På driven i New York (1982)

Nittonåriga Wren flyr sin småborgerliga förortsmiljö till Greenwich Village för att erövra världen. En film av regissören till "Susan, var är du?"

Pressreaktion Svensk filmografi

"Historien låter kanske inte särskilt märkvärdig men sättet som Susan Seidelman berättar den på är det utan tvekan.

Hon växte upp med 60- och 70-talens rock- och masskultur och det märks på filmens stil. Det är med stor detaljrikedom och en slags hatkärlek som hon skildrar både miljön -- New Yorks rockklubbar, skräpiga bekagator, flipperhallar, tunnelbana -- och de ungdomar som driver omkring där till framåt småtimmarna.

"På driven i New York" är också en effektiv skildring av hur storstadens hets och stress och Den Amerikanska Drömmens krav på framgång lätt förvandlar folk till känslokalla egoister." Jan-Olov Andersson i Aftonbladet

""Vem är hon?" har Wren skrivit på Xeroxkopiorna av sig själv. Filmen ger ingen entydigt svar, och det är dess styrka. Å ena sidan är hon otvivelaktigt ens som lever i samhällets utkanter, en som med sina ständigt medhavda plastkassar väcker associationer till sina äldre systrar, New Yorks talrika "Bagladies". Å andra sidan är hon (i Susan Bermans fenomenala gestalt) en överlevare, stark i nästan darwinistisk mening: en punkig Pippi Långstrump, en våra tiders "Mutter Courage". Eller som regissören själv kallat hennes: "En sån där gådocka som bara fortsätter att gå som om ingenting har hänt när hon stöter i väggen."

"Smithereens" är med andra ord -- och gudskelov -- inte ännu ett socialpornografiskt reportage. I stället är den en av dessa paradoxala filmer som ibland handlar om de mest deprimerande ting men ändå lämnar en med en känsla av lycka." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Seidelman skildrar glättad, neonglänsande och rockackompanjerad tagik som glider förbi utan fästen i den övriga världen. Och förmodligen är det väl just denna lösryckt- och historielöshet hon har vela visa. Men då kan man heller inte säga någonting större än att "life is fucked." Nina Lekander i Expressen

"Jag tror att På driven i New York klarar sig genom att den så öppet erkänner sin banalitet. Man kan naturligtvis läsa in en moral i filmen: att ett sådant liv inte går att leva i längden. Men den moralen är å andra sidan så banal att den smälter väl in i den lätta hand som hållit i filmen.

Det finns inte någonting av välmenande sociala ambitioner, niv vet det fhär "Lån oss göra en film för tonåringarna så de blir som oss. Så att de åtminstone slutar knarka. För det gjorde väl aldrig vi?"

Det är skönt att se en film om den världen som inte gör en stor poäng av droger. Vilka goda avsikter man än har resulterar det oftast i motsatsen. Jag tror att det är lättare för många tonåringar att identifiera sig med de halvdöende drogvarken än med de leende typer som gjort filmen.

Så det slutade alltså med att Seidelmans "new wave-film" charmerade mig just genom att den visade sig vara den spekulation. Den erkände det så öppet. Och den var så rolig, så rörande, att jag inte längre kunde moralisera över det." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

"Och visst är filmen värd att ses: den har miljö, tempo, bra skådespelare, inte mist då Susan Berman som Wren. Den har En varm medkänslig ton som gör att man trots allt gillar den här tjejen. Hon har en livskraft som övertygar.

Se den gärna, ta den på allvar och skratta inte åt Wrens misslyckanden. Hon är en människa i vår tid." Sven Malm i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se