Lola (1981)

En tysk småstad under Adenauerepoken 1957. Här som överallt råder en febril återuppbyggnad. Begreppet "det tyska undret" myntas . . . I staden härskar den framgångsrike, jovialiske byggmästaren Schuckert. Alla dansar efter hans pipa, inklusive borgmästaren. På kvällarna träffas pamparna i fru Finks "villa" för att roa sig. Även här styr och ställer herr Schuckert. Villa Finks attraktion är sångerskan "Lola", som egentligen heter Marie-Louise och har en liten dotter, Mariechen.

Lolas gode vän Esslin, en drömmare och pacifist, extraknäcker som trumslagare i orkestern. Han är illa sedd av stadens borgare på grund av sitt engagemang mot atombomben. På sistone har man emellertid fått ett annat samtalsämne: herr von Bohm, den nye stadsarkitekten. Han skiljer sig från sina föregångare. Det ryktas t o m att han inte är korrumperad. Han gifter sig till slut med Lola.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Nu återstår dessvärre konstaterandet att Fassbinder gått bet på uppgiften att stöpa det här stoffet till en hållbar film. Kanske beror det på oförmågan att efter "Maria Brauns äktenskap" turnera eller omformulera det redan sagda. Kanske på att det lilla nya som göms i filmen inte är särskilt nytt. Jorden och fosterlandet är ett horhus: låt gå.

Men vad mera? Har horhuset några fönster?

Barbara Sukowa, som vi minns som Mieze i den vidunderliga "Berlin Alexanderplatz", är givetvis en dramatisk tillgång: på en gång anemisk och animalisk, kuvad och stridbar, sluten och utåtriktad. Som vanligt hos Fassbinder finns här också några självlysande observationer och detaljer och fragment.

Men det förslår inte. Replikerna är innehållslösa och driver sällan handlingen framåt. Summan känns tunn och märkvärdigt fri från suggestioner. I likhet med "Lili Marleen" har "Lola", vilket noteras med den förvåning saken förtjänar, blivit en historia som gör på stället marsch." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Till beshållningen hör att persongalleriet inte går i svartvitt, men väl i en del giftiga nyanser.

Stadsarkitekten är en hygglig liberal som förvandlas till en rytande samhällsomstörtare när han blir svartsjuk. Och humanisten i stycket, som vill bli av med de kapitalistiska gamarna utan att smutsa händerna, säljer sig lätt.

Byggmästaren är visserligen ett svin, men han är ett levnadsglatt svin som vet att världen kan köpas för pengar och som med en viss förledande charm rullar sig i den vissheten.

Lola själv är en ung mamma som lever en del av sitt liv på nattsidan och som bakom bussigheten drömmer syndiga drömmar, och nya Fassbinderfyndet Barbara Sukowa ger övertygande liv åt bägge världarna.

Det blir alltså en hel del plus för Fassbinders senaste. Ändå tycker jag "Lola" är mindre spännande än föregångarna." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det är som en westernfilm, där von Bohm kunde vara sheriffen som är utsänd för att skipa rättvisa i en laglös stad.

Fassbinders syn på sheriffens roll är dock inte lika troskyldig som den i de gamla westernfilmerna. Fassbinders von Bohm är en cyniker, väl medveten om att hans uppdrag blott är att ge rofferiet ett sken av respektabilitet genom att tvinga Schückert & Co att hyfsa sina hästhandlarmaner.

Så långt är det bra. Manuset är utmärkt, och den spännande idén ligger väl till för Fassbinders stiliserade berättarteknik.

Men just när von Bohm börjar bli varm i kläderna, just när invånarna i staden börjar få grepp på honom och vi närmar oss den punkten där von Bohm Slutligen måste visa vad han går för -- just då släpper Fassbinder sitt tema. I stället träder titelns fala Lola, sångerska på stadens bordell och Schückerts hålldam, på allvar in i handlingen." Mårten Blomkvist i Expressen

"Åter en film av Fassbinder där kärleken är bländvit kyla. Den som lever blind för sina begär, och så i ett ögonblick plötsligt ser dem, då febriga, klibbiga, han kommer att gå ner sig i dem, han kommer att gå under. Hos Fassbinder har alltid kärleken denna intima närhet med undergången och döden. I denna värld av förintande begär finns ingen omtanke och barmhärtighet. Men kanske är det inte bara där: låter inte dessa två ord oerhört gamla och omöjliga även för oss?

Tonen i filmen är lätt, man skulle kunna säga glättig. Peer Rabens kitschiga musik hörs nästan hela tiden i bakgrunden. Färgsättningen är extremt stiliserad, de grälla färgerna (orange mot rött, rosa mot blått) är separerade, liksom frilagda. Det gör att Lola ofta påminner om amerikanska femtiotalsmelodramer, då särskilt Douglas Sirks filmer, men även Yasuhjiro Ozuis sena mycket intressanta filmer kring 1960." Stig Larsson i Stockholms-Tidningen

"Lola är en mycket svart komedi, gjord i 50-talets småäckliga pastellfärger och med ett tidstypiskt neonljus som faller över figurernas ansikten. Lola i Barbara Sukowas utmärtka gestaltning är säkert den kvinna som kommer att leda det tyska samhällets utveckling i de kommande filmerna om Västtysklands väg mot dagens verklighet som Fassbinder redan annonserat." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se