Pauline på stranden (1982)

Normandies kust. I slutet på säsongen kommer Pauline och hennes äldre nyskilda kusin, Marion, dit för att tillbringa två veckor i familjens stuga. På stranden träffar de Pierre, Marions f d älskare, och en bekant till honom, Henri. På kvällen när de går ut och dansar försöker Pierre vinna Marion tillbaka, men hon tillbringar i stället natten med Henri. Marion försöker intressera Pierre för Pauline, men Pauline är intresserad av Sylvain som är mer jämnårig. När Marion och Pauline gör en dagsutflykt har Henri ihop det med strandens gottförsäljerska, Louisette. När Pierre går förbi Henris hus ser han Louisette naken i sovrumsfönstret. Ungefär samtidigt dyker Marion upp hos Henri, men han varnas av Sylvain som befinner sig i huset. Henri skuffar in Sylvain och Louisette i badrummet och spelar oskyldig när Marion börjar undra. Hon godtar dock Henris förklaring angående Sylvain och Louisette och ignorerar Pierres grova beskyllningar mot Henri för otrohet. Medan Marion är i Paris i affärer kan inte Pierre hålla tyst inför Pauline utan berättar om Sylvains historia med Louisette. Hon blir mycket upprörd över Sylvains förräderi. Sedermera kan emellertid Pierre, sedan han talat med Louisette, berätta den verkliga sanningen för Pauline. Pierre och Pauline möter Henri och Sylvain hemma hos Henri och Sylvain och Pierre håller nästan på att ryka ihop. Henri söker försoning mellan de fyra, men nytt gräl uppstår om vem som skall skjutsa Pauline hem. Hon föredrar att tillbringa natten i Henris hus. Nästa morgon förklarar Henri sin inställning om kärlek och sex för Pauline. Han överlämnar ett meddelande till Pauline, som hon skall lämna till Marion där han förklarar att han skall ge sig ut på en kryssning. Marion förkortar sin semester och Pauline bestämmer sig för att inte berätta vad hon vet.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Rohmer är fortfarande en preciös och stilsäker och otidsenlig granskare. Det tråkiga är att hans personer den här gången avtecknar sig som psykologiska pappfigurer, och att historien faller på sin inneboende trivialitet, sina anspråksfulla förstoringar av ett känslospel som i allt väsentligt liknar en banalitet och ett lappri." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Det är en lekfull moralitet, en Mussetkomedi i baddräkt, med Rohmers märkliga förmåga att levandegöra människor utan att det händer särskilt mycket och med en doft av skapelsemorgon kring syndafallet i Nestor Almendros soliga foto.

Men lika förtjust som i de moraliska berättelserna blir jag inte. Lätthetens behag, som alltid utmärkt Rohmers filmer, blir kanske här i lättaste laget, och det händer att ett stänk av trivialitet smyger sig in i förvecklingarna.

Det beror nog på att Rohmers nya synvinkel inte är lika upphetsande som den förra. Olycklig kärlek är ju mera vardagsmat på bio än trånsjuk trohet.

Men för alla Rohmervänner är det naturligtvis självklart att se "Pauline på stranden".

Ljuvligare trivialiteter ger ändå ingen ifrån sig!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

""Den som talar för mycket, gör sig själv illa" är filmens motto.

Det är lätt att säga att påståendet gäller också själva filmen. Samtalen är oändliga, fria från originella inslag och sensationella sanningar.

Men även om det pratas ändlöst mycket i Rohmers filmer har det som sägs begränsad betydelse. De handlar mer om de känslor som gömmer sig bakom orden och som bara undantagsvis låter sig uttryckas i begripliga meningar.

När det därför finns risk för långtråkighet så beror det på att personerna för en gångs skull inte är oavbrutet fängslande. De är varken tllräckligt ovanliga eller tillräckligt vanliga.

Men låt inte det avskräcka. Ta med din pojkvän eller flickvän (eller man eller hustru) och se filmen. Ert samtal efteråt kommer att bli upplysande." Bernt Eklund i Expressen

"Rohmer håller fast vid franska nya vågens vardagliga berättarstil som aldrig kulminerar och "Pauline . . ." är skenbarligen en lättsam erotisk lekfullhet där små handlingar så småningom röjer människors hållning till det stora livet. Vibrationerna ligger i luften, inte i bilderna." Ingrid Hagman i Stockholms Tidningen

"Konversationsstycket handlar den här gången om kärlek eller rättare sagt människors sätt att misshandla densamma under några vackra sensommardagar på Normandies kust. Rohmer låter människorna bli ett slags kärlekens arketyper och åskådningsexempel i ett läggspel som givetvis inte "går ut".

Han visar oss hur människorna hela tiden på grund av sin egoism missar kärlekens möjligheter. Egoismen tar sig olika uttryck men leder alltid bort från den förhöjda livskänslan.

Den sensualism som saknas hos filmens huvudpersoner finns i stället i rikt mått i Nestor Almendros genombävade bilder av omgivningarna. Han skildrar sommarens välkända motiv utan att snudda vid sommarens klichéer. Det är ett mirakel: man känner sig närvarande i hans bilder, känner den torra heta sanden som det yngsta paret silar över varandra, känner havsdoften från de långa grönvita dyningarna, känner sig vara på väg till ett frukostbord ute i den ännu morgonfuktiga grönskan . . .

Det är som om Rohmer med Almendros foto, ville uppmärksamma oss på allt vad människan går miste om när hon försöker pressa in kärleken i sitt privata och hemmagjorda mönster till och med när hon tillfälligt möter den några dagar vid havet." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se