Tjallaren (1982)

Inspektör Palouzi tillhör en "områdesbrigad", en elitstyrka inom den franska polisen, i Paris. När en tjallare i Belleville-distriktet mördas misstänker 13de brigaden att den lokale gangstern Roger Massina ligger bakom. Den undre världen sprider ut att det var brigaden själv som mördade tjallaren. Massinas aktiviteter ökar och Palouzi bestämmer sig för att göra en tjallare av hallicken Dédé, som två år tidigare tillhörde Massinas gäng men som kastades ut på grund av bråk kring Dédés kvinna, Nicole. Medvetet börjar Palouzi trakassera Dédé och Nicole; anhåller dem för koppleri och prostitution och försöker spela ut dem mot varandra. Båda vägrar att tjalla på någon och i ren desperation försöker de lura Palouzi. Till slut tvingas Dédé att återvända till Belleville och be Massina om hjälp med en stöld av antikviteter som han anser vara en för stor grej ensam. På grund av Massinas misstänksamhet går polisens gillrade fälla snett och Massina lyckas undkomma. Han spårar upp Dédé för att utkräva hämnd, men Dédé lyckas vända situationen och dödar Massina. Dédé ber Nicole ordna en flyktbil. Hon är dock rädd för att Massinas gäng skall hämnas och förråder Dédé. Palouzi skyddar sin tjallare genom att arrestera honom.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Swaim ger oss några sällsamma och doftande exteriörer från invandrardistriken och från horornas rastplatser i Boulogneskogen. Tjallaren och hans fnask, profilerat och detaljtrikt tecknade av Philippe Léotard och Nathalie Baye, lever i ett förhållande som liknar ett mönster av kärleksfull småborgerlighet. Maffialedaren ägnar sig inte bara åt knark och stöldgods utan älskar sin lapereau farci med samma hängivenhet som småbuset sina pilgrimsmusslor på spett.

Utmanande nog är inte heller poliserna vad de varit. Bland dem finns visserligen sluggern som behållit takterna från Algeriet och som med förkärlek slår innan han talar. Men flertalet är unga och endera komiska eller tankspridda. Majoriteten bär gympadojor i stället för loafers och jeans i stället för slacks. Hos den yngste är örenen igenmurade av en freestyle för att han inte ska missa rockrytmerna ens när larmet går.

När det gäller att smula sönder våra konventioner är Bob Swaim en frimodig och framgångsrik dissident. Dessutom har han naturligtvis rätt. Poliserna är inte bara poliser och fnasken inte bara fnask och busarna inte bara busar: i den vedertagna och gammalromantiska bemärkelse som kriminalfilmen och kriminallitteraturen lärt oss.

Schablonerna är till för att spara tid och tanke. Verkligheten däremot är spräcklig.

Fråga Ed McBain.

Eller, i vår egen sandlåda, Leif G W Persson." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Swaim berättar utförligt och övertydligt. En stor del av tjusningen med de strama tretti- och fyrtitalsfilmer Swaim otvivelaktigt beundrar var att så lite sades rent ut. Tonen var ohöljt cynisk, men under ytan vibrerade det av tillbakahållna känslor.

Ofta var det outtalade viktigare än de uttalade.

Men i "Tjallaren" försöker Swaim säga ut att det filmer som "Casablanca" eller "Utpressning" "The Big Sleep" lämnade åt åskådaren att själv fylla i. Resultatet är en dialog som utan att vara direkt pratig ändå hela tiden lyckas säga för mycket.

På samma sätt drar Swaim ofta ut scenerna för långt; åskådaren får skrivet på näsan vad han/hon ska känna.

Å andra sidan struntar Swaim i vissa grundläggande regler.

Förmodligen skulle han förklara detta med att gangsterfilmens mytiska kvaliteter är viktigare än trovärdigheten." Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter

"Den Amerikafödde regessören Bob Swaim har gjort en obehaglig actionfilm om en obehaglig företeelse. Han är lite för angelägen att göra effektiv action -- och har lånat friskt från sina amerikanska föregångare.

Men med två bra skådespelare -- Nathalie Baye och Philippe Léotard -- som det plågade paret skapar han en mänsklig motvikt som gör filmen sebar och sevärd." Bernt Eklund i Expressen

"I sin berättarteknik har Swaim kombinerat det bästa från fransk och amerikansk filmkonst. Den snabba dialogen med sin genomskådande cynism har en omisskänlig fransk prägel medan däremot spektakulära biljakter, revolverstrider och tron på en ren och romantisk kärlek tyder på att Swaim fortfarande bär med sig en bit av Kalifornien.

Denne kärleks båda kontrahenter kommer från samhällets botten. Nathalie Bay spelar en sköka och har sällan setts bättre på film. Hennes man och älskare är hallick. smågangster och allmänt misslyckad. Philippe Léotard är perfekt i rollen som denne avsigkomne cyniker; hans trötta, sönderslagna ansikte tillhör en man som förlorat alltför många matcher mot såväl inre som yttre fiender. Hans utseende, hans sätt att röra sig, tala och småle berättar hans livs trista historia av nederlag efter nederlag.

Detta par skänker filmen en tragisk dimension som är ovanlig i deckare men som i Swaims förfarna regi aldrig blir störande eller verkar påklistrad.

Först och främst är emellertid Tjallaren ypperlig underhållning och som sådan välgjord in i minsta detalj. Den är tillverkad med stor filmisk medvetenhet och innehåller åtskilliga referenser inför filmens stora namn. Allt detta gör den till en frisk fläkt i den franska filmen där ett överdrivet psykologiserande alltför ofta fått breda ut sig på berättelsens bekostnad. Tjallaren är den bästa deckare som på år och dag kommit upp på Stockholms biografer." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se