En jude (1923)

Det var på purimfesten i ghetton, som det blev klart för Baruch, att han ville bli skådespelare. Han hade länge haft längtan i blodet. Nu togo hans drömmar form, när den gamle "schnorrern", Ruben Pick, skildrade för honom den glansfulla Burgteatern i Wien, där skådespelarne voro ansedda och ärade konstnärer.

Så lämnade han den mörka, trånga ghetton och drog ut i världen. Och på vägen bar han med sig sin fars, den gamle stränge rabbinens förbannelse.

Baruch fick nästan genast anställning hos ett kringresande sällskap. Han fick - sköta hästerna och spela Romeo dessemellan. Bittert var det, bittrast att se den konst, han satte så högt, bli parodierad. Man han vann dock genom detta att han lärde sig roller, att han kom i Shakespeares gestalter. Så hände sig en dag, att hennes höghet ärkehertiginnan Elisabeth Theresia i egen person bevistade en föreställning av Romeo och Julia. Hennes höghet hade mycket tråkigt, annars hade hon aldrig kommit på en sådan tanke. Hon hade för övrigt, den goda damen, en viss benägenhet för att vara mera naturlig och lik vanliga människor än som anstod hennes höga ställning ...

Och nu fick ärkehertiginnan en av sina nycker igen.

- Den där unge mannen, sade hon till sin uppvaktande kammarherre, reser i morgon med kurir till direktör Laube i Wien. Laga att han får nödig utrustning.

Och så blev Baruch kunglig skådespelare vid Burgteatern i Wien.

Och Baruch segrade. Det hade varit hans dröm att få spela Hamlet. Och han gav en Hamlet, som man aldrig sett maken till. Premiären inföll på en av judarnas största högtider, försoningsfesten. Han kunde inte spela då - stå på en scen den dagen!

Baruch löste konflikten med sitt samvete och sin tro så, att han i sin klädloge läste försoningsbönen, viss att den, som såg längre in i hans redliga uppsåt än hans far gjorde, skulle förstå och förlåta.

Och nu vågade Baruch resa hem till sina föräldrar. Han valde att komma mitt i påskfesten, då hans far läste över brödet:

- Vem helst som hungrig är, hans komme och äte med oss ... Men Baruch fick icke dela kärleksmåltiden.

- Min son är död, sade rabbinen. Och Baruch måste gå. Men han följdes av Esther, den unga flicka, som när han första gången lämnade ghetton, lovat att vänta på honom.

Det var Ruben Pick, "schnorrern", som efter mycken övertalning lyckades mjuka upp den gamle rabbinens styva sinne så pass, att han samtyckte till att göra den långa resan till den stora staden Wien för att själv se sin son spela teater, för att se, om Ruben talade sant, när han sade att hans sons yrke var något högt, icke något lågt, gycklaraktigt.

På Burgteaterns stora premiär av Schillers odödliga "Don Carlos" trängde två gamla judar sig fram på parketten. Man hade aldrig förr sett kanonlockar på denna plats, kanonlockar kring gamla, fårade, kloka judeansikten.

Och det artade sig till skandal, fastän publiken sedan fick sammanhanget klart för sig. Mitt i en akt, där den stränge fadern tillbakavisar sin son:

- För djärvt blir detta gyckelspel! Och sonen svarar:

- För djärvt? Ditt eget barns kärlek!

Då reste sig den ena gamle juden och ropade med skälvande röst på sin son, Baruch, som stod däruppe och fick isen i sin fars hjärta att smälta. Han fördes ut och hem till Baruchs våning.

Och där böjde den firade skådespelaren, som var en av de få verkligt stora i Burgteaterns historia och i all konsts historia, knä vid faderns huvudgärd och tog tacksamt emot hans förlåtelse. (Texten ur filmens svenska programblad 1924)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se