Ett långfinger mot god smak, normer och allt som är tråkigt!

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem. Denna gång har turen kommit till Gabrielle de Bourg och filmen Dyke Hard.

Jag älskar kultfilmer, både mästerverken som inte uppskattades när de kom, till exempel The Thing (John Carpenter, 1982) eller The Big Lebowski (Joel Coen, 1998), och charmiga kalkonfilmer som The Room (Tommy Wiseau, 2003) eller senaste kärleken Hard Ticket to Hawaii (Andy Sidaris, 1987) som jag introducerat för alla mina vänner. Det som förenar alla kultfilmer är att de skapar en slags subkultur kring vi-känslan som tittarna och fansen upplever. Att se filmen är bara en del, för du ska också svepa in dig i filmens kultur, citera den eller till och med göra det till din livsstil (se till exempel religionen Dudeism).

På samma sätt som dessa filmer hänger ihop med subkultur lockar de gärna minoriteter. Kultfilmerna bland hbtqi-personer är många. Det är inte en tillfällighet att kultfilmernas kultfilm, Rocky Horror Picture Show (Jim Sharman, 1975), är ett av de stora queera mästerverken. En musikal som är en hyllning till gamla B-filmer lika mycket som till normbrytande sexualitet och könsuttryck. En fana som Dyke Hard (Bitte Andersson, 2015) burit vidare.

Dyke Hard är en road trip-action-exploaterings-musikal om det lesbiska rockbandet med samma namn som ska resa till Stockholm för att delta i en musiktävling. Men deras nyligen kickade sångare Riff har slagit sig ihop med superskurken Moira, och tillsammans planerar de att förgöra bandet. På vägen stöter de på allt från ninjor och spöken till mc-gäng och en fängelseorgie. Allt paketerat i en lagom trashig 1980-talsestetik.

Filmen har jämförts med verk av Russ Meyer och John Waters (stora legendarer inom hbtqi-communityt) och framför allt med alster från det kultförklarade independentbolaget Troma. De gör lågbudgetfilmer som är kända för splatter, naket och skruvad mörk humor. Blinkningarna till Troma i Dyke Hard är många och bolagsgrundaren tillika kultregissören Lloyd Kaufman dyker även upp i en cameoroll. Men det är inte bara en tom hyllning – regissören Bitte Andersson har själv jobbat för Troma, som specialeffektsmakare till Poultrygeist: Night of the Chicken Dead (Lloyd Kaufman, 2006), vilket ger en annan legitimitet till hennes egen film. Det märks att hon har gått i Tromaskolan, för Dyke Hard följer utan tvekan bolagets estetik. Skådespelet är amatörmässigt och växlar mellan stelt till gravt överspel, kulisserna är enkla och kameraarbetet är oftast platt. Handlingen är som ni förstår papperstunn och mest en ursäkt för olika skruvade sekvenser. Allt är inte så mycket lågbudget som billigt. Vilket bara gör filmen bättre! “It’s not a bug, it’s a feature”, så att säga.

För Dyke Hard är camp. Camp är en slags anti-kultur byggd på en kärlek till det dåliga och överdrivna och har en historisk koppling till hbtqi-rörelsen, där den bland annat ligger till grund för drag. Dyke Hard är ett långfinger mot den goda smaken i all sin billiga och skräpiga excess.  Det är en film för kultfilmsfans, genrediggare, skräpfilmsälskare och kaosiga queers. Som bäddat för att bli en kultklassiker. Trots detta så lyckades filmen ändå smyga sig in i finrummen, där den både fick stöd från Svenska Filminstitutet och visades på Berlins filmfestival, utan att den för en sekund tappade sin kultfilmlegitimitet. Bitte själv sade ”you can’t polish a turd”, men tack vare Filminstitutets dåvarande filmkonsulent Baker Karim är Dyke Hard en vackert glänsande bajskorv!

Att den välkomnades in där går hand i hand med filmens budskap och bakgrund. Dyke Hard handlar om acceptans, att finna varandra och bli som en familj, vilket är det som också förenar bandet i filmen och, utan att spoila för mycket, är grunden för filmens klimax. Det här är teman som är enormt viktiga för hbtqi-personer, som än idag kan behöva tampas med att inte accepteras av sin omvärld och får utstå diskriminering och våld. Därför har också konceptet vald familj historiskt varit så betydelsefullt för många som har övergetts eller stängts ute av sina biologiska familjer men i stället hittat en ny familj med andra hbtqi-personer.

Den gemenskapen som beskrivs här, var en förutsättning för att Dyke Hard skulle kunna bli till. Det började med en fejk-trailer på HallonTV, vilket var tv-sändningar som producerades av den queerfeministiska bokhandeln Hallongrottan (som också grundades av filmens regissör Bitte Andersson). Trailern väckte stort intresse och flera ville att filmen skulle realiseras. Under fyra år spelades den in och stora delar av Stockholms queercommunity ställde upp i processen. Som filmens egen familj, eller ja, kult. Bitte har beskrivit den för mig som “ett kollektivt äventyr som en generation queers kommer kunna berätta om från ålderdomshemmet”.

Passionen som gjorde Dyke Hard möjlig märks i filmen och smittar av sig. När den kom fick den direkt kultklassikerstatus, något den aldrig fått om det inte vore för att den är så genuin.

Som tidigare nämnts är en viktig del av dessa typer av filmer att du kan vara en del av subkulturen som omgärdar den. Kunna citaten (eller låtarna), ha kul merch och gärna känna någon medverkande.
Med tanke på alla Dyke Hard-tishor jag sett på olika evenemang eller de som kan namedroppa någon med koppling till filmen klarar den testet med bravur. Bonuspoäng bland kultfans är om du har sett en kultfilm på någon märklig och obskyr visning. Själv har jag sett Dyke Hard just under sådana förutsättningar. Det var på en queerfeministisk krog mitt under värmeböljan sommaren 2018, med flera från filmen närvarande. Alla svettades i lokalen och det blev så varmt att projektorn överhettades var tjugonde minut och vi fick höra kul kuriosa i väntan på att den svalnade. Jag har svårt att tänka mig en mer passande visning.

(publicerad i december 2021)