Ett offer : Ett gripande drama ur sjömanslivet i 2 akter (1913)

Filmens programblad 1913.

Hotande slå böljorna mot stranden, då Maria tankfullt står och blickar ut över det oändliga havet. Oro fyller hennes hjärta, så hon tänker på, hur hennes älskade Franz åter skulle utsättas för det väldiga elementets raseri. Det skulle blifva hans sista resa, hans avsikt var sedan att hemföra Maria som sin brud.

Ännu länge sedan skeppet försvunnit ur sikte stod hon vid stranden och blickade efter skeppet, som bar hennes älskade Franz.

Efter några veckor fick Maria den första underrättelsen från Franz. Han skrev till henne, att han just nu kommit till Singapore och att det var så vackert där. Tyvärr kunde han ej meddela sin adress, då han ej visste vart färden sedan gick. Sorgsen lät hon handen med brevet sjunka, medan sorgsna, längtansfulla tankar stego upp i hennes hjärta.

Tiden gick. Medan Franz var långt borta i fjärran land stod Maria vid sin älskade moders dödsläger. I denna svåra tid var hon helt och hållet hänvisad till sig själv, därtill hörde hon ej något från sin älskade. Hon hade ingen för vilken hon kunde anförtro sig åt, ingen att söka tröst hos. Franz var ju den ende och nu ... kanske havet tagit honom eller hade han glömt sin brud där hemma ... När Maria var nära förtvivlan var det som hennes fars gamle vän fyrvaktaren tog sig an den föräldralösa. Det var en duktig gammal sjöman och hans hem var stort nog för att bereda tvenne människobarn plats. Han gav henne ett litet trevligt rum och gjorde allt för att göra tillvaron angenäm för henne.

Franz hade nu i 8 dagar befunnit sig på hemfärden. Med längtande blickar betraktar han medaljongen, som gömde hans älskade Marias bild. I tankarna utmålade han för sig återseendets glädje. Hur kunde väl hon och hennes mor ha det nu? Hade de väl tänkt på honom ibland? Dessa frågor gjorde han sig gång på gång under det han skrev ett brev till Maria. - - - Men där hemma satt Maria och sörjde sin älskade. Allt mer blev hon övertygad om att han förolyckats och denna åsikt delades även av fyrvaktaren. Denne hade fått Maria allt mer kär och en dag beslöt han att anhålla om hennes hand. Maria blev överraskad - hennes hjärta tillhörde ju alltjämt den försvunne. Men hon kände sig skyldig tacksamhet mot fyrvaktaren, som hjälpt henne i nöden och så kom det sig att Maria gav honom sitt jaord ...

Det var en svår missräkning för Franz då han återfick sitt brev med påskriften "adressatens nuvarande bostad ej bekant". Gång på gång lästa han de betydelsefulla orden. Hans lycka, hela hans hopp syntes honom med ett slag krossat. Vad hade väl skett? Skulle hon verkligen blivit honom otrogen under hans långa frånvaro ... Så satt han försjunken i dystra tankar och stirrade ut över det upprörda havet. Snart skulle han åter se hemmets kuster ... Plötsligt hördes ett häftigt dån - ångpannan hade exploderat. Fyrvaktaren som då hade vakten såg genom sin kikare det brinnande skeppet, såg hur alla människor ombord funno döden i vågorna. Nu såg han blott kringflytande spillror - skeppet hade gått till botten.

Franz lyckades i sista ögonblicket klamra sig fast vid en sönderslagen räddningsbåt. Så drev han omkring i flera timmar på havet. Snart skulle krafterna svika och böljorna slå samman över honom. Solen sjönk ... Franz hade kastats upp mot klipporna vid kusten. Med uppbjudande av sina sista krafter släpade han sig från den ena klippan till den andra, medan böljorna gång på gång slogo över honom.

Fyrvaktaren såg honom och ilade genast till kusten för att bringa hjälp åt den olycklige. Maria skyndade efter sin make. Med fasa igenkände hon sin älskade Franz. Han höll i sin krampaktigt slutna hand medaljongen med Marias porträtt. Under det fyrvaktaren bemödade sig att återkalla honom till liv, tog Maria medaljongen för att ej förråda sig för sin make. Hon ville ej låta honom veta, vem den räddade var och hoppades på en uppgörelse i godo med Franz.

Då fyrvaktaren nästa dag gick till sitt arbete, använde Maria tillfället att tala med Franz. Hon berättade om allt som försiggått sedan han reste, hur modern dog och fyrvaktaren tog sig an henne, då hon stod ensam och hjälplös, hur hon av tacksamhet blev hans maka, då alla trodde att Franz var död. Hur annorlunda hade ej Franz tänkt sig detta återseende. Nu då de omsider återsågos voro de främmande för varandra, och plikten fordrade att de glömde varandra. Deltagande så Maria på Franz. Om han blott visste hur högt hon älskade honom - men hon kände sina plikter som maka. Överväldigad av smärta vände sig Franz bort. Om han dock blott fått gå under med skeppet. Nu var ju livet intet för honom. Han går mot bergen för att vara ensam med sin smärta.

Driven av svartsjuka närmade sig fyrvaktaren. Hans makas osäkra beteende gör honom vredgad. Han skyndar efter den skeppsbrutne för att begära en förklaring av honom.

De råkade i en häftig ordväxling, som snart övergick till handgripligheter. Under den förtvivlade brottningen kom Franz nära en gapande avgrund. Plötsligt förlorade Franz fotfäste, ett gällt skri genljöd i bergen. Franz hade störtat ned i avgrunden. Fyrvaktaren stod ett ögonblick som förlamad av fasa, han stirrade ned i avgrunden och såg Franz hänga på ett klipputsprång. Maria kom till och vidtog genast anstalter för att rädda sin älskade. Hon ilade hem efter ett rep och kättrade så ned till den olycklige vars krafter snart voro slut. Med vrede såg fyrvaktaren sin maka våga sitt liv för att rädda den okände. I blint raseri fattade han tag i linan och ville skära av den. Men i sista ögonblicket vaknade hans samvete och rysande kastade han kniven långt bort ifrån sig.

Franz och Maria berättade nu sin kärlekssaga. Gripen av medlidande förenade då fyrvaktaren det unga paret med orden: "Kärleken är starkare än plikten. Ungdom tillhör ungdom - jag har ingen rätt att ställa mig i vägen för er. Dragen bort i frid."

Överlyckliga drogo de båda unga bort. Men åter steg fyrvaktaren upp i fyren för att i arbetet söka glömska och tröst. - - -