycke. Visst brusar ingivelserna när det vill sig.

Och om den inledande stumfilmspastischen är ett virtuosnummer är finalen ingenting sämre än så. Det är där skeppet sjunker och blamageguden grymtar och alltsammans barkar åt helvete till ackompanjemanget av uvertyren i Verdis "Ödets makt". Det är där Fellini upplöser spelet och räcker ut tungan åt sin egen skapelse. Det är där han demonstrerar, med det våldsammaste av yrkesironiska skamgrepp, hur det gick till när han trollade fram alla kaninerna ur hatten.

Så ta för er, för all del, eftersom otacksamhet bör beivras. Världen, i rockvideons och biljakternas årtionde, är inte precis överlastad av likvärdiga illusioner." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Här är allt låtsaslek och stor teater i filmateljén. Fartygssidan i Neapels hamn är en skyhög kulissvägg att le åt, havet glittrar i ändlösa tygvågor och pansarkryssaren liknar på avstånd ett pappmonster med urklippta skorstensrökar.

Det är en kongenial dekor, som bör rendera scenografen Dante Ferretti ett hedersomnämnande. Den omramar ju en epok som i sin overklighet gått i graven, ett lite stolligt förkrigs-Europa där operachefer, sångdivor och långhåriga admiratörer verkar hämtade ur någon gammal lustig stumfilmsmelodram.

Varför då opera? Ja, Fellini har ju alltid älskat scenens och manegens folk, de förkroppsligar hans egen fantasi, och dessutom ger de ett extra tillskott till underhållningen.

Jag misstänker till och med att operans vänner har större behållning av filmen än andra som måhända tycker att det Felliniska skeppet står väl stilla ibland.

Här ljuder Verdioperor och annat vackert genom den gigantiska leklådan, tjusigast när passagerarna sjunger Aidas avsked till fosterlandet vid serbernas utlämnande." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"En ny Fellini-film (som inte är alldeles ny, skeppet har behövt ett par år för att segla hit). Inför den bör man vara som ett barn på cirkus. Även om saltomortalerna i manegen ibland varit mer raffinerat komplicerade, så bjuder direktören även denna gång på ett välkomponerat program och högsta artistiska standard. Det gamla aristokratiska Europa komprimerat till lyxkryssare på väg mot undergången.

"Och skeppet går" heter filmen. Oavsett om "går" är vad skepp gör, så är det här skeppet i bokstavlig mening mycket stillastående. Det är ett kulissbygge i Roms filmstad, och Fellini gör en poäng av att så är fallet. Vågorna är av tyg och någon konstaterar mycket riktigt att månen ser målad ut. När en österrikisk pansarkryssare uppenbarar sig i horistonten (för de serbiska flyktingarnas skull) ser den mest ut som ett åskmoln inför det annalkande ovädret.

Det är förkonstlig driven till skön konst på Fellinis omisskännligt personliga vis.

Ett lysande spektakel om en förgången värld. Fångad i det ögonblick den förgick." Bernt Eklund i Expressen "Det går så snopet fort på slutet -- men det är väl den egenhet som kännetecknar de storskaliga katastroferna. Och skeppet går har som metafor betraktad, hur många ingångar som helst -- fast somliga kan visa sig vara blindgångar. Men filmen är också en upplevelse av annat slag: mellan dröm och verklighet, mellan opera och halvdokumentär. Tavlor i kalla och varma färger från en epok och en livsstil som gått i graven.

Till sist, eller näst sist, återkallas vi av Fellini till verkligheten, det vill säga rakt in i en studio i Cinecittá, där hela filmen gjorts.

Slutordet är journalistens. Han överlevde och räddade -- noshörningen.

Det är en sällsamt infallsrik film, och somliga infall spretar ut, andra är motsägelsefulla och förbryllande . . . Men lappri! När Fellinis skepp kommer lastat så är det inget annat likt, det går i sin egen klass. Man tar emot med alla sinnen och tackar därtill, för det är ju inte någon vanlig syn på filmens hav." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se