I namn av de mina (1983)

Martin Grayewski är fjorton år när tyskarna marscherar in i Warszawa vintern 1939. Flyg!anfallen avlöser varandra, polackerna strider förgäves vid fronten och de måste kapitulera för tyskarna. Ett visst judehat börjar utbreda sig. Martin och hans familj måste med övriga judar flytta till ett getto. Martin mutar den polska polisen och lyckas ta sig ur gettot och börjar tillsammans med några kamrater smuggla matvaror till den svältande befolkningen. Efter en tid blir det omöjligt att lämna gettot och tyskarna börjar deportera judarna till koncentrationslägret Treblinka. Martins far ordnar ett falskt arbetstillstånd åt homom och för en tid håller han och hans familj sig gömda i sitt hus. En dag skickas Martins far till Treblinka och kort därpå också den övriga familjen. Modern och de två små bröderna blir genast ihjälgasade medan Martin tas ut till arbete. Efter en fasansfylld tid lyckas Martin gömma sig på ett tåg med avlidna judars kläder och tar sig ur koncentrationslägret. Han återvänder till Warszawa, där han återförenas med sin far som också rymt och organiserar en kamporganisation. De slåss mot överlägsna SS-förband och tvingas retirera. Martins far blir skjuten av nazisterna, själv blir han löjtnant i Röda armén och går in i Berlin. Äntligen får han en chans att hämnas, men hämnden är bitter. Han finner ett land i skräck. Trött och i insikt om att segerherrarna alltmer börjar likna sina fiender, nazistbödlarna, deserterar Martin. Han emigrerar till USA till sin mormor och morbror. Martin skapar sig efter tio år en förmögenhet i New York och gifter sig och får barn. Han och hans familj bosätter sig i Sydfrankrike. Än en gång slår ödet grymt mot Martin; hans fru och barn omkommer i en häftig skogsbrand. Alla hans anhöriga är nu döda och i sin förtvivlan vill han ta livet av sig. I sista minuten tänker han på sin fars ord att livet är heligt och lägger ifrån sig geväret. Några år senare bildar Martin Grayewski en ny familj.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Filmen är väl tänkt som en fresk över den mänskliga kampen mot ondskan, en hyllning till det självuppoffrande hjältemodet och till exempel scenerna från den helvetiska dödsmaskinen Treblinka blir i sin bild av tysk effektivitet en mardröm, som fortfarande väcker obehagliga frågor om de mänskliga drivkrafterna.

Annars har filmen alltför mycket präktigheten hos ett blankpolerat monument. Människoskildringen är förenklad. Slaktare är slaktare och hjältar är hjältar. Det finns en scoutaktighet och en moralisk högstämdhet i den som irriterar mig och skrämmer mig. Jag har alltför lätt att koppla ihop den med självtillräckligheten i totalitära rörelser, som till exempel nazismen." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"I filmen spelar Michael York två roller, Martins far och Martin som vuxen. Och han gör så gott han kan, men det räcker inte till för att dölja den utslätade och konventionella berättarstil -- eller snarare brist på stil -- som så ofta utmärker internationella samproduktioner av det här slaget.

Ljussättningen till exempel är alltid jämn och odramatisk, precis som i en amerikansk tevefilm, vilket får till och med misären att se glamorös ut. Och när man söker skildra den judiska motståndsrörelsens revolt 1943, då man i ghettot lyckades hålla stånd mot tyskarna i över en månad, ägnar sig filmmakarna mest åt att spränga bomber och låta stuntmän springa omkring som levande facklor. Det hela reduceras till ytterst ordinär krigsfilmsaction.

Att klaga på formella sidor av det här slaget kan tyckas petigt och för en del kanske till och med omoraliskt; detta är ju ett ämne som inte bara bör men m å s t e berättas, måste ihågkommas, om och om igen.

Men just därför är det minst lika viktigt h u r det berättas. Ja, det farligaste (efter glömskan) som judarnas öde under andra världskriget kan utsättas för är en konstnärligt okänslig, likgiltig berättarform. Här handlar det ju om händelser där dikten överträffas -- och alltid kommer att överträffas -- av verkligheten.

Här räcker det inte med ett berättarsätt som bara bekräftar det vi redan vet. Här gäller det tvärtom att få oss att inse att vi inte vet något alls; att, kort sagt, levandegöra det som de flesta av oss endast känner till i det abstrakta.

Det lyckas inte "I namn av de mina" göra." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Av detta har Robert Enrico, som också är ansvarig för manuset, inte lyckats göra film. Scenerna är kantigt fogade till varandra som om Enrico inte vågat välja en dramatisk linje, utan ängsligt försöker kopiera bokens bredd. Dialogen är pinsamt litterär och konstlad. Enrico kan låta sina huvudpersoner, far och son, vandra genom en gettogata där våldet exploderar medan fadern lugnt filosoferar kring judarnas historia och framtid.

Sådant är parodi på film.

Skådespelarna slåss förgäves med sina kantiga repliker. Michael York är den store förloraren. Han övertygar inte alls, varken som fadern eller som den vuxne Martin Gray.

Att filmen ändå har en styrka beror på den raka, osentimentala skildringen av nazisternas förbrytelser. Sådan var verkligheten och den ska aldrig falla i glömska." Anders Ahlberg i Expressen

"Vad som sker verkar vara en filmisk överdrift. Det är det inte. Alltsammans grundar sig på den verklighet Martin Gray redovisat i den självbiografiska boken For those I loved (finns även i svensk översättning).

Men att det otroliga är sant garanterar dessvärre inte en bra film. Robert Enrico har haft uppenbara besvär med dispositionen av materialet. De stora förtjänsterna hos filmen finns i det som blivit det centrala partiet, det som handlar om den judiska befolkningen i Warszawa. Bilderna berättar om en värme mellan människorna och här finns den judiska humorn-trots-allt.

Men meningen var väl att filmen skulle täcka en mycket längre period i huvudpersonens liv och säga oss något om den kamp som vidtog när han tvingades starta på nytt. Detta som har att göra med livets märkvärdiga oförstörbarhet. Men den vuxne Martin Grayewski (Michael York) glider bort mot fonden och finns där enbart som en ofattbart utsatt människa.

Regissörens starka förkortningar gör helheten till en något besynnerlig produkt där de olika delarna inte ges möjlighet att foga sig samman. Denna konstnärliga brist kommer till sist tyvärr att drabba filmen i dess seriösa kärna." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se