Akrobat med otur : Komisk scen (1897)

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Bengt Idestam-Almquist återger Ernest Flormans minnesbeskrivning så här: "En herre och en dam sitter och förfriskar sig vid ett restaurantbord i trädgården. Då anländer en artist med musik (ett positiv) och börjar göra konster. Han misslyckas, hamnar i famnen på damen, som ramlar baklänges och visar sin ståtliga uppsättning av underkjolar och andra stärksaker." ("När filmen kom till Sverige", s 116)

Pressreaktion Svensk filmografi

I brist på egentliga recensioner kan det ha sitt intresse att med viss utförlighet citera den enda mer omfattande samtida beskrivning som existerar av kinematografevenemangen vid Stockholmsutställningen: "Lefvande fotografier -- det för ju så osökt som möjligt tanken till Kinematografen, detta nutidens underverk, som firman Numa Peterson förevisar i 'Gamla Stockholm'. Låtom oss begifva oss dit och på samma gång infria ett vid vårt senaste besök i den gamla staden gifvet löfte.

Kinematograf-förevisningen är inrymd i en af ytterlängorna utåt Rosendalsvägen, och lokalen har således förmånen af dubbel ingång, både från vägen och inifrån 'Gamla Stockholm'. Vi kommer just lagom. Den unga damen, som spelar ängelns roll vid porten (utan barthuggande svärd), upplyser oss om, att det börjar strax, vi erlägga vår 50-öring och stiga in genom det knäppande vändkorset.

Vi komma in i ett ej särdeles stort rum, möblerat med ett antal fasta bänkar, afdelade genom ett räck, som skiljer publiken från 'Gamla Stockholm' och publiken från vägen. För öfrigt se vi ingenting annat än en hvit skärm bredvid ingången och på motsatta väggen ett slags skåp, på hvars framsida synes ett litet hål, tydligen förvaringsstället för apparaten. Vi slå oss ned, komma efter en stund underfund med att 'strax' kan betyda både fem och tio minuter, knacka fördenskull då och då med diskret otålighet i golfvet och fördrifva tiden med att betrakta konungens flagginramade porträtt på ena sidoväggen.

Man har 'ringt samman' redan för en god stund sedan, men vändkorset knäpper oupphörligt; man är synbarligen angelägen om att så många som möjligt skola få vara med och njuta af skådespelet. Ändtligen tycks man ha öfvertygat sig om att ingen återstår att locka in hvarken på ena eller andra sidan, ett förhänge drages för öppningen och plötsligt blir det kolmörkt i rummet.

Vi vända våra blickar mot den hvita skärmen, på hvilken vi i detsamma upptäcka något som rör sig. Vi se telegrafstolpar, hus, klippor, träd, människor dansa öfver skärmen med rasande fart under det landskapet bakom oupphörligt skiftar utseende. Vi äro med om en järnvägsfärd på Saltsjöbadens järnväg -- bilderna vi skåda äro uppfångade från det framilande bantåget. Pang! det är slut -- skärmen blir åter mörk, och de elektriska lamporna tändas åter.

Nästa nummer är rysk nationaldans (-).

Det var ju ett ganska effektfullt nummer.

Sedan få vis se en vy från Allmänna gränd vid Maskinhallen. Folk kommer och går, solstrålarne glittra i vattnet, ångslupar glida af och an -- pass på, nu kommer färjan och lägger till, polett-Kalle hoppar i land först, sedan komma passagerarne i kompakt flock, somliga brådskande, otåliga, knuffande, andra lugna och likgiltga eller ängsligt och försiktigt sättande foten i land -- och så slocknar äfven den bilden.

Fjärde bilden visar oss en scen från utställningens högtidliga öppnande -- och de kungligas ankomst. Vi se kammarherrar och lakejer ila förbi, vi se konungen, drottningen, kronprinsarne, prinsessor och prinsar, -- hattar flyga af till hälsning, under det de med raska steg promenera öfver den lilla skärmen, efterföljda af en svärm kavaljerer, och så är den sagan all.

Slutnumret utgör en badscen. Man ser 'simmagistrarne' och 'kandidaterna' komma fram på den lilla tornaltanen, taga sats och kasta sig hufvudstupa ned i det våta elementet, vattnet stänker kring dem i högan sky, den ene följer på den andre i rask följd, en efter en ser man dem åter komma upp till vattenytan, där de bilda flytande figurer. Så plånas äfven denna bild ut och det blir mörkt en liten stund. Just som man sitter och undrar, om elektriciteten strejkat, blir skärmen åter ljus och vi se samma bild som nyss, simmarne i bassängen, hvilka en efter en dyka under vattenytan. Och -- hast du mir gesehen! -- innan vi veta ordet af se vi en af dem göra en glänsande baklängessaltomortal upp ur vattnet på trampolinen i tornet samt försvinna i detta. Han följes af en andra, en tredje o s v i rask följd; först ser man en kaskad höja sig ur vattnet och så kommer simmaren farande baklänges med fötterna före upp ur detta och beskrifvande en behagfull båge upp till trampolinen, alldeles som om han vore likt en Jona uppsprutad baklänges af en hvalfisk. Publiken kiknar af skratt, och det är ej underligt, ty denna mot allt förnuft och alla tyngdlagar stridande scen tar sig ogement lustig ut. Hela hemligheten består i att man repeterar den nyss förevisade badscenen i omvänd ordning, börjar med slutet och slutar med början. Sådana underliga 'synvillor' stöta på trolleri, men äro i själfva verket den naturligaste sak i världen.

På detta sätt växla bilderna i brokig följd vid hvarje föreställning dag ut och dag in. Än får man bevittna ett snöbollskrig, än en ceremoniös scen från förmälningshögtidligheterna i Köpenhamn, än ett par småttingars fröjder och sorger eller en akrobats halsbrytande saltomortaler, än en gatubild från prins Carls och prinsessan Ingeborgs intåg i Stockholm. Än ser man ett kavalleriregemente göra chock mot åskådaren, så att dammet står som en sky kring den framvältrande massan af ryttare och hästar, än åter är det en bybarberare, som kommer i slagsmål med en kund, eller en vattensprutande trädgårdskarl, som kommer i delo med en spefågel och ger honom en kalldusch -- ömsom allvar, ömsom skämt i brokig växling.

Publiken har roligt, och förevisaren säkerligen också, ty kinematografen är tydligen en briljant affär.

Men huru tillgår detta trolleri? torde någon fråga. Saken är egentligen mycket enkel, såsom de flesta snillrika uppfinningar, och endast en ny tillämpning af en gammal iakttagelse. Apparaten är helt simpelt en fotografiapparat, som tar en rad fotografier i följd fortare än man hinner blinka. Bilderna uppfångas på en lång remsa af gelatin och kopieras därefter på en liknande remsa. I genomsikt bildar denna ett långt band af små, föga mer än halftumsbreda genomskinliga fotografier, och när detta band sedan insättes i apparaten och rullas förbi objektivöppningen, belyst bakifrån af en stark ljuskälla, faller bildskuggan på skärmen. Bilderna aflösa hvarandra i så rask följd, att ögat ej hinner se dem en och en i sender, utan som en fortlöpande serie af i hvarandra öfvergående rörelser. Upprullades bilderna långsammare, skulle naturligtvis denna illusion ej uppnås. I själfva verket är kinematografen en ganska märklig uppfinning och 'ei blot til Lyst'." (s 562-566 i A Hasselgren: Utställningen i Stockholm 1897, utgiven 1897)

Kommentar Svensk filmografi

Det program på utställningskinematografen, i vilket Flormans andra lilla spelfilm annonserades, domineras av en helt annan begivenhet på film, nämligen Prins Carls och Prinsessan Ingeborgs intåg i Stockholm. Detta evenemang hade av allt att döma filmats av den andre i ordningen bland svenska filmfotografer, Otto Bökman, anställd hos Numa Peterson. Prinsparet var just hemkommet efter sitt bröllop i Köpenhamn som ägt rum den 28 augusti. Även några händelser kring själva bröllopshögtidligheterna hade tidigare blivit föremål för tre små filmreportage av Florman, vilka premiärvisats på Lumières kinematograf den 31 augusti: Konung Oscars landstigning i Köpenhamn och Konung Oscars mottagande samt Prins Carl och Prinsessan Ingeborg lemna kyrkan efter vigseln. En del av detta bröllopsmaterial finns bevarat hos SVT.

Under de följande veckorna presenterade Numa Petersons firma flera svenska upptagningar av Ernest Florman (och kanske av Bökman) på utställningsbiografen, och när Stockholmsutställningen slog igen sina portar den 3 oktober, hade Lumières Kinematograf gjort synnerligen goda förtjänster. Rune Waldekranz beräknar det samlade antalet åskådare till omkring 75 000! Framgången medförde, att Numa Peterson efter utställningen etablerade en fast biograf vid Kungsträdgårdsgatan i Stockholm. I denna form existerade Lumières Kinematograf från oktober 1897 till augusti 1898. Samarbetet mellan Numa Peterson, Ernest Florman och Otto Bökman fortsatte in på 1900-talet och resulterade bl a i de första svenska försöken med synkronljudfilmer (se kapitlet "Sjungande och talande lefvande bilder" i decennieförordet till denna volym).

Det kan över huvud taget sägas, att Numa Petersons Handels- och Fabriks-AB dominerade produk!tionen av svensk film ett gott stycke in på det nya seklet med en repertoar huvudsakligen bestående av natur- och aktualitetsfilmer. L F-r