Radio Days (1987)

Platsen är de judiska kvarteren i Rockaway strax utanför New York. Tiden är sent 30- och tidigt 40-tal. Nostalgisk blickar filmens berättare Joe tillbaka på sin uppväxt och sin passion för den tidens stora medium: radion. Och kärleksfullt återger han anekdoter om sig själv, sin excentriska familj och de mytomspunna radiostjärnorna.

Pressreaktion Svensk filmografi

"I denna radio göms Woody Allens förlorade paradis, hans tidigaste impulser, hans mest gossaktiga idolatri. Han gör sin djupdykning i det nostalgiska syltskåpet. Han dammar av dem och rekonstruerar dem ett efter ett, programmen som fjättrade lyssnarna den gången det begav sig. Showerna, följetongerna, tvåloperorna, de jönsiga pristävlingarna. Lägg därtill storbanden och tidsmusiken: Benny Goodman, Glenn Miller, Bing Crosby, Carmen Miranda, Artie Shaw och resten.

Det finns för all del ironi i Allens tablåer. Men den övertrumfas ledigt av kärleken, kärleken till gårdagens taffligheter och fyrkantigheter, samma kärlek som på ett annat vis demonstrerades i "Kairos röda ros". Passionen för det förstorade eller hjälplösa ädelstruntet.

Som summa är detta knappast den Woody Allenfilm man kommer att minnas och språka om kring sekelskiftet. Framför allt uthärdar den inte jämförelsen med "Zelig" för fyra år sen, trickfilmen och köpenickiaden som förvände vår syn och artade sig till ett illusionistiskt mästerstycke. Det kan rentav påstås att den, som konstruktion betraktad är tämligen flatbottnad." Jurgen Schildt i Aftonbladet

""Radio Days" är så enkel och ändå så suverän, så oemotståndligt charmig att man nästan känner sig provocerad. "Det får inte vara så här lätt att manipulera mig" tänker man.

Det är det förstås inte heller. Det ser enkelt ut, men det har tagit Woody Allen många år att komma fram till denna slipade stil.

En stil han nu behärskar så väl att filmerna nästan tycks göra sig själva.

Fast man känner sig som en otacksam hund kan man inte undgå att också känna sig lite lurad när man kommer ut från denna bländande uppvisning.

Det var, när det kom till kritan, inte så mycket man fick veta om den stora, charmiga judiska familjen. Rätt mycket av filmen var egentligen mest ett nostalgiskt frossande i tidstypiska kläder och dekor, i och för sig utsökt utvald.

Åtminstone jag kan dock se ett par tre sådana här filmer till innan jag börjar tycka att det är ett allvarligt problem att Woody Allen låtit stilen ta över." Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter

"Det är på ett plan en älskvärd nostalgisk satir och som sådan mycket amerikansk: vi kan fånga in hela den populärmusikaliska tidsskildringen från Glenn Millers "In the mood" och Allan Jones "Åsneserenad" till Xavier Cugats "Babalu" och Carmen Mirandas "South american way".

Men de olika frågeprogrammen -- med ofattbara belöningar! -- och hjälteserierna som får Lille Joe och hans kompisar att jaga skatter och förklädda nazister väcker inga direkta svenska associationer.

Men det gör ingenting. Woody Allen är här på sitt mest charmfulla och minst hypokondriska humör och med det lätta handlag han med tiden utvecklat, lyfter han sin film till det plan där de sanna barnskildringarna och de kärleksfulla familjeskrönorna lever sina allmängiltiga och alltigenom filmiska liv.

"Radio days" må vara lätt som en fjäder, men så den svävar! Som Fellinis "Roma". Vill Woody Allen -- och andra, i nya generationer -- göra filmer så här, ja, då kan jag lätt tänka mig att med glädje skriva filmrecensioner ett kvartssekel till." Lasse Bergström i Expressen

"Genom och mellan episoderna ringlar alltså en Woody Allensk skildring av en barndom och här blir formen stundom nästan slap-stick-artad. I Seth Green (född 1974) har regissören funnit en ung aktör som tycks veta på pricken vad det är för slags kille han skall gestalta. Full av glad nyfikenhet; en vaken iakttagare som kan lära mycket om människorna bara genom att studera den ångande varma familjen och dess medlemmars olika förhållningssätt framför den ständigt påslagna radion. I bland får han följa med den vackra moster Bea när hon skall ut med någon ny fästman och det ger nya erfarenheter.

Radio Days är också kontrasternas film: t ex kontrasten mellan det vackra folket som handskas med underverket radion och lever som i en egen värld dit den tarvliga verkligheten aldrig når och det lyssnande folkets köksbord hemma där vardagen ser ut som den gör. Sin alldeles speciella och roliga kontrastpoäng har den inledande scenen där radioorkestern per telefon låter lyssnarna delta i en musikgissningstävlan. På tal om musiken: vad återuppväcker lättare en epoks stämningar än dess musik? Woody Allen öser hänsynslöst ur denna källa -- och sorterar sedan mycket medvetet. Glenn Miller, Benny Goodman, Cole Porter, Frank Sinatra, för att inte tala om Carmen Miranda. Nostalgin blir i längden oemotståndlig." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se