Tyskland bleka moder (1979)

Tyskland 1939. Hans och Lene gifter sig dagen före krigsutbrottet och Hans, som aldrig varit medlem i nazistpartiet, blir inkallad för att vara med om invasionen av Polen. Med moraliskt stöd från sin syster sätter sig Lene ner för att vänta, medan Hans har sina första bittra erfarenheter när han tar del i nedskjutningen av några obeväpnade polska bönder av vilka en är mycket lik hans fru. Vid Hans' första permission föreslår Lene att de ska ha ett barn, och senare föds Anna under en bombraid medan Hans kämpar på östfronten. Efter det att deras hem förstörts av bombningar tar Lene med sig Anna och beger sig till Berlin för att där bo hos några förmögna släktingar. Hans besöker dem under sin permission, men man och hustru har nu blivit främlingar för varandra. Vid krigsslutet kommer Hans hem, men hans relation till Lene störs av både sexuella och emotionella problem. Lene drabbas av en psykosomatisk sjukdom som resulterar i en ansiktsförlamning med påföljd att alla hennes tänder måste dras ut. Hon tillbringar långa tider i sängen och försummar sin dotter. Och detta trots att Anna bryr sig om sin mor och även försöker medla i familjegrälen. Desillusionerad lämnar Hans familjen och deklarerar att han inte bryr sig om ifall Lene tar livet av sig som hon hotat med. Endast Annas bönfallande får Lene att avstå från att gasa ihjäl sig.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Helma Sanders som har ett tiotal filmer bakom sig, har en mycket suggestiv berättarstil. Hon väjer inte för det brutala och anstötliga, men hamnar långt ifrån de traditionella krigsskildringarna där brutaliteten bara tjänar till att urholka känslan.

I "Tyskland bleka moder" däremot, är känslan lika påtaglig som en blottad pulsåder.

Filmen är inte bara ett utmärkt kvinnoporträtt utan lika mycket en övertygande krigsskildring i egentlig bemärkelse.

Dessutom är det en uppgörelse med alla dem som borde känna skuld, men i stället lät den gå i arv till sina barn, en generation som försöker vädra ut mardrömmarna." Jannike Åhlund i Aftonbladet

"Det är en stark, rik och fascinerande film som öppnar många utsikter och insikter för den fördomsfrie åskådaren.

Åtskilliga måste haft det ungefär som Hans och Helene i filmen, och Helma Sanders utfärdar inga förkastelsedomar över deras brist på hjälteglorior och oförmåga att bekämpa det onda.

Hon visar i en upprörande scen hur mannen i kriget måste skjuta en kvinna som han tycker liknar hustrun. Och hon skildrar hur hustrun får bo hos en släkting i Görings luftfartsministerium som själv drar i väg till lugnare trakter.

Men det blir samtidigt en berättelse om plågade människors försök att överleva och deras upplevelse av något som efteråt liknar en mardröm.

Den berättelsen får sin poetiska lyskraft när kvinnan kommer med barnet till en husruin med ugnar som får en att tänka på judeutrotningen, medan hon berättar någon gammal bröderna Grimmsaga om verkligheten som inte var någon dröm." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Den lilla flickan är alltså Helma Sanders-Brahms. Det är om hennes barndom och om hennes föräldrar filmen handlar.

Hon talar genom avskalade, uttrycksfulla bilder och en utmärkt Eva Mattes i huvudrollen. Utan att vara något perfekt mästerverk är den absolut sevärd, öppnare och -- på gott och ont -- mindre laddad av mystiska spänningar än Fassbinders "Maria Brauns äktenskap"." Bernt Eklund i Expressen

"Hur fint väver inte Helma Sanders samman det fiktiva med det dokumentära Scenen där Lene och Anna möter den högst verklige pojken som sedan sex veckor letar efter sina föräldrar i ruinstaden Berlin, överträffar nästan i sin knapphet, genom sin knapphet, hela Rossellinis Tyskland -- anno noll!

Men än en gång: varför drabbas modern, Lene, av sin förlamning? Och varför förlorar hon all den styrka hon haft under de svåra åren? Är det priset hon får betala i efterhand för sina ohyggliga upplevelser på vandring bland ruiner och lik, med ett litet barn som enda sällskap, förutom den ändlösa och grymma saga från bröderna Grimm -- "Rövarbruden" -- hon om och om igen berättar för sig själv och dottern?

Men vem har hon egentligen haft att känna igen sitt nya, "starka" ansikte i under dessa ensamma år? När huset slås i bitar ligger där också en krossad spegel. Helma Sanders antyder i ett samtal att hon tror skuldkänslor förlamar modern. Men är det i så fall skulden för den nazism och det krig hon "passivt" var medskyldig till? Kan det inte lika gärna vara "skulden" för det liv utanför all medmänsklig bekräftelse hon mot alla odds ett tag lyckades leva för sig och Anna? Dotterns gripande och vackra film blir i så fall den förklarande spegelbilden för moderns osedda ansikte.

I filmen tillåts det leva. Det är en unik film. Se den!" Carl-Johan Malmberg i Stockholms-Tidningen

"Filmen formar sig trots Brecht-citatet egentligen inte till någon verklig uppgörelse med Hitler-Tyskland -- regissören tar aldrig riktigt tag i skammen. Däremot är det med full kraft en film av den i fredsrörelsen engagerade Helma Sanders-Brahms. Hennes film talar om krigets långsiktiga och djupa förödande effekter." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se