”Fast vad är det för liv att äta, sova och småningom dö”
Hawa Sanneh, filmproducentstudent
I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort intryck på dem, denna gång har turen kommit till Hawa Sanneh.
Jag, liksom många andra med föräldrar som har invandrat till Sverige, har ofta befunnit mig i situationer där jag som barn tvingats ta en vuxenroll. De vanligaste sammanhangen är utvecklingssamtal, läkar- och vårdbesök där man tvingas översätta onyanserad byråkratsvenska åt sina föräldrar. När man växer upp tror man att föräldrar kan allt, sedan kommer man till vårdcentralen och ser hur hjälplösa de kan vara. I öppningsscenen av Äta sova dö (2012) skildrar Gabriela Pichler just detta. Vi får träffa huvudpersonen Raša, som tvingas axla ett alldeles för stort ansvar när rollerna skiftas och barnet plötsligt blir en förälder. Vad innebär det när ansvaret ligger hos barnet att översätta och medla inom socialtjänst och sjukvård när något går fel? I det här fallet får vi följa en pappa som inte kan beskriva hur han mår och därmed inte blir sjukskriven, och tvingas jobba för att sedan bli kroniskt sjuk. Här skildras ett alltmer omänskligt samhälle där systemet misslyckas att fånga upp människor och den enda utvägen blir att just jobba tills man går i graven.
Äta sova dö är Pichlers långfilmsdebut och handlar om 20-åriga Raša som bor med sin sjuka pappa i ett litet samhälle i Skåne. Raša arbetar med att packa ruccola i byns grönsaksfabrik och är ganska nöjd med sin tillvaro. Hon har fast inkomst, rör sig rutinerat i fabriken, känner de flesta i området och hon kan vara det stöd hennes pappa behöver. En dag förändras Rašas tillvaro när hon helt plötsligt varslas från sitt jobb. Snabbt kastas hon in i en annan verklighet och hamnar mitt i det svenska arbetslöshetsträsket där man gärna klappar folk på huvudet och ger ”goda råd”. Hon pendlar mellan möten på arbetsförmedlingen och träffar med jobbcoachen, i ett hav av frustration och känslor av att aldrig ge upp. Att fixa jobb och försörjning för sig själv och sin utslitna pappa är inte lätt. Porträttet av Raša är imponerande, en kaxig tjej som vet sitt värde men ändå tvingas hålla sin osäkerhet i strama tyglar. Som lågutbildad arbetare är hennes valmöjligheter små, men helt utan klichéer och romantisering av arbetarklassen lyckas Pichler berätta om en människa som tappar fotfästet när nedskärningar plötsligt blir hennes verklighet. Här finns inga onda eller goda karaktärer, ingen påklistrad dramatik och inget givet slut. Bara effekterna av ett samhällssystem som inte kan ge människor mening och trygghet. Det är en film där människor som mina föräldrar, lokalvårdare, fabriksarbetare, Raša och hennes pappa äntligen blir synliggjorda. Det är en stark skildring av klass som i arbetarklass och hur det påverkar våra relationer till familj, vänner och omgivning. Människorna i den skånska byn skildras som komplexa individer fulla av sprickor, erfarenheter och livslust. Filmen kommer så nära en dokumentär som ett drama kan göra, och det skakiga fotot, den råa dialogen samt den oslipade tonen förstärker den dokumentära känslan.
Äta sova dö har allt jag älskar med film – en ärlig samhällsskildring med humor, hjärta, smärta, attityd och en rejäl dos av samhörighet. Här får vi följa en verklighet från ett perspektiv vi sällan ser på duk. En ung tjej som rasifieras och som varken är kriminell, lat eller beter sig opassande. Raša är bara en helt vanlig ung tjej, som har sin bästa kompis, sina kollegor och är sin pappas främsta hjälpare. Mitt bland ruccolaodlingarna och den gråa bygatan blommar hennes storhet och hon vågar välja att satsa på sin egen framtid och lämna sitt hem.
(publicerad i april 2020)
Tolv andra toppfilmer!
Nedan listar artikelförfattaren ett gäng andra svenska filmer hon tycker väldigt mycket om. Obs: för Jordbrosviten är det bara en av filmerna det länkas till. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.
-
Jordbrosviten (1972-2014). Den första filmen började spelas in redan 1972. Hartleb började följa några barn i Jordbro när de gick i första klass för att senare fortsätta filma dem vidare in i vuxenlivet. Resultatet blev sju filmer, filmat under drygt 40 år, med över 10 timmars material. Dokumentärserien handlar om livet, minnen, öden, uppväxt och framtid. I denna serie har Hartleb lyckats fånga den existentiella resan människan genomgår. Filmerna skildrar varje möte med varenda person ytterst nyanserat, och samtidigt representeras ett samhällsklimat i Sverige över tid. Denna serie av filmer öppnar upp ens ögon för vad ett liv är och kan vara.
-
Frågan är vad som är obehagligast i denna lysande subtila filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman. Är det den blodiga handen på dörrkarmen? Klättringen på sjukhusfasaden? Traktorn med mannen i isen? kvinnan som brinner i sängen? Oskar under vattnet?
I denna filmen har man undvikit de traditionella skräckmomenten. Istället välkomnas det råa och obekväma som kombineras på ett socialt och psykologiskt sätt. Detta synliggörs i skolkorridorerna, på stadens gator efter skymning, hemma hos Gösta och hans katter och i den lokala pizzerian. Den starkaste scenen i filmen är nog ändå när Virgina börjar brinna i sin sjukhussäng - bara den scenen i sig gör hela filmen sevärd. -
En av våra mest intressanta regissörer öppnar upp dörren till ett Stockholm som få utom missbrukarna, de sjuka och de hemlösa känner till. Vi transporteras till en skuggvärld fylld av kyla, härbärgen, husvagnsläger, droger och lögner, men också en del heder och lojalitet. Det är en värld och människor som sällan skildras på tv eller i filmer där skådespelare som Jan Mattson och resten av ensemblen excellerar i sina tolkningar som langare, missbrukare, kriminella, starka som svaga men främst som överlevare. Jag köpte allt.
-
Ahang Bashis pappa vill att hon ska tänka bort sin ångest, men trots sina olika perspektiv är kärleken mellan dem otvetydig. Skörheten är Ahang Bashis djupt personliga berättelse som inte gör anspråk på att ge några generella svar om psykisk ohälsa. Istället, med kamerans hjälp, öppnas det upp för ett utforskande där Bashi i intima, vardagliga situationer intervjuar sina systrar, föräldrar, sin bästa vän, vårdpersonal och psykolog. Det är en genomgående stark och oväntat utlämnande berättelse om psykisk ohälsa, hur den kan te sig och formas beroende på vem recipienten är.
-
En spännande coming-of-age-film med fler huvudpersoner än vad man vanligtvis brukar se i en dokumentärfilm. Vi följer en grupp tjejer i övre tonåren i Burkina Faso som utbildar sig till bilmekaniker. Här möter vi människor som utmanar könsrollerna på väg mot vuxenvärlden i en pricksäker och poetisk gestaltning.
-
Sameblod är en film om svensk historia men också om vår samtid. Det är en film som skildrar en mörk del av Sveriges historia som vi fortfarande inte har gjort upp med, men som lika mycket är en coming-of-age-film om en tonårstjej som försöker hitta sin identitet och plats i tillvaron.
-
Se huvudtext.
