Filmen, mamman och demonerna

Svensk film har alltid omfamnat det avvikande moderskapet. Ovanligt ofta har modern getts utrymme att svikta i sig själv och i sin roll som familjens centrum. Hon har fått tänka på sig själv och ibland inte tänka alls. Och även om hon har dömts i filmerna för sitt gränsöverskridande, så har hon och hennes demoner sällan dömts av filmen i sig.

I spelfilm gestaltas traditionellt mödrar som synonym med den domesticerade goda kvinnan. Hon är den tillgivna och ombesörjande, den beskyddande och familjeorienterade. Moderns prioritet är familjen, men ännu mer så ÄR hon familjen. Modern är den trygga motpolen till den andra, den bullriga, förförande och frigjorda kvinnan på film. Hon som ingen man kommer kunna tämja. Den kvinnan har en egen agenda utifrån sig själv, och hon är, på grund av sin brist på önskvärda moderliga egenskaper, ett hot mot rådande familjebejakande normer.

Den goda modern på film är mallen, och ofta också målet. Men inom moderskapsarketypen ryms även den dåliga varianten. Och framförallt inom svensk film har hon tillåtits ta plats och fått tänja på gränserna. Hon har fått slita sig ur de av samhället spända tyglarna, kliva utanför boxen och få vara något annat än eftersträvansvärd. Genom att blotta sina brister har hon visat att hon egentligen oftast bara varit väldigt mänsklig.

Redan 1949 i Bara en mor av Alf Sjöberg fick vi möta en mor som inte bara såg tillvaron som en fröjd. Filmen handlar om en kvinna, som egentligen hade drömmar om annat, om något mer. Hennes girighet blev hennes lyckas fall och i slutändan blev hon inte mer än just bara en mor. Men hon hade modet att drömma och längta, liksom vi, med henne. Vi har även mött mödrar som mer handgripligt satt sig själva först, och som har valt att vara mer än bara mödrar. I filmen Mamma av Suzanne Osten (1984) skildras moderskapet som en kombination av självförverkligande och egoism. Konstnärsmamman är ute på vift i Europa under andra världskriget och hon kan inte stå emot sitt kall, oavsett konsekvenserna hemmavid. Även i Mimi Pollacks regidebut Mamma gör revolution (1950) får vi bekanta oss med en mor som vänder på klacken till det förväntade. Ester får helt enkelt nog av att bli nedtryckt av man och barn en dag, och hon bestämmer sig för att göra något åt det.

Den icke tämjda modersfiguren, hon som tänker på sig själv och lämnar barnet för att göra karriär, eller lämnar fadern för att leva ensam med barnen. Den ensamma, framgångsrika eller rebelliska mamman som, likt många andra dåliga kvinnor på film, blir en produkt av rädslan för det okontrollerade kvinnliga. Hon är modern som vill mer än vad som är ämnat henne. I Ingmar Bergmans Höstsonaten (1978) möter vi mamman vars självgodhet är demonen. En mor som väljer annat än sitt barn ”straffas” för sitt gränsöverskridande och utsätts inte sällan för diverse kreativa prövningar och andra motgångar.

En dålig moder är på sätt och vis också hon som förlorade sitt eget barn. Hennes demon är förlusten, som inte sällan skildras som ett misslyckande på film. Hon är en otänkbar kombination, en mamma utan barn, så skrämmande att hon blir till ett monster. I Richard Hoberts Harrys döttrar (2005) ser vi den fallna modersfiguren som en kuslig anomali och ett hot mot ordningen. Men hon är också ett hot mot den goda modern och kärnfamiljen, samt i förlängningen ett hot mot andra av patriarkatets påtvingande påfund.

En mor utan eget barn kan också med tiden bli till Den bästa av mödrar som i Klaus Härös film från 2005. Maria Lundquists Signe bär sin sorg över saknaden som ett ok, men blir fri den, när hennes moderlighet lockas fram när hon får en annan mammas barn att älska.

I filmer som Flickan, mamman och demonerna (Suzanne Osten, 2016) och Psykos i Stockholm (Maria Bäck, 2020) möter vi den instabila modern. Hon med verkliga demoner på besök. Hon passar inte i sin egen tillvaro och lyckas inte leva upp till sin position som navet i den av samhället givna mallen för familj.

I många filmer om svajande moderskap får vi inte bara träffa mamman, utan även dottern. Relationen dem emellan är central och barnet får inte sällan axla ansvaret, när mamman av någon anledning inte kan eller orkar. Oavsett om det är på grund av sviktande mental hälsa eller mer fysiska åkommor. Ring mamma (Lisa Aschan, 2019), och I taket lyser stjärnorna (Lisa Siwe, 2009) handlar om hur sjukdom och annalkande död kilat sig in i relationen. Detta skapar inledningsvis distans mellan karaktärerna, som senare kan överbryggas tack vare acceptans och försoning.

Moderskapet, detta tvetydiga tillstånd som väcker både ömsint beundran, men också spe och anklagelser. Få är så kritiserade som mammor som bryter mot normen. Och normerna kring moderskapet är många och strama. Inte minst på film. Film befäster traditioner, men får också sin näring av dessa. Samtidigt är det i de visuella rörliga bilderna som normer kan tänjas och nya skapas.

Genom att ge modern och hennes olika demoner plats på film, får hon också mer spelrum utanför. Mamman är central för livets uppkomst och vi bör tillåta henne att falla och gå vilse. Vi behöver se även de dåliga mammorna och deras kamp, för att se oss själva, och varandra. Så att också vi vågar falla, men även finna styrkan att resa oss efteråt.

(publicerad i maj 2022)