Pressreaktion Svensk filmografi
Filmen anmäldes till en del av andra skribenter än filmkritikerna, till exempel Olle Tolgraven i AB och Olle Santesson i DN, båda politiska journalister. Det var alltså inte i främsta rummet de estetiska och berättartekniska kvaliteterna som diskuterades, utan uppfattningen om filmens sannfärdighet och historiska objektivitet.
De tekniska kvaliteterna prisades allmänt.
Sålunda avslutades Sven O. Anderssons recension i StT med följande: "'Krigets vanvett' är mycket skickligt klippt av Ingemar Ejve, Georg Riedels musik är bara någon gång överbetonande och Erik Holms text har bara få klichéer av patos. Den läses välgörande sakligt av Bengt Ekerot.
Krigets vanvett är vad man brukar kalla en nyttig film. Till de nyttiga funderingar den föder, hör kanske en om den fascination med vilken man låter sig underhållas av den dokumentära döden och dödandet."
Däremot var de politiska och historiska anmärkningarna ganska många. Olle Santesson kommenterade det faktum att filmen i sina avsnitt om andra världskriget tycktes glömma den nazistiska utrotningsfilosofin, andra filmare hade behandlat detta utförligt - även Tore Sjöberg - vilket Santesson glömmer.
Andra underlåtenhetssynder i filmen diskuteras av Gunnar Unger i SvD: "Sämst är - likaledes utan tvekan - den andra delen, och det beror inte bara på att stoffet redan tidigare är hårt utnyttjat. Skildringen är otillbörligt rapsodisk; först i nästa avsnitt får man t.ex. så vitt jag kan erinra mig reda på det för hela krigsförloppet avgörande faktum att USA till följd av Pearl Harbor inträtt i kriget. Dessutom tillkommer en obehaglig omständighet: filmens måhända omedvetet tendentiösa uppläggning kommer här klart till synes - inte genom vad som visas utan genom vad som inte visas. Man får exempelvis inte veta någonting om den rysk-tyska pakten, om Polens delning (det heter bara att tyskarna underkuvade landet) om Rysslands överfall på Finland och bland alla de kadaver som visas saknas naturligtvis - kadavren från Katyn! Slutligen hade det varit skönt att slippa höra ett och annat av hr Holms korn åt små fåglar av typen: "Ibland är det fegare att dö än att leva". Sådant har ingenting i en upplysningsfilm att göra." Kritikerna tycktes ense om att filmens starkaste avsnitt var de journalfilmer från Hiroshima, som nu visades för första gången. En allmänt taget kritisk recension av Olle Tolgraven i StT avslutades med: "Några enskilda scener måste redovisas, de dokumentära upptagningarna timmarna efter atombomben över Hiroshima. Några japanska filmare var ute och fotograferade och lyckades rädda kopior till eftervärlden. Dessa bilder går inte att kommentera."
Torsten Manns i Chaplin avslutade med följande lovord för den serie filmer som Tore Sjöberg hade producerat: "Denna film kröner Minervafilms insats som modern historieskrivare i svensk dokumentärfilm. Vi kan inte blunda för vad som hänt och händer i vår tid. På något sätt känns de ohyggliga sanningarna befriande när de som här sätts in i sina riktiga sammanhang. Information i stället för sensation."
Kommentar Svensk filmografi
I en artikel i SvD presenterade Stig Björkman den 24.2.1963 bakgrunden för Tore Sjöbergs dokumentärfilmer: "En fruktansvärd men nyttig påminnelse om människans andra ansikte ger den svenska dokumentärfilmen Krigets vanvett, som snart får sin Stockholmspremiär.
Krigets vanvett är gjord av Tore Sjöberg, som tidigare gett svensk dokumentärfilm världsrykte genom filmen om Hitler och det nazistiska väldet, Den blodiga tiden, och den censurfamösa Krigsförbrytare. Sjöbergs första kontakter med dokumentärfilmer från kriget är av gammalt datum. Under kriget skötte han amerikanarnas filmpropaganda i Sverige, arrangerade föreningsvisningar av Frank Capras journalupptagningar, av Chaplins Diktatorn, filmer som genom sin politiska tendens var förbjudna för offentlig visning. Men det var först som chef för filmbolaget Minerva och importen av Alain Resnais koncentrationslägersskildring Natt och dimma, som han födde idén med en egen dokumentärfilmsproduktion. Han hade också köpt tyska krigsfilmer, men de var färgade av en tysk uppfattning som måste betecknas som ohistorisk. Ett neutralt land borde ha större förutsättningar att ge en objektiv skildring av krigshändelserna.
Den första filmen tillkom i samarbete med Erwin Leiser, och genom dennes utmärkta förbindelser kom man i kontakt med utländska filmarkiv; som första företag i världen kunde Minerva Film hämta material från Goebbels riksarkiv i Berlin. Till grund för Krigets vanvett ligger journalfilmer från filmarkiv i Berlin, Paris, London, New York, Moskva och Tokyo.
Krigets vanvett är skriven av Erik Holm från Utrikespolitiska institutet och klippt av Ingemar Ejve. Till grund för filmen ligger ett 18 månader långt förhandsarbete, ett par tusen meter film har redigerats ihop till spelfilmens ca 3 000. "Krigets vanvett" är ett ohyggligt memento om människan under femtio års krig, om vapnens snabba utveckling och allt större förödelsebringande makt. Filmen avslöjar med vilken effektivitet och hänsynslöshet människan fortsatt sin kamp mot människan. Här finns unika bilder från Hiroshima, från krigsskådeplatserna för första och andra världskriget. Men mest gripande är avsnitten från bombningarna av spanska inbördeskrigets Madrid eller av de koreanska bergsbyarna. Här visas kriget i all sin grymma meningslöshet, där den oskyldiga människan är offret och priset.
I en av Tore Sjöberg undertecknad pressrelease berättas om hur producenterna fick tag på bilderna från Hiroshima: "Robert Jungk berättar i sin bok "Strålar ur askan", att ett japanskt filmföretag gjort upptagningar i Hiroshima och Nagasaki några dagar efter bombningen. Vi beslöt därför att resa till Tokyo för att försöka erhålla detta reportage för vår film. Efter två resor till Tokyo lyckades Tore Sjöberg erhålla rätten att disponera detta reportage för sin nya film "Krigets vanvett". Vi måste dock samproducera filmen med det japanska företag, som upptagit dessa fantastiska bilder. När vi till slut såg filmen i Tokyo, måste vi tillstå, att den var ett oerhört skakande reportage. Bilderna hade inte visats tidigare på grund av att den amerikanska ockupationstruppens ledare, General Douglas MacArthur, enligt uppgift givit order om att de 13 rullar film, som de japanska fotograferna upptagit, skulle förstöras. Vi vet inte, om dessa negativ blev förstörda, men innan det japanska filmföretaget överlämnade negativen till ockupationsmakten, gjorde de en kopia, som de trots risk för stränga straff gömde för att kunna ge eftervärlden en bild av vad ett atomkrig innebär."
