Gubben i stugan (1996)

En vinterdag i Stockholm. Rusningstrafik i tunnelbanan, på gator och torg. Gatumusikanter försöker göra sig hörda i trafikbullret. Kameran går på större och större avstånd från staden med sina trafiktyngda påfartsvägar, visar landsvägar med glesnande trafik, sedan vägar som går genom skogar med snötyngda granar. Vägskyltar visar vägen till allt mindre samhällen. Så kommer vi till Ragnars torp i Dalarnas finnskogar.

Ragnar gör upp eld i vedspisen. Han sopar upp barkskräpet och slänger in också det i spisen. Han hämtar vatten i två rostfria hinkar från brunnen på gårdsplanen. Ibland har en ishinna hunnit bildas under natten. Stugan har torrdass. Ragnar tappar upp varmvatten från varmvattenberedaren vid vedspisen. Han är noga med att alla dropparna hamnar i handfatet. Därefter tvättar han händerna. Slaskvattnet samlas i en hink under diskbänken. Handduken, liksom disktrasan och skurtrasan, hänger ovanför spisen, där den torkar fort och svajar i varmluften.

Ragnar äter middag, stekt falukorv. Färgen på matskåpet är avskavd där han brukar ta med händerna. Han mal kaffe i kvarn och kokar i kastrull. Då och då lyssnar han på radio. Nyheter, väder, sportreferat, samhällsprogram. Ofta stänger han av mitt i en mening och ser tyst genom köksfönstret i stället. Han sover middag på kökssoffan.

En gång ringer telefonen. Samtalet rör sig om vädret. Ragnar tittar på djur med kikare genom köksfönstret. Han borstar av snön på grönkålen och tar in det han behöver till dagens mål. Ibland hörs en motorsåg på avstånd i skogen.

Ragnar spelar ibland en stenkaka på vevgrammofon. "Sicklahambo. Bröderna Oscar och Ragnar Sundkvist, Stockholm" står det på etiketten.

Vägguret tickar, slår ibland. På byråer och uppsatta på väggen finns foton, av Ragnar med föräldrarna framför stugan, poeten Dan Andersson, som besjungit finnskogarna, m fl.

Ragnar mäter snödjupet med tumstock. Han har snöskor på fötterna. Alla data, liksom temperatur m m. noteras noggrant i en dagbok.

Kalla vinterdagar kan låset till matkällaren frysa. Då värmer Ragnar nyckeln på vedspisen innan han går ut. Askan från vedspisen sprids över snön på trädgårdslanden. Han skottar snö och lagar sina kläder.

Våren kommer och snön smälter. Ragnar sår och vårstädar. Han har öronskydd när han dammsuger. Han matar fåglarna och ordnar med en pump för vattnet från brunnen.

Sommaren är inne. Ragnar förgror potatis av olika sorter och planterar dem. Han reser en ställning för hötorkning, slipar lien och slår höet. Han hugger ved och lagrar för vinterns behov. Ragnar värmer vatten i en utespis. Han tar sig ett varmt bad i ett badkar på gårdsplanen i skymningen.

Med hösten kommer nattfrosten. Löven gulnar. Potatisen skördas och sorteras i olika kärl efter storlek. Höststormarna sveper genom skogarna. Ragnar plockar ner höställningen och gör i ordning torpet för vintern. Han steker pannkakor och betraktar den första snön som faller utanför fönstret. Han smörjer läderstövlarna med fett. Snön tynger åter granarna.

Ragnar spelar sin hamboskiva och stampar takten med foten. Kameran lämnar stugan, tar sig via skogsvägar ut på landsvägarna och motorvägar med tätnande trafik, tillbaka till huvudstadens trafikstockningar och rusningstrafik.

Pressreaktion Svensk filmografi

Flertalet kritiker var mycket positiva och framhöll filmens djupa innehåll och stora enkelhet.

Bo Ludvigsson, SvD: ¿Ragnar, pensionerad skogsarbetare i Kestina, Dalarnas finnskogar, rår över sig själv. (-) Klockan tickar, vedspisen fräser, fåglarna kvittrar, granarna susar. Tystnaden är grandios. Ibland rattar Ragnar in upphetsade radioröster i stugan, avfärdar dem med upphöjt lugn och spelar en 78-varvare på vevgrammofonen som muntration. I telefon talar han ¿ om vädret ¿ en enda gång under det år den varsamma kameran följer Ragnar med poetiskt öga för betydelsefulla detaljer inne och ute.

Isolerat, en anakronism, kan den av mediaexplosionen skadade tycka. Ensamt? Om Ragnar är lycklig och har ett gott liv bakom sig vet vi ej. Vemod drar ibland över Ragnars ansikte, men han lever ett sådant liv som vi föreställer oss att en fri människa för. Så levde många förr. Sedd så blir filmen om Ragnar, som så generöst delar med sig, en stillsam civilisationskritik ¿ utan gröna pekpinnar.¿

Ammi Bohm, Expr: ¿Ragnar i sin ensligt belägna röda stuga, ett sånt liv skulle författaren Slas kunna skriva om. Det är vinter, snötyngda granar vakar över gubben i stugan. Först verkar allt så tyst, nästan overkligt, sen kommer vardagsljuden: det sprakar i vedspisen, klockan tickar, golvplankorna knarrar, det knirpar när Ragnar mal kaffebönor. Ute faller snön. (-)

Filmaren Nina Hedenius ser detaljerna, disktrasan som rör sig lätt i värmedraget från spisen, humlan i krokusen, en vedtrave som blir själva sinnebilden för den trygghet människan försöker skapa åt sig. Och hon ser skönheten i naturen, i årstidernas växling, i vardagslivet. Året hos Ragnar passerar i ett jämnt, lugnt flöde. Det är bara att sjunka in och njuta.¿

Helena Lindblad, DN: ¿I Ragnars radio säger någon plötsligt argt att ¿det är inga gruvarbetare från Grängesberg som får arbeta i Bryssel¿. Någon annan maler på om vänsterns skuld. Det är långt till Bryssel, över huvud taget långt från allting till pensionerade Ragnar och hans gamla stuga i finnskogarna. Radion är hans länk till yttervärlden, sporadiska röster i den stora tystnaden som står lika tät runt stugan som granarna.

Men Ragnar ser inte ut att bry sig. Han kan stänga av mitt i en mening. Spela en gammal stenkaka i stället, se ut genom fönstret eller sköta sina vardagliga sysslor som att mala kaffe, elda i vedspisen, ta ett välbehövligt bad på gårdsplan eller borsta snön av grönkålen. (-)

Filmaren Nina Hedenius tassar tätt i hans fotspår på det sätt hon brukar, utan att göra något väsen av sig. Hon låter det lilla träda fram ur det stora i en meditativ bild av ett gammalt sätt att leva. Men utan att idealisera, idyllisera. Det är vackert men samtidigt så torftigt. Ragnar är en ensam människa. Han ser ofta sorgsen ut. En enda gång på hela året ringer det, och då pratar han om vädret. (-)

Men det sköna med Gubben i stugan är att den handlar om just det, om livet, om Ragnars liv. Inte om EU, inte om stora existentiella frågor med ett storslaget poetiskt anslag. En gubbe i en stuga helt enkelt. Svårslaget i all sin meningsmättade enkelhet.¿

Endast ABs Jan-Olov Andersson hade en helt avvikande åsikt om filmen: ¿Utan berättarröst eller dialog har Nina Hedenius följt en pensionerad skogsarbetare i Dalarna och hans liv i en ensligt belägen stuga. Genom de fyra årstiderna får vi följa honom i hans vardagsliv. (-)

Det är i och för sig möjligt att kanske känna några nostalgiska känslor för en livsstil som är på väg att försvinna. Men om jag ska bry mig om en mans vardagsliv i 90 minuter, vill jag ta mig fan veta vem karl¿n är.

Nina Hedenius har säkert haft skäl att intressera sig för mannens liv. Synd att hon, genom att lägga munkavle på honom, inte låter oss andra få den chansen, utan i stället bara tråkar ut oss.¿

Pressreaktion Svensk filmografi

Flertalet kritiker var mycket positiva och framhöll filmens djupa innehåll och stora enkelhet.

Bo Ludvigsson, SvD: "Ragnar, pensionerad skogsarbetare i Kestina, Dalarnas finnskogar, rår över sig själv. (-) Klockan tickar, vedspisen fräser, fåglarna kvittrar, granarna susar. Tystnaden är grandios. Ibland rattar Ragnar in upphetsade radioröster i stugan, avfärdar dem med upphöjt lugn och spelar en 78-varvare på vevgrammofonen som muntration. I telefon talar han " om vädret " en enda gång under det år den varsamma kameran följer Ragnar med poetiskt öga för betydelsefulla detaljer inne och ute.

Isolerat, en anakronism, kan den av mediaexplosionen skadade tycka. Ensamt? Om Ragnar är lycklig och har ett gott liv bakom sig vet vi ej. Vemod drar ibland över Ragnars ansikte, men han lever ett sådant liv som vi föreställer oss att en fri människa för. Så levde många förr. Sedd så blir filmen om Ragnar, som så generöst delar med sig, en stillsam civilisationskritik " utan gröna pekpinnar."

Ammi Bohm, Expr: "Ragnar i sin ensligt belägna röda stuga, ett sånt liv skulle författaren Slas kunna skriva om. Det är vinter, snötyngda granar vakar över gubben i stugan. Först verkar allt så tyst, nästan overkligt, sen kommer vardagsljuden: det sprakar i vedspisen, klockan tickar, golvplankorna knarrar, det knirpar när Ragnar mal kaffebönor. Ute faller snön. (-)

Filmaren Nina Hedenius ser detaljerna, disktrasan som rör sig lätt i värmedraget från spisen, humlan i krokusen, en vedtrave som blir själva sinnebilden för den trygghet människan försöker skapa åt sig. Och hon ser skönheten i naturen, i årstidernas växling, i vardagslivet. Året hos Ragnar passerar i ett jämnt, lugnt flöde. Det är bara att sjunka in och njuta."

Helena Lindblad, DN: "I Ragnars radio säger någon plötsligt argt att "det är inga gruvarbetare från Grängesberg som får arbeta i Bryssel". Någon annan maler på om vänsterns skuld. Det är långt till Bryssel, över huvud taget långt från allting till pensionerade Ragnar och hans gamla stuga i finnskogarna. Radion är hans länk till yttervärlden, sporadiska röster i den stora tystnaden som står lika tät runt stugan som granarna.

Men Ragnar ser inte ut att bry sig. Han kan stänga av mitt i en mening. Spela en gammal stenkaka i stället, se ut genom fönstret eller sköta sina vardagliga sysslor som att mala kaffe, elda i vedspisen, ta ett välbehövligt bad på gårdsplan eller borsta snön av grönkålen. (-)

Filmaren Nina Hedenius tassar tätt i hans fotspår på det sätt hon brukar, utan att göra något väsen av sig. Hon låter det lilla träda fram ur det stora i en meditativ bild av ett gammalt sätt att leva. Men utan att idealisera, idyllisera. Det är vackert men samtidigt så torftigt. Ragnar är en ensam människa. Han ser ofta sorgsen ut. En enda gång på hela året ringer det, och då pratar han om vädret. (-)

Men det sköna med Gubben i stugan är att den handlar om just det, om livet, om Ragnars liv. Inte om EU, inte om stora existentiella frågor med ett storslaget poetiskt anslag. En gubbe i en stuga helt enkelt. Svårslaget i all sin meningsmättade enkelhet."

Endast ABs Jan-Olov Andersson hade en helt avvikande åsikt om filmen: "Utan berättarröst eller dialog har Nina Hedenius följt en pensionerad skogsarbetare i Dalarna och hans liv i en ensligt belägen stuga. Genom de fyra årstiderna får vi följa honom i hans vardagsliv. (-)

Det är i och för sig möjligt att kanske känna några nostalgiska känslor för en livsstil som är på väg att försvinna. Men om jag ska bry mig om en mans vardagsliv i 90 minuter, vill jag ta mig fan veta vem karl"n är.

Nina Hedenius har säkert haft skäl att intressera sig för mannens liv. Synd att hon, genom att lägga munkavle på honom, inte låter oss andra få den chansen, utan i stället bara tråkar ut oss."

Kommentar Svensk filmografi

Med anledning av en hotande tidningsstrejk våren 1996, då TV och radio befarades bli de enda nyhetsförmedlarna, skrev Gert Malmberg en krönika i GP (23.4.1996): -TV är i första hand ett underhållningsmedium, och vi vänjer oss mer och mer vid det språk som endast vädjar till enkla tydliga känslor: sorg - glädje.

Då och då görs ett försök att bryta denna slentrian. Det finns programmakare som tror att tittarna är mogna för komplicerade budskap, som tror att eftertänksamhet är effektivare än flåsighet.

Nina Hedenius heter en dokumentärfilmare som i förra veckan visade sin film Gubben i stugan. Den sändes kl. 21.00 en lördagskväll, så tablåsättarna lär inte ha haft stort förtroende för tittarna.

När jag såg den kom jag att tänka på Keve Hjelms TV-serie 1979 på Godnatt jord efter Ivar Lo-Johanssons roman. Den fick en våldsam kritik för sitt långsamma tempo, och sin brist på bakgrundsljud.

På samma sätt som Godnatt jord visade Nina Hedenius att vår omgivning faktiskt innehåller ljud. Vi är så bedövade av alla stråkorkestrar som talar om vad vi ska känna, att vi nästan glömt bort att klockor tickar, eldar sprakar, snö knarrar, fåglar sjunger och så vidare.

Vi fick se Ragnar i en stuga i finnskogarna röra sig mellan potatislandet, köksbordet och det var aldrig tråkigt. Det är inte i livets dramatiska händelser vi når nya insikter. Det är i de stillsamma mellanrummen.-

Dokumentärfilmaren Nina Hedenius hade tidigare gjort kortfilmernaDet speglar i mitt öga och En vintersaga.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se