Frances (1982)

1931. Frances Farmer (1914-1970) vållar uppståndelse i det konservativa Seattle med sin skoluppsats "Gud dör". Efter en tidigt påbörjad karriär som teater- och filmskådespelerska, bl a i Hollywood, blir hennes förhållande till den halvvärld som omger henne alltmer problematisk. Under vandringarna in och ut bland mentalsjukhusen blir också hennes moderskonflikt uppenbar. Efter en lobotomi återvänder hon stympad till den s k verkligheten utanför murarna.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Graeme Cliffords film speglar föga av Frances Farmers politiska övertygelser -- hur grundliga de nu kan ha varit -- men desto mer av de kedjereaktioner som gradvis leder till en människas sönderfall. Att alla stadierna i förloppet blir tillvaratagna är Jessica Langes förtjänst. Vad hon levererar, med sin intelligens och stridbarhet, sin bedrövelse och skelögda karisma, är varken mer eller mindre än ett skärrande och minnesvärt solonummer.

Den film hon lyfter blir ingen katedral, inget äreminne, heller ingen äreräddning. Men den tecknar en ruskig bild av drömfabrikens allra skräpigaste baksida.

Den industri, nämligen, där tiden fortsätter att vara knapp och individerna fortsätter att vara förbrukningsartiklar." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Vad filmmakarna främst har betonat är Frances status -- eller rättare brist på status -- som kvinna; rätten till den egna identiteten. Detta framkommer kanske bäst i skildringen av Frances relation till sin härsklystna mor, som söker (upp)leva den karriär hon själv aldrig fick genom dottern. I Kim Stanleys magnifikt skräckinjagande gestalt blir hon till ett slags sammanfattande förtätning för konfrontationen mellan Frances roller och (sökandet efter) det egna jaget; mellan det hon vill göra och det hon anses böra göra -- som skådespelerska, som dotter, som kvinna -- för att anses fullt "normal".

I denna skildring av en mordotter-relation har filmen lyckats, men som helhet har den tyvärr blivit en förutsägbar och ibland omåttligt meiodramatisk historia. Så framstår de flesta (utom Frances) som en samling endimensionellt ondsinta karikatyrer: poliser, Advokater, psykiater: och "intellektuella" -- män med (företrädesvis) runda glasögon som alla tycks hämtade direkt från ett filmiskt vaxkabinett." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Frances Farmers öde är tankeväckande och den debuterande filmskaparen Graeme Clifford skildrar det med vemod men utan djup. Jag tycker att hans film till slut blir i entonigaste laget när den på ett tidigt stadium finner roten till det onda i förhållandet Frances Farmer och hennes mor.

Kim Stanley är en märklig aktris men hennes bild av den amerikanska drakmodern som eldsprutande och omedveten knäcker sina barn kastar en för stor slagskugga över denna patetiska filmbiografi." Lasse Bergström i Expressen

"Graeme Clifford debuterar som regissör (han klippte "Postmannen ringer alltid två gånger" med Lange/Nicholson), och gör det övertydligt många gånger -- närbild på spritglas och tabletter, limousinen som stannar till vid de arbetslösa intill sina brinnande värmetunnor.

Men jag förlåter honom när han låter katten stanna i trappan och glo över axeln på familjegrälet. När dårarnas Hollywood efter sig. Och de säger att hon är galen.

Ändå kunde Clifford som den klippare han är ha satt saxen ett par gånger till i sitt förstlingsverk, eller begränsat sig. En film kan aldrig vara ett liv." Marie Olofsson i Stockholms Tidningen

"Graeme Clifford håller inte tillbaka sin samhällskritik. Han har inte åstadkommit filmkonstens mästerverik, men det är befriande med en amerikansk film som vågar avstå från det högglanspolerade. Jessica Lange klarar både de små skiftningarna och de stora utspelen. Skickligt undviker hon att låsa rollen och ge Frances tragedi någon alldeles entydig förklaring.

Att mycket har sin grund i de framgångskrav den supereogistiska mamman ställer på sin dotter anar man ju tidigt och får omsider belägg för en grandios och skakande scen där mamman (Kim Stnley) totalt ingorerar sin illa medfarna dotters beslut att avstå från karriären.

Likväl lyckas Jessica Lange tolka gestalten så att en hel kedja av orsaker blir synlig och när man lämnar biografen fortsätter man att reflektera över allt som formar ett livsöde." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se