Hugo hugger ved och bär in vatten från brunnen trots att han är nära hundra år. Rosa tar fram dragspelet, tänder fotogenlampan och sätter sig på kökssoffan där hon är född. Hugo blev 101 år och hans syster Rosa 96. Filmfotografen Bengt Jägerskog följde syskonparet under tio år, ända in i döden.
Ingen som träffade Hugo och Rosa var oberörd. De var de sista av nio syskon som växt upp på gården, de var arbetsamma men förnöjda. Små och krumma, men alltid med glimten i ögat.
Vilka var de, det lite udda syskonparet i den typiskt svenska röda stugan med vita knutar? Den som man ständigt ser i det svenska landskapet, i dag med tillbyggda uterum och altaner. Hugo och Rosa hade inga trädgårdsmöbler, ingen altan och aldrig någon semester. Gården Gunby, i Roslagen bara fyra mil norr om Stockholm, var den vackraste platsen på jorden enligt Rosa. Där levde de ett stillsamt liv utan el och rinnande vatten. Så nära Stockholm, men ändå så långt ifrån ...
På våren brukade Rosa ta ut och skura trasmattorna i solen medan Hugo började stöka med vårbruket i landet. Ibland tog Rosa fram sitt tvåradiga dragspel och sjöng några av sina egenhändigt diktade visor. Hugo var mer kyrklig så han sjöng hellre en psalm eller flera.
Hugo och Rosa är en film om syskonkärlek, om kulturchocken att hamna på ett servicehem, och om en barnslig tro som bär ända hem, som de själva uttryckte det. (Text SVT)
