Brel (1982)

Dokumentärfilm om den belgiske poeten och sångaren Jacques Brel (1929-1978). Scener från hans konserter varvas med nytagna scener (silhuetter av kvinnor, landskapsbilder i snabbt tempo) och arkivfilmer (talrika avsnitt ur filmen Symphonie paysanne (1944?) av Henry Storck, aktuella händelser m m).

Pressreaktion Svensk filmografi

"Frédéric Rossifs film är i svartvitt, "minnets färg". Bilderna från Brels konserter ställs mot distanserade, poetiska, ironiska bildkommentarer, ofta är perspektivet indirekt, havet betraktat genom en spetsgardin, husfasader sedda, speglade i kanalernas vatten. Sekundsnabba frysningar av bilder eller snabbspolningar av bildsekvenser leker med tidsbegreppet.

Rossifs film andas samma nödvändighet av att inta en ståndpunkt, att komma under ytan på och på djupet förstå det som är -- det som var, som Brels sånger. En intelligentare, mer passionerad filmtolkning av hans konst tror jag inte han kunde få, Jacques Brel. Det är en film man blir mycket, mycket glad av att se." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Frederic Rossif utgår helt från Brels sånger. De TV-intervjuer som gjordes med Brel, och som vi sett några av i Sverige också, har han helt förbigått. Vad jag minns talade Brel klokt och insiktsfullt om vår världs avarter och om att alla för sent kom på att det finns ett liv att leva.

Det märkliga är att det med det material Rossif haft till sitt förfogande -- Brel filmad på estraden, journalfilmer, naturfilmer -- har han skapat en bild av Brel som blir nästan chockerande inträngande.

Välgörande ofta låter Rossif Brels egna framträdanden vara i fred. Men han går också in i dem, bl a klipper han om en sekvens så det uppstår spännande rytmförskjutningar både i bild och musik. Andra sånger beledsagas av poetiska montage, där han gärna använder klichéer som i sitt sammanhang får en säregen spänning.

Så förleds man tro att man för första gången ser döden symboliserad av en likvagn, speglad i den sanka markens vattenyta.

Brel sjöng inte sina sånger, han levde dem. Och han levde dem så inträgande att han varje gång han uppträdde måste ha tvingat sig till konfrontationer med de stora och starka känslornas yttersta svängar. Se bara hans ansikte i närbild när kameran vilar på det.

"Brel" är en film för alla som någon gång på allvar längtat efter att närma sig de stora frågorna om livet, kärleken och döden." Calle Pauli i Dagens Nyheter

"Någon ren konsertfilm har ändå Rossif inte velat göra. Han har försökt tolka Brels sånger i bilder. För att inte bryta grundtonen i de svartvita, enkla upptagningarna från konserterna, har Rossif arbetat vidare med svartvit-film och ett kargt bildspråk. Motiven har han sökt i Brels eget land, det flacka Flandern: slätten som omärkligt går över i havet, kanalernas lugna vatten som speglar landsbyggdens alléer och städernas trappgavelshus, byarnas sävliga lunk och storstadens andfådda jäkt, och så de knypplade spetsarna, det disiga ljuset förvandlat till tyg.

Tyvärr går det manér i bilderna, Rossif nyttjar sina idéer till bristningsgränsen. Filmens räddning är att han trots allt låter balansen väga över mot konsertsekvenser.

Brel och hans sånger klarar sig utan hjälp." Anders Ahlberg i Expressen

"Ibland löper Rossif risken att ytterligare sentimentalisera Brels redan känsliga sånger men vanligen sätter han strama men ändå vackra bilder till musiken. En ensam kvinna som vandrar bakom en likvagn illustrerar Brels sång om två gamla älskande och gör det på ett sätt som kanske är alltför hjärtknipande, men samtidigt görs texten tydlig. Han tvingar inte på den en tolkning utan tar fram vad som redan finns där. Rossif låter -- precis som sig bör -- bilden vara det underordnade elementet; den är där för att lyfta fram musiken.

Rossif bryter dock mot denna i detta sammanhang föredömliga estetiska princip när han kommer in på områden som rör det politiska snarare än det privata. Det finns förvisso politiska motiv i flera av Brels sånger och hans verk som helhet genomsyras av en uttalad motvilja mot borgerlig uppblåsthet och inskränkthet. Rossif har emellertid illustrerat de politiska elementen i Brels sånger med bilder från krig, från nazistiska parader o d. Följden blir att den som endast känner Brel från Rossifs film får intrycket att han var ett slags protestsångare. Filmen får härigenom en tendentiös slagsida, som emellertid på inget vis förtar dess stora värde." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se