Botgöring (1984)

Ketevan Barateli åtalas för att upprepade gånger ha grävt upp liket efter stadens borgmästare, Varlam Aravidze. I en återspegling av ett maktfullkomligt samhälle blir rättegången en uppgörelse med maktmissbruk och ofrihet.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Någon symbolik, som i Tarkovskijs "Stalker", går det knappast att tala om hos Abuladze. Här gäller, allrahelst för de tre miljoner ryssar som hunnit se filmen, det inrikespolitiska klarspråket.

Det betyder inte att klarspråket är okomplicerat. Abuladze svänger mellan det poetiska och det hemska, det komiska och det storstilade. Bildstilen är inflammerad. Den rymmer karikatyr och operett och patos lika väl som groteska och fjädrande ingivelser. Chaplins "Diktatorn" har nämnts i sammanhanget. Närmare till hands, föreslår jag, ligger Brecht och hans stilbrytningar.

I finalen blir det junioren Tornike som svarar för civilkuraget och slutpläderingsen: Riv stenstoderna! Tukta maktens arroganser! Bygg oss någonting öppnare och bättre! Medan Gorbatjov, kan vi förmoda, står i kulissen och slår ihop handflatorna.

"Botgöring" är en briljant film, både som konststycke och historisk råsop betraktad. Med Sovjet för ögonen säger sig upphovsmannen minnas Eisensteins beska ord: "Sanningen triumferar alltid i våra liv, men ofta räcker inte hela livet till."

I Abuladzes fall räckte det med dryga hälften." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Uppslaget är genialt enkelt. Den allsmäktige borgmästaren i en icke namngiven stad dör, men flera dagar i följd dyker liket upp likt en olycksalig ande prydligt uppställd mot ett träd i de efterlevandes trädgård. Vilket i och för sig är helt logiskt; det är ju så som representanter för den makt han företräder plägar göra.

Gravgrävaren, en kvinna, ertappas dock och vid rättegången rullar hennes minnen och det förflutna upp: en tid av smärta, en tid där terrorn blivit vardag och naturligt tillstånd.

Det är med ett slags förbittrat överdåd, ett skratt med blottade hörntänder, som Abuladze berättar om denna tid. Han rädes varken tvära kast eller häftiga kollissioner. Här finns alltifrån den mest uppsluppna fars till svartaste tragedi; hallucinatoriska drömsekvenser till TV-realistiska familjegräl; poetiska fantasier till satiriska övertydligheter.

Det börjar redan med talen vid tyrannens begravning, den sortens barocka retorik designad att dölja alla raka linjer och allt som till närmelsevis liknar en sanning. Ett vilt krängande bildspråk, som till slut mycket riktigt kantrar när en uppeldad partifunktionär har den dåliga smaken att likna kistan vid "ett överdådigt svenskt smörgårdsbord".

Just i detta är Abuladze infernaliskt elak, i bilden av maktmänniskans fruktan för kulturen och de intellektuella; strävan att kväsa den och samtidigt begäret att få upptas i dess trollkrets. Inte förvånande visar sig dikatorn ha en förkärlek för att sjunga operaarior med gäll tenor, och sina råbarkade underhuggare som en inte alltför diskret doadoakör i bakgrunden.

Vad Abuladzes tillvägagångssätt handlar om är naturligtvis att hålla smärtan stången. Gyckleriet, Gestaltandet av tillvaron såsom syntes den i en skrattspegel, distanseringen som ett paradoxalt inkännande." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"I sin form är "Botgöring" svårdefinierad. Den har farsens personteckning, speciellt i fallet med diktatorn, men det tragiska dramats grundlighet och grymma realism. Berättelsen bryts av med drömsekvenser, antar en absurd stil emellanåt. Filmen kräver tålamod, van som man är vid den amerikanska filmens ytliga effektivitet, men den växer på djupet.

Ibland blir den övertydlig i sin politiska satir, och skådespelarna blir mer typer än människor, vilket fungerar sämst i de tragiska delarna.

Med dessa reservationer är "Botgöring" dock en film att rekommendera." Helena von Zweigbergk i Expressen

"Botgöring är en film som kanske är viktig mer som politisk händelse och symptom på ett förändrat tillstånd än som fristående konstverk. Men även om den inte är en konstnärligt helgjuten produkt så lägger den ändå en (georgisk) dimension till den sovjetiska filmkonsten med sin orginella berättarstil som i sin blandning av fantasi, realism och politiskt budskap mer påminner om Latinamerikanska berättare som Garcia Márquez än om rysk tradition.

Den främsta svagheten med Botgöring är dess längd på drygt 2 1/2 timme där en del mindre nödvändiga utvikningar och upprepningar tar stor plats. Men trots dessa reservationer av konstnärlig natur är Botgöring en film att på det livligaste rekommendera för dess satiriska allvar och skarpa påminnelse om Sovjetstatens allra värsta lik i garderoben, Josef Vissarionovitj Stalin." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se