Plutonen (1986)

Vietnam 1967. Den 21-årige Chris anländer som nykomling till Bravo-kompaniet för ett års frivillig tjänstgöring. Han placeras i en infanteripluton som i stort sett består av två fraktioner. Det onda och det goda förkroppsligas av sergeant Barnes respektive sergeant Elias.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Summan av Stones självupplevda historia är rå och skakande, eftersom Vietnamkriget var detsamma och eftersom Stone inte ljuger om fakta. Men därutöver?

Som asiatisk helvetesrapport kan den här filmen trots allt inte jämföras med "The killing fields". I fråga om täthet och gestaltning kan den heller inte ställas bredvid Stones eget fjolårsnummer "Salvador". Och säga vad man vill om hans naturalistiska ansträngningar, men aldrig för de oss lika nära dödsögonblicken och inälvorna och de fysiska realiteterna som Rauni Mollbergs "Okänd soldat". Antagligen beroende på att Stone i mindre grad än Mollberg tyr sig till det individuella grodperspektivet, till soldaten som för några glödgade sekunder blir du eller jag.

Hyllningarna i hemlandet och de åtta Oscarnomineringarna säger möjligen mer om den amerikanska baksmällan än om själva filmen. Den är ett hedrande fältreportage, frontalt och upprört och med naturnödvändighet pacifistiskt.

Inte mycket mer än så. Heller inte mycket mindre." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Oliver Stone var själv med och vet en del. Därför målar han upp kriget utan försköning. Här finns inga hjältedåd. Bara blöt och skitig nattpatrullering, infernaliska minexplosioner, amerikansk byterror och en nyårsslakt som efterlämnar en massgrav i en bombkrater.

Som filmatisk återgivning har detta en kuslig briljans. Robert Richardsons foto för oss handgripligt in i dödens ångande urskog, och klippningen framhäver skoningslöst dess mardrömslika stridstumult.

Men inte nog med det. Oliver Stone skildrar ett våldsklimat som urartar i inbördes konflikter och dödande.

Inom plutonen utvecklas en motsättning mellan dem som anser att kriget kräver total hänsynslöshet, även mot civilbefolkningen, och dem som håller på en viss anständighet. De båda sidorna företräds av sergeant Barnes och sergeant Elias, den onde och den gode.

Tom Berengers Barnes med sitt ärransikte är killermaskinen med en aura av kriminalitet och dödsbesatthet, medan Willem Dafoes Elias är den godhjärtade stigfinnaren i en värld utan nåd.

Stone avslöjade att amerikanska soldater kunde ta kål på varandra har en frän uppriktighet. Men samtidigt kan man stilla sig lite skeptisk till hans utformning av motivet.

Hans film ger intryck av att de amerikanska grymheterna i Vietnam mera berodde på enskilda soldaters och underbefäls moraliska defekter än på den allmänna moraliska konkurs som kriget innebar." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Man känner den unge huvudpersonen Chris (Charlie Sheen) rädsla i maggropen. "Plutonen" stinker krig på samma sätt som "Okänd soldat" och verklighet på samma sätt som Stones förra film "Salvador". Man slukar filmen med ögonen i sin iver att äntligen få se hur det gick till där i Vietnam, kriget som man växte upp med.

Tyvärr har Stone lagt på ett antal monologer av Chris, där han skriver brev till sin farmor. Sådana sentimentala snyftningar behöver inte filmen.

Mycket mer finkänsligt skildras samhörigheten mellan de meniga, den anonyma kanonmaten. Stone har hittat några fantastiska unga svarta skådespelare som ger liv och must åt filmen, medan unge Sheen går lite väl oberört rundkindad genom sina upplevelser." Britta Svensson i Expressen

"Vietnam -- kriget som USA förlorade moraliskt och militärt. Det har det amerikanska folket fått leva med, det har regissören Oliver Stone levt med. Och drygt tio år efter freden har han fått göra sin film Plutonen. Enligt honom själv den första skildringen av hur det verkligen var.

Och säkerligen har han rätt. Plutonen är snarare en film om kriget än en krigsfilm. Så tillvida är den ovanlig som spelfilm. Här saknas hjältar och idealisering som hon en Sylvester Stallone eller Chuck Norris. Inte heller ägnar sig Stone åt djupsinnigheter eller mystifieringar som i Coppolas märkvärdiga Apocalypse Now.

Plutonen är rakt och enkelt berättad. Anslaget är skoningslöst från det att Taylor och hans vänner anländer till basen och kastar räddhågsna blickar mot kropparna i plastsäck retur USA. Gröngölingarna, eller med engelskans mer precisa cynism "fresh meat", skall läras upp i jargong och råbarkat kamratskap. Den som inte står pall, vet att bara en sak väntar -- döden." Kaj Schueler i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se