Pressreaktion Svensk filmografi
Mottagandet var svalt välvilligt, med några undantag där lovorden hopades. Lill i SvD var kanske något påverkad av den artikel om filmen, som skrivits av Gunnar Brusewitz (se kommentaren), och kom därför med följande omdömen: "Jan Lindblad kommer väl inte att undgå jämförelser med Arne Sucksdorff och heller inte med Disney - han har något av båda men är ändå sig själv. Han är mer vetenskapsman än Sucksdorff, fyller sin film med otroliga detaljer och distinktioner, dokumentärljud och mästerliga närbilder men har givetvis inte den förstnämndes slutna medvetet artistiska form, inte samma lyriska känslighet. Som stämningsskapande färgfilmskonstnär återger han likväl årstidernas skiftande palett med mångtaliga fina effekter.
Lindblad har på egen hand samlat ett naturkalejdoskop lika rikt som Disney åstadkommer med en stab av medarbetare - det är en bedrift. Men han undviker alldeles dramatiska arrangemang och koreografiska utsvävningar till musik. Han behöver ingen musik. Och man kan uppskatta t.ex. uggleungarnas om sydasiatiska dansöser påminnande huvudrullningar som ett komiskt moment också utan rytmiskt ackompanjemang.
Filmen är enligt min enkla mening storartat underhållande och en kinematografisk upplevelse."
Även Lasse Bergström i Expressen nämnde Sucksdorff i sammanhanget: "Tekniskt står Lindblads film naturligtvis inte på - låt oss säga - Sucksdorffnivå. Den är tagen med fjärroptik och uppkopierad från ett 16 mm färgoriginal: visst händer det att kvällshimlarna flimrar och att det löper repor i grönskan.
Men hela tiden förnimmer man Jan Lindblads respekt för ämnet. Han skämtar inte bort djurens lekar och strider som Walt Disney. Han regisserar inte dramatiken som så många andra. Sommaren utbreder sig framför oss och behöver inga lyriska omskrivningar.
Det är kanske inte filmkonst. Men det är liv. Ingenting borde efter detta skilja Jan Lindblad från den stora, oprovinsiella berömmelsen."
Mindre positiv inför själva filmen var Bo Andersson i StT: "Hans förälskelse i djur och natur har väl varit den starkaste drivkraften bakom denna film, liksom hans tidigare och kortare. Och vad som imponerar mest är hans enorma tålamod, hans villighet att natt efter natt - rustad med kameror och ljudaggregat - sitta i en koja och vänta ut aktörerna i detta svårregisserade drama.
Men lyckas han förmedla något av sin egen gripenhet till åskådaren? Svaret måste bli både ja och nej.
En del av filmen - ett orrspel, ett slagsmål mellan rusiga tjädertuppar, en del uppvisningar i naturens omutliga och självklara grymhet, dess "äta eller ätas" - har ju egen snabb, händelseladdad dramatik, som drar med publiken, vare sig den är intresserad av natur eller inte.
Men när Jan Lindblad mest vill visa hur en lom eller en grävling eller ett gökblomster ser ut - då står hans egen fascination isolerad, den möter inte längre samma gensvar."
Kommentar Svensk filmografi
Gunnar Brusewitz publicerade i SvD den 23.2.1964 en förhandsartikel om Jan Lindblads film, och gav följande omdömen: "Jonglören, akrobaten, fågelimitatören, vetenskapsmannen m.m. Jan Lindblad är otvivelaktigt en modern upplaga av guden Heimdal - han som behövde mindre sömn än en fågel, såg lika bra om natten som om dagen och kunde höra gräset växa. Lindblad kan förresten mer än så. Han kan tala med fåglar på fåglars vis och kan därför locka dem till att taga regi lika beskedligt som proffsskådespelare, och han har vid ett tillfälle t.o.m. framgångsrikt kurtiserat en berguvhona! Allt detta har han haft glädje av i den vackra dokumentärfilmen "Ett vildmarksrike" som har premiär i nästa vecka på China i Stockholm.
Det är en film som jag varmt vill rekommendera. Den är kärv och osentimental i sin syn på naturen och dess villkor och den visar, ofta i obarmhärtiga närbilder, den gamla historien om katten på råttan och råttan på repet i en tillvaro utan nåd. Duvhöken spänner sin bärnstensblick i åskådaren medan den sliter dunet av en nötskrika, sparvugglan fångar en mus i blåbärsriset lika tyst som när man blåser ut ett ljus - men hotas själv av slagugglan - och berguvungen arbetar till synes i timtal med att kränga ner en fet råtta i sitt breda trollgap. Aldrig har väl en film skildrat ugglornas liv så närgånget och aldrig har ett ljudband kunnat registrera så många uppskakande skrän i ugglenätternas skogar. Men så har också Jan Lindblad ägnat flera år åt att så till sägandes komma on speaking terms med dessa nattens rovriddare."
