Så går ett år - Tiden i Sjöbo (1988)

Media (1 st)

Filmen börjar nyårsafton 1986 på en begravning. Samma dag på ålderdomshemmet sitter kommunens äldsta innevånare - 103-åriga Elise Olsson - utan att veta vilken dag det är. De andra åldringarna ser det årliga reportaget från kungahuset. På den lokala dansbanan firas tolvslaget med nationalsången, och hemma i friherreparet Hans och Madeleine Ramels herresäte hålls traditionella tal inför det nya året.

Under det nya året 1987 möter vi en lång rad profiler i den glesbefolkade jordbruksbygden Sjöbo (15.000 invånare) mitt i Skåne - adel, borgare och bönder. Vi följer dem i deras vardag och delar deras tankar både om Sjöbo, tidens gång och livet. Carla Andersson och Allan Månsson tar gemensamt hand om dödsboet efter begravningen i filmens början. De ser tillbaka på sina liv och de människor de mött medan de ägnar dagen åt att sköta sina djur. Nyrike Lennart Nyström berättar om hur han byggde upp sitt lönsamma fastighetsägande i Sjöbo och hur han fått kommunen att bidra med en dryg miljon för upprustningen av det gamla gästgiveriet, som han köpt och ämnar hyra ut till en krögare. I sin 400 kvadratmeter stora villa med inomhusswimmingpool framhåller han att han och hans fru lever som "helt vanliga, normala människor". Senare vinner han två miljoner på V65.

Traktens ICA-handlare, kallad Hans-Hans, skriker ut sina extrapriser från balkongen, visar stolt sin mångmiljonomsättning och marknadsför sina varor på ett personligt sätt i affären. Maskinisten i byns biograf, Flora, går och väntar på att hans polska hustru ska få utresetillstånd så att de kan börja ett liv tillsammans i Sjöbo. Danskfödde Erik Hansen och hans sambo Astrid Skov, vilka har tagit över driften av anrika William Arnes Motorcirkus där s k dödsryttare på motorcyklar i velodrom utför halsbrytande stuntnummer, funderar på om de som vanligt ska åka ut på turné igen eller om de ska sluta för gott. Några av traktens ungdomar har bildat popbandet Det här är pop? och sjunger svartsynta, vemodiga sånger om livets tomhet medan de drömmer om att komma iväg från Sjöbo till ett annat och större liv.

När kommunstyrelseordföranden, centerpartisten Sven-Olle Olsson, på sommaren vägrar ta emot 15 libanesiska flyktingar och planerar att hålla folkomröstning om frågan, delas kommuninvånarnas sympatier mellan de som är för och de som är emot invandrare och flyktingar. Hätska demonstrationer avlöser varandra på torget i byn. Madeleine Ramel, kommunalråd för Moderata Samlingspartiet erbjuder sitt gods som flyktingförläggning och får därefter ta emot mängder med hotbrev. Biografmaskinistens polska hustru anländer och tas kärleksfullt emot av sin man vid färjeläget i Ystad. Full av förhoppningar lär hon sig svenska så att hon kan börja arbeta i Sverige.

Två av ungdomarna i popbandet - Mikael Jeppson och Ulrika Tuvesson - har flyttat från Sjöbo in till Malmö och en gemensam lägenhet. De beskriver tidens stillastående och trångsyntheten i hemorten. Tillsammans med de övriga i bandet spelar de in några av sina sånger i en musikstudio i Malmö. Erik Hansen och Astrid Skov beger sig efter långa funderingar ut på vägarna igen med sin motorcirkus. Erik berättar att han efter sin död vill brännas och spridas ut över Kiviks marknad, där de årligen håller föreställning.

Sven-Olle Olssons flyktingfientliga ståndpunkt vinner många anhängare när han offentligen går ut och försvarar sina åsikter mot de många angreppen och centerpartiledningens hot om uteslutning på hösten. Han hyllas med blommor av sina förtjusta anhängare som en hjälte och en i skaran ropar entusiastiskt "Sieg Heil!". Fastighetskungen Lennart Nyström provar sitt nyrestaurerade gästgiveris meny ensam i salongen och tumlar förtjust omkring i sin swimmingpool. En bonde driver in sina djur och reflekterar över året som gått på gården.

På ålderdomshemmet talar nu 104-åriga Elise Olsson om tiden som en flygande fågel - "man vet inte var tiden har blitt å".

Pressreaktion Svensk filmografi

Genom att Sjöbos kontroversiella flyktingdebatt och omröstning i frågan råkade sammanfalla med tiden för filminspelningen, delades kritikerna i sådana som godtog filmskaparnas fullföljande av sina ursprungliga intentioner - att skildra en anonym svensk jordbruksbygd och några av dess invånare - och de som ville att filmen skulle fokuseras kring själva flyktingfrågan:

Jan Aghed, SDS: "Förr i tiden fanns det nazister i Sjöbo, en del av dem var bönder, men filmen undersöker inte kontinuiteten mellan gårdagens rasfördomar och dagens. Den är överhuvudtaget tunn ifråga om historia och sammanhang. Av allt att döma är kommunen en ovanligt rik och välmående svensk jordbruksbygd, men frånsett några klichéartade och poänglösa hemma hos-glimtar av den självgode miljonärstöntens pool görs inget försök att tränga in i Sjöbos ekonomi. De två timmarna och femtiotre minuterna borde väl annars ha räckt till för det. Lika lite penetreras befolkningens klasskiktning.

Med andra ord: Så går ett år är inte en dokumentärfilm som utforskar och ger material till insikter och förklaringar. Den har valt den bekvämare metoden - att registrera, visserligen uppmärksamt, ofta med skarp blick för ironier och generös lyhördhet för udda existensers språk, livserfarenhet och humor, men aldrig utanför det impressionistiska reportagets råmärken. Under ytan på Sjöbo kommer den inte. Även ytan kan vara intressant och fängslande, men den blir som sagt också, efterhand som samma statiska motiv vevas fram gång på gång utan att någon ny kunskap uppenbaras, tämligen långrandig."

Joel Ohlsson, Arbetet: "Dock är det inte Sven-Olles film. Här utställs inte det som kryper under stenarna i Sjöbo till beskådande och beflabbande.

I stället betraktas, tålmodigt och känsligt, det Sjöbo som - likt alla samhällen - ligger i världens mitt. (-) Det har blivit en varsam och finstämd dokumentation av livet och tiden i Sjöbo. Filmen tillämpar en avvaktandets strategi: de väntar ut de rätta ögonblicken då en nära kontakt kan upprättas och livet i Sjöbo och Sverige blir tydligt och uppenbart.

Det livet betraktar filmen vidöppet och fylld av respekt. Inte vid något tillfälle blir hållningen nedlåtande eller moraliserande. Att några människor i filmen framstår som rätt löjliga är helt deras egen förtjänst.

Innan jag såg filmen trodde jag inte det var möjligt att göra en nästan tre timmar lång film om Sjöbo, där inget skulle förefalla överflödigt, utdraget eller gäspigt. En film om Sjöbo kunde väl knappast bli spännande. Och absolut inte rolig och gripande. Nu vet jag bättre."

Anders Hansson, GP: "Så går ett år i Sjöbo, ett år som inte är något annat likt. Och ändå är det. Om detta har det blivit en lång och gripande dokumentärfilm, med betoning på sista den stavelsen. Bilderna är förnämligt komponerade och inte sällan fyllda med filmiska knorrar, för den som har det skarpa ögat med sig

Berättartempot är sävligt, som sig bör i ett landskap som hyllar principen om att det finns tid så det räcker till allting. Ändå dröjer inte kameran länge åt gången vid de människor och miljöer som skildras. Klippen är täta utan att vara stressade, men tekniken bidrar till att förstärka den ton av oro som flyktingdramatiken slår an, utanför och bortom bilderna.

Det vi får bevittna är något som vi ofta sett på bio förr: det lilla sovande samhället som utsätts för ett plötsligt uppdykande yttre hot och skakas i grunden. Tiden har hunnit ifatt idyllen, nuet med sitt kaos kastar sig över sina yrvakna offer, och sheriffen som t ex kunde heta John Wayne bär här namnet Sven-Olle Olsson.

Men det lilla rike han var satt att vaka över har gått i kras. En förändring som möjligen är mer omvälvande, än den som 15 flyktingar från ett krig långt ute i världen skulle inneburit för människorna i Sjöbo."

Kommentar Svensk filmografi

Männen bakom filmen hade en gedigen bakgrund inom Sveriges Television. Ebbe Gilbe (f 1940) var vid tiden för filminspelningen knuten till Malmöredaktionens program "Rekordmagazinet" och hade innan dess regisserat två filmer för TV2: Aron och Nora (1979), som han även skrivit manus till, och Tango under drömmarnas bro (1984). Ljudteknikern Kjell Tunegård var anställd vid Faktaredaktionen på TV2, och Gunnar Källström hade sedan länge arbetat som filmfotograf. Källström vann Sveriges Filmfotografers pris Filmbanan för 1988 års bästa filmfoto.

Vid filminspelningens slutförande gav Ebbe Gilbe en intervju för Vidar Pedersen i Arbetet 1988-01-23, där han pratade om arbetet och intentionerna bakom filmen, och hur filmen förändrades under inspelningens gång:

"Varför spelar ni in en film om Sjöbo?

- Det är en lång och krånglig historia, säger Ebbe Gilbe. Det började med att vi spelade in Sverige 80-filmerna som visades som förfilmer på bio. Jörn Donner som var direktör på Filminstitutet den gången tyckte det var mycket bra filmer. Därför kontaktade han oss och ville att vi skulle göra en dokumentärfilm om Sverige för bio. Han hade 600.000 kronor och så var det meningen att TV2 skulle betala våra löner, något de redan gjorde, och så skulle tv få filmen gratis.

Den gången hade vi en chef som hette Ingemar Bygdestam som av dumhet och ilska sa nej. Med hjälp av dansken Anders Holt som är en fri producent fick vi Filminstitutet och Malmö-TV att finansiera det. Då vi inte hade någon speciell lust att flänga runt i Sverige bestämde vi oss för att hitta en fullständigt okänd ort och då jag har rötter i Sjöbo blev det där.

Vem är det som skrivit manus till filmen?

- Vi har inget manus. Det var meningen att årstidens växlingar skulle strukturera filmen, men den idén släppte vi snart. Vi har gjort på det sättet att vi har följt ett tjugotal människor.

Men föll inte lite av hela idén med filmen när flyktingdebatten kom och Sjöbo plötsligt blev rikskänt?

- Jo, det kan man väl säga, men nu är det bara så att verkligheten ville något annat. Det är klart att den debatten kommer att prägla hela filmen, för begreppet 'Sjöbo' är något man har i huvudet. På det sättet får filmen en extra dimension. Rasismen är inte bara typisk för Sjöbo, den finns i hela Sverige.

Motsättningarna finns i hela Sverige och att det blev i Sjöbo de slog ut, tror jag bara är en tillfällighet. Grunden till debatten tror jag att vänstern får ta mycket av skulden för. Den har inte gjort något för att förebygga rasismen och därför tillåtit rasisterna att peta i folks perversa drömmar. Man säger att kapitalismen har skapat ett behov hos människor. Jag tror inte på det. Jag tror att kapitalismen perverterar människor.

Man kan till exempel fördöma Skånepartiet och man kan peka på dessa kärringar som ringer till Herslow. Men vad ska man göra med dem? Hugga huvudet av dem, eller sätta dem i koncentrationsläger? Jag menar, dessa kärringar är ju våra mammor och vad gör vi åt det? Det är ju också problemet i Sjöbo, vad ska vi göra? Det är klart att allt detta har präglat filmen. Som sagt, vi har inget manus och vi försöker att skildra en verklighet och därför måste detta genomsyra filmen.

Ni har 45 timmars oklippt film, inget manus och alltsammans ska klippas ihop till två timmar, hur har ni tänkt att få det att gå ihop?

- Om man filmar tjugo människor under ett helt år, utspelas det historier eller öden om du vill. Folk föds, dör, tappar sugen, reser sig och kämpar vidare och det är alla dessa historier vi ska forma till en helhet.

Det ska ju bli en dokumentärfilm, hur tror du att den kommer att bli mottagen på bio?

- Vi vet ju att dokumentära filmer har en väldigt liten publik men det finns också exempel på motsatsen. Till exempel Stefan Jarls filmer om knark. Men den naturliga distributionsformen är tv och den kommer också att visas i tv 18 månader efter biopremiären. Det finns en fiffighet till: normalt skulle filmen varit död när den visats på tv och bio, men nu kommer den att leva vidare genom bildningsförbunden och de politiska föreningarna, där den kommer att visas många år efter att den är klar med både tv och bio.

Filmen får världspremiär på biografen Flora i Sjöbo. Ironiskt nog på valdagen den 18 september 1988.

- En ren tillfällighet, avslutar Ebbe Gilbe, vi hade redan kontrakterat innan vi började med inspelningen."

Urpremiären i Sjöbo hölls alltså samma dag som den ökända folkomröstningen om flyktingmottagning. Året efter inbjöds den till Berlinfestivalen. I TV 2 visades den för första gången 1989-09-21 och utlöste ett protestmöte 1989-10-04 i Sjöbo - som dagen efter skildrades i en artikel i Arbetet - där ett drygt tusental församlade anmälde filmen till radionämnden för att vara osaklig och partisk i hållningen till flyktingfrågan och för att ha framställt sjöboborna som "korkskallar". Året därpå avvisade radionämnden deras anmälan.

Strax efter filmens premiär och folkomröstningens genomförande gjorde filmarna åter en dokumentär, kallad Sjöbo, Sverige - efter folkomröstningen, vilken visades 1989-10-03 i TV2, alltså en kort tid efter visningen av Så går ett år. Den följde i huvudsak upp den första filmen och återknöt bekantskapen med många av den filmens huvudpersoner.

Kommentar Svensk filmografi

Männen bakom filmen hade en gedigen bakgrund inom Sveriges Television. Ebbe Gilbe (f 1940) var vid tiden för filminspelningen knuten till Malmöredaktionens program "Rekordmagazinet" och hade innan dess regisserat två filmer för TV2: Aron och Nora (1979), som han även skrivit manus till, och Tango under drömmarnas bro (1984). Ljudteknikern Kjell Tunegård var anställd vid Faktaredaktionen på TV2, och Gunnar Källström hade sedan länge arbetat som filmfotograf. Källström vann Sveriges Filmfotografers pris Filmbanan för 1988 års bästa filmfoto.

Vid filminspelningens slutförande gav Ebbe Gilbe en intervju för Vidar Pedersen i Arbetet 1988-01-23, där han pratade om arbetet och intentionerna bakom filmen, och hur filmen förändrades under inspelningens gång:

"Varför spelar ni in en film om Sjöbo?

- Det är en lång och krånglig historia, säger Ebbe Gilbe. Det började med att vi spelade in Sverige 80-filmerna som visades som förfilmer på bio. Jörn Donner som var direktör på Filminstitutet den gången tyckte det var mycket bra filmer. Därför kontaktade han oss och ville att vi skulle göra en dokumentärfilm om Sverige för bio. Han hade 600.000 kronor och så var det meningen att TV2 skulle betala våra löner, något de redan gjorde, och så skulle tv få filmen gratis.

Den gången hade vi en chef som hette Ingemar Bygdestam som av dumhet och ilska sa nej. Med hjälp av dansken Anders Holt som är en fri producent fick vi Filminstitutet och Malmö-TV att finansiera det. Då vi inte hade någon speciell lust att flänga runt i Sverige bestämde vi oss för att hitta en fullständigt okänd ort och då jag har rötter i Sjöbo blev det där.

Vem är det som skrivit manus till filmen?

- Vi har inget manus. Det var meningen att årstidens växlingar skulle strukturera filmen, men den idén släppte vi snart. Vi har gjort på det sättet att vi har följt ett tjugotal människor.

Men föll inte lite av hela idén med filmen när flyktingdebatten kom och Sjöbo plötsligt blev rikskänt?

- Jo, det kan man väl säga, men nu är det bara så att verkligheten ville något annat. Det är klart att den debatten kommer att prägla hela filmen, för begreppet 'Sjöbo' är något man har i huvudet. På det sättet får filmen en extra dimension. Rasismen är inte bara typisk för Sjöbo, den finns i hela Sverige.

Motsättningarna finns i hela Sverige och att det blev i Sjöbo de slog ut, tror jag bara är en tillfällighet. Grunden till debatten tror jag att vänstern får ta mycket av skulden för. Den har inte gjort något för att förebygga rasismen och därför tillåtit rasisterna att peta i folks perversa drömmar. Man säger att kapitalismen har skapat ett behov hos människor. Jag tror inte på det. Jag tror att kapitalismen perverterar människor.

Man kan till exempel fördöma Skånepartiet och man kan peka på dessa kärringar som ringer till Herslow. Men vad ska man göra med dem? Hugga huvudet av dem, eller sätta dem i koncentrationsläger? Jag menar, dessa kärringar är ju våra mammor och vad gör vi åt det? Det är ju också problemet i Sjöbo, vad ska vi göra? Det är klart att allt detta har präglat filmen. Som sagt, vi har inget manus och vi försöker att skildra en verklighet och därför måste detta genomsyra filmen.

Ni har 45 timmars oklippt film, inget manus och alltsammans ska klippas ihop till två timmar, hur har ni tänkt att få det att gå ihop?

- Om man filmar tjugo människor under ett helt år, utspelas det historier eller öden om du vill. Folk föds, dör, tappar sugen, reser sig och kämpar vidare och det är alla dessa historier vi ska forma till en helhet.

Det ska ju bli en dokumentärfilm, hur tror du att den kommer att bli mottagen på bio?

- Vi vet ju att dokumentära filmer har en väldigt liten publik men det finns också exempel på motsatsen. Till exempel Stefan Jarls filmer om knark. Men den naturliga distributionsformen är tv och den kommer också att visas i tv 18 månader efter biopremiären. Det finns en fiffighet till: normalt skulle filmen varit död när den visats på tv och bio, men nu kommer den att leva vidare genom bildningsförbunden och de politiska föreningarna, där den kommer att visas många år efter att den är klar med både tv och bio.

Filmen får världspremiär på biografen Flora i Sjöbo. Ironiskt nog på valdagen den 18 september 1988.

- En ren tillfällighet, avslutar Ebbe Gilbe, vi hade redan kontrakterat innan vi började med inspelningen."

Urpremiären i Sjöbo hölls alltså samma dag som den ökända folkomröstningen om flyktingmottagning. Året efter inbjöds den till Berlinfestivalen. I TV 2 visades den för första gången 1989-09-21 och utlöste ett protestmöte 1989-10-04 i Sjöbo - som dagen efter skildrades i en artikel i Arbetet - där ett drygt tusental församlade anmälde filmen till radionämnden för att vara osaklig och partisk i hållningen till flyktingfrågan och för att ha framställt sjöboborna som "korkskallar". Året därpå avvisade radionämnden deras anmälan.

Strax efter filmens premiär och folkomröstningens genomförande gjorde filmarna åter en dokumentär, kallad Sjöbo, Sverige - efter folkomröstningen, vilken visades 1989-10-03 i TV2, alltså en kort tid efter visningen av Så går ett år. Den följde i huvudsak upp den första filmen och återknöt bekantskapen med många av den filmens huvudpersoner.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se