Fängelser i svensk film

Synen på brott och straff har skiftat under åren vilket har avspeglat sig i de filmer som har gjorts, från stumfilmstiden och framåt. Tobias Rydén Sjöstrand har tittat närmare på svenska filmer som utspelar sig bakom lås och bom.

”Du fånge, du älskliga, kom ut ur ditt fängelse”. Repliken kommer från Victor Sjöströms Körkarlen (1921). I svensk films kanske mest kända stumfilm liknas kroppen vid ett fängelse för själen. Men i Selma Lagerlöfs sedelärande historia förekommer inte bara fängelset som metafor. I en av alla filmens tillbakablickar hamnar huvudkaraktären David Holm, i filmen spelad av Sjöström själv, i en verklig fängelsecell som fyllerist.

De svenska stumfilmsberättelserna var i mångt och mycket sprungna ur 1800-talets melodramteater med äventyr, skräck, kärleks- och kriminalhistorier. I de storslagna berättelserna var rättfärdighet en dygd. Även de mest halsbrytande och svåra konflikterna slutade oftast lyckligt.

I dessa filmer är polisen knappast den centrala figur vi känner från dagens kriminalfilmer. Hjältarna kan vara privatdetektiver men sällan poliser. I flera fall, som i Berg-Ejvind och hans hustru (Victor Sjöström, 1918), fungerar polisen rentav som ett hot. I de amerikanska slapstickkomedierna från samma tid är det inte ovanligt att se poliserna dratta på ändan mer än andra. Slapstickens respektlösa skildringar av lagens väktare gav vanligt folk ett slags revansch mot överheten. Polisen hade helt enkelt inte så bra rykte under det tidiga 1900-talet.

Något händer med synen på brott och straff i början på 1930-talet. Sociologiska studier som fokuserar på brottslingen som ett offer för sin gärning debatteras flitigt. I Sverige ifrågasätter den socialdemokratiska regeringen den primitiva synen på fängelser. De cellfängelser som hade instiftats i varje län på 1800-talet var tänkta att skydda allmänheten från brottslingar och avskräcka folk från att begå brott, men någon idé om att hjälpa fångarna att återanpassa sig till samhället fanns inte. Bötesfångar, psykopater, sinnessjuka och alkoholister hade inte i fängelserna att göra, ansåg man, och nya lagar utformades. I spetsen för kriminalvårdsreformen stod justitieministern Karl Schlyter med parollen ”avfolka fängelserna”.

Med 1940-talets reformanda kom också ambitiösa försök att bryta den svartvita föreställningen om godhet och ondska i filmer. Aktuella kriminalpolitiska frågor är inte en ovanlig repertoar i svensk 1940-talsfilm. Intrigen i Anders Henriksons Ett brott (1940) har tagit inspiration från de von Sydowska morden 1932, ett av de mest omdiskuterade brotten i svensk kriminalhistoria. Filmens fokus på brottslingen och det psykologiska mönstret bakom de kriminella handlingarna var något nytt i svensk film.

Det fanns mycket att uppröras över vid den här tiden. Den borgerliga oppositionen förfasade sig över ungdomsbrott i riksdagsmotioner, och fenomen som jazz ansågs farligt för den unga generationen. Ungdomsfängelser hade införts 1938 och kort sagt fanns här stoff att utforska – eller exploatera. Ungdom i bojor (Anders Henrikson, 1942) anses ibland vara den första i genren ”ungdomar på glid”, som följdes av filmer som Rötägg (Arne Mattsson, 1946), Medan staden sover (Lars-Eric Kjellgren, 1950) och Farlig frihet (Arne Ragneborn, 1954). Ungdom i bojor är en produkt av sin reformoptimistiska tidsanda och avslutas lyckligt: de unga brottslingarna hamnar på rätt väg i livet. Fängelset i filmen byggdes upp i ateljé och rekvisitan hämtades från det riktiga fängelset på Långholmen i Stockholm.

Ungdomsbrott är även temat för Kvinnor i fångenskap (Olof Molander, 1943), till dags dato en av få svenska filmer om livet i ett kvinnofängelse. Molander återkom regelbundet till studier i brott i sina 1940-talsfilmer. Johansson och Vestman (1946) är ett renodlat inlägg i den kriminalpolitiska debatten. Filmen bygger på den gamla statsministern Karl Staaffs pjäs från 1917 och handlar om Johansson som blir fri efter åtta års fängelsestraff för dråp.

Miljön är Långholmen, förmodligen det mest använda fängelset i svensk filmhistoria. Det är en cell på Långholmen som syns i Körkarlen och det är Långholmens fängelsemurar som det hoppas över i detektivfilmen Sabotage (Per G. Holmgren, 1944). Anstaltens svanesång på film blev Tage Danielssons Släpp fångarne loss – det är vår! som kom 1975, samma år som den två och ett halvt sekel långa fängelseverksamheten på ön upphörde.

Om man kan tala om 1930- och 1940-talen som en milstolpe för svensk fångvård, och för den delen svensk fängelsefilm, så passeras nästa milstolpe på 1960-talet. När den nya Brottsbalken trädde i kraft 1965 var en ny debatt i gång. Organisationen Krum (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) bildades året därpå med syftet att utöva opinionsbildning för ett minskat användande av fängelsestraff.

I Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – blå (1968) sjunger medlemmar i Krum nidvisan om ”Torsten Fångvårdchef”. Visans huvudpersonenvar förstås Torsten Eriksson, generaldirektör för Kriminalvårdsstyrelsen. Regissören och debattören Sjöman, som själv hade arbetat på ett fängelse i ungdomsåren, följde upp kritiken i Ni ljuger (1969), baserad på den dokumentära boken ”Samarbete över muren” av Lars Karlsson och Björn Vilson.

Ett muntrare försök till att röra om i fångvårdsgrytan skedde i Släpp fångarne loss – det är vår! I filmen, som har hämtat sin inramning från Birger Sjöbergs ”Fridas visor”, tar Frida och hennes vän fast tjuven Harald Hansson. När han väl hamnat i fängelset inser de att de måste få ut honom, för ”där inne kan han ju inte sitta”. Mitt i den naiva humorn finns dock en allvarlig underton. ”Det här är en absurd fars, och är det inte absurt att spärra in människor?”, frågade sig Danielsson i en intervju. ”Det anses väldigt opassande att låsa in ett barn som stulit pappas plånbok. Lika förlegat är det att låsa in brottslingar. För det är helt vansinnigt och absurt att tänka sig att någon ska kunna bli ’bättre’ eller anpassad till samhället genom att låsas in. Utifrån den enkla övertygelsen har jag gjort filmen. Och utifrån den känsla av ’Jag står inte ut’, som jag har fått när jag har besökt fängelser, klivit in i en cell och fått dörren stängd bakom mig. Det är skandal att kalla inlåsning och straff för fångvård. Det är straff dom får. Då ska det också kallas straff.”

1970-talets andra stora fängelsefilm, Lyftet (1978) är en sällsynt blandning av socialrealism och spännande underhållningsfilm. Skådespelaren Anders Lönnbro belönades med en Guldbagge för sin insats som Kennet, en ”tjacktorsk” som försöker råna en bank med knallpulverpistol. Efter fyra år i fängelset släpps han på villkor att han hittar ett jobb. Men en utebliven anmälan till skyddskonsulenten leder till att han snart fastnar i fängelsebyråkratins spiraler och åker in igen.

Kritikerna såg någonting nytt och fräscht i tacklandet av temat, ja – rentav ett ”lyft” i svensk film. Filmkritikern Jan Aghed välkomnade ett trendbrott mot kåkfararfilmer som Ni ljuger och En dröm om frihet (Jan Halldoff, 1969) som knappt tio år efter sina premiärer stämplades som tämligen mossiga: ”Man erinrar sig med viss fasa deras teaterfilmer om socialt misshandlade brottslingar på rymmen när man ser och inte minst när man hör Lyftet.” Lyftet har en äkthet i fängelsescenerna, inte minst tack vare en rollista med det rätta tugget. Det är inte för inte som filmen har kallats för en citatmaskin. I scenerna på Kriminalvårdsanstalten i Österåker gör boxaren Bosse Höglund ett av sina få filmframträdanden, som knarklangare. Höglund hade egna erfarenheter av att sitta inne: åtta månader för grovt bedrägeri och rattfylleri 1968.

När tv-apparater i cellerna och fängelsebibliotek ännu var långt ifrån demokratiska självklarheter var tillgången till kultur i fängelserna begränsad. Än idag får många en tår i ögat av scenen i Preston Sturges klassiska screwballkomedi Med tio cents på fickan (1941) där en grupp kedjefångar skrattar åt en Musse Pigg-film. I svensk film från samma tid får internerna på Långholmen en dos finkultur i Appassionata (1944) när konsertpianisten Eric Lindén (Alf Kjellin) river av det stycke av Beethoven som gett filmen dess namn. Och i Släpp fångarne loss bjuder Frida och hennes vän på en kabaré för fångarna för att kunna smuggla ut Harald Hansson ur fängelset.

I Daniel Lind Lagerlöfs Vägen ut (1999) är det fångarna själva som får stå för kulturen. När skådespelaren Reine får jobb som fritidsledare på Kumlaanstalten bestämmer han sig för att sätta upp en pjäs med internerna, som istället ser det som en chans att fly. Handlingen var inspirerad av en verklig händelse. När teaterregissören Jan Jönsson satte upp I väntan på Godot 1986 med interner från Kumla passade fyra av fem skådespelare på att fly landet och ett gästspel på Göteborgs stadsteater fick ställas in. Pjäsens författare Samuel Beckett lär ha roats av debaclet på ett betryggande avstånd i Paris. Jönsson riktade kritik mot Lind Lagerlöf och menade att filmskaparna inte hade rätt att kapitalisera på hans eller deras liv. Debatten skulle snart hamna i skuggan av en betydligt mörkare händelse: Två veckor innan premiären på Vägen ut hade Lars Noréns fängelsepjäs ”7:3” haft sin premiär i Umeå med interner i rollerna. Efter sista föreställningen for en av de medverkande fångarna, Tony Olsson, som hade permission för att spela i pjäsen, ut på en rånturné som slutade i de kallblodiga polismorden i Malexander.

Filmer som Efterskalv (Magnus von Horn, 2015) och Dröm vidare (Rojda Sekersöz, 2017) använder effektivt fängelsevistelser som en fond till storyn. Fängelset finns i bakgrunden även i Snabba cash (Daniél Espinosa, 2010) och dess uppföljare, samt andra filmer och tv-serier i kriminalgenren, vilka ofta bygger på skandinaviska bästsäljare.

”Nordic noir” i all ära, men kanske har de intressantaste svenska fängelseskildringarna på senare år ändå kommit från dokumentärt håll. I At Night I Fly (Michel Wenzer, 2011) är miljön en annan än den vi är vana vid att se i svensk film: I det ökända fängelset New Folsom i Kalifornien är vakterna tungt beväpnade och de rivaliserande gängen hamnar i brutala slagsmål på rastgården. Samtidigt möts fångarna över ras- och gängtillhörigheter i poesiläsningar och gospelsång.

At Night I Fly vann Guldbaggen för bästa dokumentärfilm 2011. På senare år har flera nominerade titlar i dokumentärkategorin utforskat tillvaron för inlåsta människor. Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis Frihet bakom galler (2013) skildrar ett fängelse i Afghanistan där kvinnor sitter inlåsta för att ha begått moraliska brott, 2015 års Guldbaggevinnare Förvaret (Shaon Chakraborty, Anna Persson, 2015) guidar oss i ett av Migrationsverkets förvar där människor sitter i väntan på tvångsavvisning och i Brev till en seriemördare (Manal Masri, 2017) tar regissören kontakt med den livstidsdömda mannen som försökt mörda hennes bror.

Fängelset är en miljö som alltid har fascinerat på film. Fängelset är ett hot lika mycket som en slutstation, det kan vara ett obehagligt förflutet eller ens vardagsrum. Och nånstans häri ligger kanske den enda gemensamma nämnaren för en bra film och ett fängelse – båda fängslar.

(publicerad i april 2019)