Masker (1987)

Christian Legagneur är programledare för ett TV-program, "Lycka åt alla". Han bjuder ut författaren Roland Wolf till sitt lantställe för att få sin biografi nedtecknad. På lantstället vistas Catherine, Christians guddotter, vars sällskap Madeleine försvunnit. Roland är egentligen Madeleines bror och vill ta reda på vad som hänt systern. Han hittar ett gömt kassaskåp och bevis, en tennisracket med monogrammet "M". Legagneur erkänner att han haft med sig Madeleine som sällskap åt Catherine, men att hon efter tre månader försvunnit till Seychellerna. På natten öppnar Roland Legagneurs kassaskåp och finner där bevis på att Legagneur skinnar Catherine på hennes arv. Roland berättar detta för Catherine som inte tror på honom -- hon kollapsar. Nästa morgon berättar Roland återigen för Catherine om gudfaderns svek. Så småningom inser hon att Legagneur inte är den goda person hon trott honom vara. Han upptäcker att hon inte längre äter den drogade maten och tillsammans med sina konspiratörer. Max och Colette, beslutar han att Ca!therine måste försvinna. Catherine sövs ner och forslas av Max till den av Legagneur ägda bilskroten Aïda. Under tiden spelar Roland schack med Legagneur och föreslår honom att inte säga något om Madeleine om han i stället får Catherine och hennes pengar. Han upptäcker senare att hon är försvunnen, men lyckas rädda henne i sista stund från bilkrossen. Mitt under sändningstid konfronteras Legagneur med Roland och "den återuppståndna" Catherine. Legagneur bryter ihop, kritiserar den falska känslosamheten i sina program och smädar sina tävlande och TV-tittarna.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Nåväl, hade du Alfred Hitchcock, Chabrols inspirationskälla i thrillergenren, tagit tag i denna historia hade det hela kanske utvecklats till en neurotisk eller psykotisk intrig där spänningen hållits vid liv ända till slutet.

Chabrol tappar dock masken rätt snart och när mystiken efter en timme skingras går resten av filmen på tämligen upprogammerade spår.

Men det blir aldrig tråkigt och nog är det skönt att se att alla myspysiga TV-personligheter som ler brett i rutan inte nödvändigtvis lever som de lär och ibland t o m föraktar sin publik." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Den produktive Claude Chabrol (nästan 40 filmer på 30 år) har gjort en lättsam thriller med en välriktad känga åt TV:s förljugna trivsamhet. Men någon riktig udd på historien blir det aldrig, folk tassar ibland ganska planlöst omkring i de nattliga korridorerna.

Det, som gör filmen till en spännande historia, trots allt, är personernas kurragömmalek bakom sina egna masker. Man blir nyfiken på vilka de är och vad de är ute efter, egentligen. Till skillnad från de flesta av sina amerikanska kolleger vågar sig Chabrol på fler nyanser -- maskerna sitter inte på filmen igenom.

Men Chabrol torde kunna förvalta detta mysterium med lite större finess." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Dock, intrigen är inte allt. Det har även Chabrol insett, som här sin vana trogen lyckas inympa en avsevärd dos social satir i den. En satir som, vilket redan titeln låter ana, går ut över falskheten och förställdheten människor emellan.

Så gott som alla i filmen -- Legagneur, hans något bisarra tjänstefolk, till och med styckets "Damsell in distress", hans vackra men sjukliga guddotter med vilken Wolff inleder ett förhållande -- har en frånvänd sida, ruvar på dunkla hemligheter.

Inte nödvändigtvis i ont uppsåt utan för att det i den chabrolska och omisskännligt franska världen bara är så: denna förmåga att i ena ögonblicket sticka kniven i någon i skyddet bakom en dörr -- för att i nästa göra entré med ett strålande leende och alla fraserna på plats.

Anrättningen blir inte sämre av att Chabrol tryfferar den med små bisarra infall och ironier, som att kvinnan med den tjockaste makeupen -- den så att säga bästa masken -- visar sig vara den med minst att dölja." Helena von Zweigbergk i Expressen

"Chabrol dyrkar Hitchcock; hela Hitchcock och inte bara 1940 års "Rebecca", filmen som "Masker" i mer än en mening erinrar om. Till Hitchcocks nivåer når han inte upp om han så gick på styltor. Men det finns respektabla höjder också nedanför de alpina, och där rör sig Chabrol efter 30 år och 37 långfilmer med en vighet som det vore enfaldigt att underskatta.

Han är preciös, vällustig, detaljkär. Han odlar cellskräcken lika omsorgsfullt som ekpanelerna och borgerskapets kramper och kokkonstens välsignelser. Ibland förefaller det rentav som om gastronomin var angelägnare än intrigen.

Grytorna och viltpatéerna får i varje fall sin beskärda del av de 100 minuterna. Vinprovningen likaså, med beledsagande ögonrullningar: "Clos Vougeot, inte så tokigt". " David Grossman i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se