Don Juan (1979)

Don Juan försöker förföra Donna Anna och dödar hennes far när denne upptäcker honom. Donna Anna svär att hämnas sin far. Don Juan lyckas undgå henne med hjälp av sin list och sin tjänare Leporello. Don Juan fösöker ännu en ny erövring - Zerlina, som är trolovad med bonden Masetto.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Lysande artister engagerades för sång och skådespeleri och de lyckades i båda funktionerna. En världsdirigent Lorin Maazel får Paris-operans orkester och kör att klinga med prakt genom Dolby Stereo. Efter biobesöket frestas ni antagligen köpa skivinspelningen på CBS.

Orden kan vara omöjliga att uppfatta i en operasalong. Här ligger en betydelsefull styrka hos filmen. Texten både hörs och ses. Olof Lundström har gjort en ofta fri och kvick översättning. Don Juan tillskrivs fjärilar i magen när han går mot döden.

Ruggero Raimondi har som dramats huvudperson den mystiskt demoniska utstrålning Mozart föreskriver. Edda Moser, Donna Anna, och Kiri Te Kanawa, Donna Elvira, är pessimisten och optimisten i historien, med välklang i alla lägen.

Den bländande Teresa Berganza som Zelina slits mellan sin trolovade och Don Juan men utrustad med tur och härlig livskänsla väljer hon rätt man." Åke Brandel i Aftonbladet

"Mozarts opera "Don Juan" utlyft ur den magiska teaterlådan, spelad utanför Venedig i Palladios renässanspalats, på lagunernas vatten och i folkvimlet med en doft av brödbak, svett och jord.

Så har "Don Juan" filmatiserats av Joseph Losey, en av flera film- och teaterregissörer som på senare tid har vänt sig till opera. Det är inte en filmad föreställning som Paul Czinners version av "Don Juan" från Salzburg 1953. Losey har i stället utnyttjat filmens alla möjligheter för att ge Rolf Liebermanns Parisuppsättning, som den bygger på, en ny dimension.

Efter ett succéår i Frankrike men mindre framgång på en del andra håll har den omdiskuterade filmen nu nått Sverige. Det är en av de intressantaste och mest självständiga operafilmer jag har sett. Men den kan på ett egenartat sätt pendla bort från den grundläggande realismen, när sångarna ibland återfaller i gester avsedda att överbrygga det långa avståndet till publiken på en teater.

Losey ger också medvetet en av operans mest dramatiska scener -- andra aktens sextett -- en stilisering som i mitt tycke tar udden av den. Musiken, pålagd efteråt, anpassas i allmänhet inte till bildens perspektiv och distans." Hans Wolf i Dagens Nyheter

"Precis som Ingmar Bergmans TROLLFLÖJTEN är detta en operafilm som följer Mozarts musik från början till slutet. Men där tar också likheterna slut.

Ingmar Bergman övertygade i varje sekund med sin stora och djupa kärlek till verket. Resultatet blev en mycket Bergmansk produkt, som ändå aldrig överskuggade Mozart.

Losey saknar denna kärlek och insikt. Inte heller tycks han ha inspirerats av musiken eller dramat till en verkligt personlig och originell tolkning. Denna grundläggande brist kompenseras i stället med ett överdåd av vackra bilder och stora, kända operastjärnor i rollerna.

Själva tolkningen av Mozarts mångtydiga, ständigt utmanande musikdrama är konventionell vad de olika rollporträtten beträffar. Det "nya" är lokaliseringen, som flyttats från Spanien till Venedig och Vicenza, och det är ett lyckats grepp. Vi känner hur feodalväldet håller på att rämna och revolutionen nalkas." Camilla Lundberg i Expressen

"Vid miljöteckningen har inga mödor sparats. Antalet statister, som spelar bondfolk och slottsuppassare, måste jämföras med stumfilmens myllrande elefantias-epok; Loseys tolkning verkar sträva efter just det absurt överdrivna. Men utan ett spår av humor. Annalerna över Don Juans erövringar ryms inte i någon liten bok i Leporellos ficka, nej tre väldiga volymer bärs ut i det fria. Tiotals meter av datautdrag vecklas upp och släpas ned utefter den väldiga trappan.

Joseph Losey måste lida av en patologisk skräck för allt religiöst eftersom han placerar andra aktens stora sextett i Teatro Olympicos perspektiviska virrvarr istället för i en kyrka. Det är ett hugskott bland många som bekräftar bristen på konstnärlig analys och helhetskonception.

Parisoperans orkester och Lorin Maazel gör en genomsnittligt högklassig men ingalunda märklig prestation, som i filmversionen gör sällskap med skilda ljudeffekter." Carl-Gunnar Åhlén i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se