Bakom maskerna (1973)

Filmen handlar om liv och icke liv. Den som lever och söker livet behöver kanske ibland en mask – ett dockansikte, för att på nytt kunna lära sig se med barnets öga – och den som söker makten, rikedomen eller den falska tryggheten, döden i livet. Han måste alltid ha en mask och ett stelt ansikte. Bakom maskerna väntar livet.

Det är en saga om Kalle målare. En gnistrande kall vinterdag med stjärnor i den vita snön sitter Kalle gömd i ett hus långt inne i skogen. Han söker i sin ensamhet sin förlorade kärlek till livet. Med dockansiktets hjälp, symbol för barnets sätt att se och vårt undermedvetna, upptäcker han färgerna och naturen på nytt. Nu kan han också förstå sina drömmar.

Men hans lycka är inte hel. Drömmarna berättar att han känner sig ensam som en isbjörn på det oändliga ishavet och i hans vackra och fantasifulla drömstad finns det inga människor.

Filmens fråga: Hur skall vi kunna bevara livet inom oss i en förgiftad värld full av vidrigheter, hat och meningslösa plikter? Ständigt förs vi bort från livet, vårt eget liv, våra behov, våra tankar och våra drömmar. Veckotidningarnas psevdohändelser och pornografi. Dagstidningarnas flygolyckor, våldtäkter och mord. Neurotiska människor, skvalradion och dumburken och våra egna skuldkänslor, krav på engagemang i tusen frågor.

Ensamheten hjälper Kalle en bit på väg. Han glömmer sitt hat och sin leda och naturen fyller honom med glädje. Men ju starkare han känner glädjen over livet dess mer saknar han också vännerna, de goda pratstunderna och den kära leken. Ensamheten blir ett malande svårmod, en melankoli och ensam kan inte Kalle försvara sin kärlek till livet då han plötsligt en dag får besök av en levande död maskmänniska. Då är Kalle värnlös. Han är som en fridsam indian som för första gången möter en vit man, utan vana. Han blir nedtrampad och han blir lurad och efteråt blir han förgiftad av självförakt.

Att fly undan i ensamhet kan bara vara en lösning för tillfället och säkert finns det en bättre väg för de flesta av oss.

Kalles sista dröm berättar om barnen. De oförstörda barnen som inte tvekar. Än har de kvar sin naturliga känsla för det som är liv och icke liv. Tillsammans vågar de göra det som inte Kalle vågat. De kastar masken av förtryckaren och maktmänniskan och Tage Sivén sjunger en visa om hoppet och glädjen: Bakom maskerna väntar livet. Det är gömt bakom is och snö. Allt det goda som är oss givet finns där och får inte dö.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se