Eric M. Nilsson

Svensk regissör. Född Eric Michel Nilsson i Bryssel. Bosatt i Belgien till 1951.

-

Eric M. Nilsson är en av de mest originella och okonventionella filmarna som arbetat för den svenska televisionen. Med sina essäistiska, dubbeltydiga och samtidigt djupt allvarliga filmer har han undersökt 1900-talsmänniskans belägenhet och framför allt i en rad filmer skärskådat kommunikationens problem.

Nilsson föddes i Bryssel och växte upp i Belgien där hans far var VD för ett tekniskt företag. 1951 flyttade familjen till Sverige och Nilsson fick erövra ett nytt språk, ett tema han återvänt till många gånger. Efter studentexamen och militärtjänstgöring flyttade han till Paris och gick den tvååriga regiutbildningen på IDHEC (Institut des Hautes Études Cinématographiques). Väl tillbaka i Sverige anställdes 1961 han vid SR:s dokumentärfilmsredaktion under den legendariske Lennart Ehrenborg. Han arbetade där fram till 1967 då han övergick till att bli frilans, om än med den svenska televisionen som huvudsaklig uppdragsgivare. Han har gjort över 100 filmer i skiftande format.

De första filmerna var anspråkslösa porträtt av arbetsplatser och urbana miljöer, som Kök och Djurgårdsfärjan, båda 1963. Med understöd av Ehrenborg och dennes intresse för cinema verité fick Nilsson snart möjlighet att resa i Europa för att göra ett antal kortfilmer. Här fångade han de oansenliga bipersonernas öden, men förmådde också röra sig in mot historiens centrum, till exempel i Europa 1900 (1968) som berättar om lyxens historia och samtidigt problematiserar minnet och våra bilder av det förflutna. Med En skola (1968) utmanade Nilsson dokumentärfilmskonventionerna såväl som SR:s etiska regler. Filmen som var en kritisk skildring av en Waldorf-skola i Stockholm, uppfattades som mycket provocerande och partisk och fälldes av Radionämnden.

Eric M. Nilsson har också arbetat med självbiografiskt material som i Dubbla verkligheter (1995), där han återvänder till sin barndom och upplevelserna av den nazistiska ockupationen av Belgien. 1996 belönades Dubbla verkligheter med Guldantennen, Sveriges Televisions pris till fria filmare. Några andra filmer som samlar upp det essentiella i hans konst är Vad som helst... till synes (1977) och Apropå ord som kommunikation, begriplighet, makt, ensamhet (1979) där den återkommande frågan är hur sammanhang skapas och kommunikation uppstår. Här utnyttjar han också greppet att intervjua kända personer samtidigt som deras status förblir obestämd. Istället för den traditionella dokumentärens argumentation eller upplysning erbjuder Nilsson suggestion och uppfordrande tomrum som måste fyllas av åskådaren själv. Ett annat genomgående drag i hans filmer är okommenterade sekvenser som avlöses av andra som får en närmast litterärt utformad kommentar, där Nilssons egen röst förlänar det sagda en distinkt auktoritet.

Eric M. Nilsson belönades 1978 med en Guldbagge för sin insats för att "vidga den svenska dokumentärfilmens gränser".

Lars Gustaf Andersson (2014)