Intervju med Mimmi Spång

Det är bråda dagar för producenten Mimmi Spång på Garagefilm. Hon är svensk samproducent för två filmer som är uttagna till filmfestivalen i Cannes: norske Kristoffer Borglis Sick of Myself (2022) och isländske Hlynur Palmásons Godland (2022), som båda visas i Un Certain Regard-sektionen. Vi fick en pratstund med Mimmi – om Cannes, hur hon väljer sina projekt, och om att ha sin egen filmfestival.

Hur skulle du beskriva Godland och Sick of Myself?

Sick of myself är en absurd och svart komedi som på många sätt sätter den fingret på en av vår tids största laster – den ständiga jakten på uppmärksamhet – och drar det till sin absoluta spets. Godland handlar om en ung dansk präst som reser till Island för att bygga en kyrka och fotografera folket där, men ju längre in han tränger i detta oförsonliga landskap, desto längre bort kommer han från sitt ursprungliga syfte.

Hur kom du och Garagefilm in i projekten?

Det var egentligen ganska enkelt, Dyveke Bjørkly Graver på Oslo Pictures kontaktade mig och därefter sågs vi på Göteborgs filmfestival. Jag tyckte Sick of Myself var ett bisarrt och roligt projekt och då bestämde vi oss för att arbeta tillsammans. Jag hade ju även sett Kristoffer Borglis tidigare filmer och blivit förundrad över hur han tar ut svängarna, han lyckas överraska på ett sätt som är kittlande!

När det gäller Godland så hade jag redan samarbetat med Snowglobe tidigare och när de berättade att de skulle arbeta med regissören Hlynur Pálmason, som jag tycker är en otroligt intressant regissör, var det givet att vi skulle samproducera detta projekt.

Vad betyder Cannes för filmerna?

Såklart betyder det jättemycket att få en premiär i Cannes, dels för filmen i sig eftersom den får ett internationellt erkännande som förhoppningsvis leder till ett fortsatt rikt festivalliv och en ökad spridning i andra fönster runt om i världen. Men sedan är det också en otrolig bekräftelse för alla som arbetat med filmen, där filmen i mötet med en första publik lyckats beröra och utmärka sig bland alla andra fantastiska bidrag och det är något åtminstone jag kommer bära med mig en tid framöver.

Förut pratades det ibland elakt om ”europuddingar” – själlösa europeiska samproduktioner – men ser man på de senaste årens mest hyllade europeiska filmer är många samproduktioner. Vad beror denna utveckling på?

Jag tror att vi har blivit bättre på att samarbeta på rätt sätt, med rätt saker. Där tycker jag även att till exempel Creative Europe och samproduktionsavdelningarna på våra statliga institutioner gjort ett väldigt bra arbete med att stötta och uppmuntra till europeiska samarbeten. Att samproducera har varit ett effektivt sätt att finansiera filmer inom arthouse där man sällan kommer upp i rätt nivå på egen hand. Dessutom är det väldigt roligt, både att vara huvudprocent och att samproducera, eftersom man får en variation av många olika projekt och insyn i olika länders kreatörer.

Kan du berätta något om kommande projekt från Garagefilm?

Woman on the Roof (2022) är en polsk samproduktion med manus och regi av Anna Jadowska. Den kommer att tävla i Tribeca vilket är en väldigt fin festival, så det är roliga nyheter! Sedan har vi två samproduktioner som går på inspelning i maj och juni. Det är ytterligare ett projekt tillsammans med Oslo Pictures samt ett nytt samarbete med det litauiska produktionsbolaget M-Films.

Avslutningsvis, har du hunnit se någon bra film utanför jobbet?

Det senaste filmen som fick mig att trilla av stolen var Parasit (Bong Joon-ho, 2019), men det är ju ingen överraskning, den tog ju världen med storm! Jag ligger efter med film-tittandet då jag ligger i produktion oavbrutet, men jag ser fram emot att komma i kapp med det i höst. Då ska jag ha min egen filmfestival!!

(publicerad i maj 2022)