Mishima - ett liv i fyra kapitel (1985)

SKÖNHET: Den 25 november 1970 förbereder sig den kontroversielle roman- och pjäsförfattaren Yukio Mishima att utföra en politisk provokation mot östra arméns högkvarter i Tokyo tillsammans med fyra kadetter ur sin egen privatarmé. (I detta kapitel ingår tillbakablickar från Mishimas barn- och ungdomsår, samt scener ur hans roman Den gyllene paviljongens tempel.) KONST: På vägen till högkvarteret insisterar Mishima på att enbart han och löjtnant Morita skall begå seppuku (rituellt självmord). De andra måste leva för att försvara honom i den påföljande rättegången. (I detta kapitel ingår tillbakablickar, samt scener ur hans roman Kyokos hus.) HANDLING: Mishima och hans kadetter anländer till högkvarteret, där han fordrar att få träffa general Mishita. (I detta kapitel ingår tillbakablickar samt scener ur hans roman Förrymda hästar.) PENNANS OCH SVÄRDETS HARMONI: Mishima och hans kadetter binder och sätter munkavle på Mishita. Han kräver att få tala till de samlade trupperna och uppmanar dem att återföra Japan till den gamla tidens renhet. Mishima förhånas och förbereder sig att med Mizoguchis hjälp begå seppuku. (De romerska siffrorna i rollistan hänvisar till följande: I. Den 25 november 1970 II. Tillbakablickar.)

Pressreaktion Svensk filmografi

"Schraders film är strålande vackert fotograferad. Harmoniska, japanskt sparsmakade bilder fogas till varandra i en konsekvent och obönhörligt förlopp, pådrivna av Philip Glass eggande, upphöjda musik.

Men filmen är under sin blanka, estetiska ytan instängd i sig själv. Själva filmen blir en bild av strängheten, det neurotiska esteticerandet hos Mishima som person. Det kan ju vara en kulturfråga -- man undrar hur en japan, som också har de vidare samhälleliga referenserna till Mishimas liv och verk, upplever Schraders film -- men jag har personligen svårt att direkt känslomässigt ta till mig filmen. Den blir för mig en intellektuell bild av skönhet istället för skön i sig. Men bilderna bränner sig kvar, etsar sig in i mitt medvetande. Jag blir inte kvitt den . . .

Hur som helst är "Mishima" något av det märkligaste och säregnaste som visats på en bioduk. Möjligen bör man, som Schrader själv föreslår, se den flera gånger för att komma i närkontakt med den." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Artistiskt är det briljant, och som skildring av en konstnärs sällsamma värld obehagligt fängslande. Det var länge sedan man upplevde en biografi där vanligt normalt liv till den grad ersatts av kväljande kärlekslöshet, fascistisk handlingsmystik och flödande skrivklåda.

Ken Ogata gestaltar den pennfäktande samurajen med stillsam intensitet. Ibland tycker man synd om honom. Ibland äcklas man av hans renhetsfantasier. Ändå -- och det är också märkligt -- är det svårt att engagera sig i hans öde.

Det blir för kallt och opersonligt och utan sammanhang med ett levande samhälle. Som om Schrader spärrat in Mishima i ett virtuost men perspektivlöst filmspråk, som liknar en spegelsal där man hela tiden bara ser Mishima.

Samhället i filmen existerar bara som flisor och abstrakta begrepp. Annorlunda var det när Schrader som manusförfattare i Scorseses "Taxi Driver" skapade en liknande figur, en förryckt chaffis som ville röja upp i ett ruttet samhälle. Där blev denne moraliske knäppskalle en intressant produkt av den vildsinta värld som återgavs med kännarmin.

Förmodligen är det intresset för sådana diskutabla renhetsivrare -- det finns flera i Schraders produktion -- som fått honom att gå över Stilla havet efter det här vattnet.

Och nog blev det hans bästa prestation hittills. "Mishima" är en beundransvärt konstfärdig framställning av en invecklad personlighet. Men utan det tillskott av hjärtats fantasi som skapar levande nutidsmänniskor!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"De tre första kapitlen har händelserna den sista dagen som ram och ramavsnittet som kärna. Det sista är helt ägnat år Mishimas teatraliska militärkupp.

Det här verkar berättartekniskt krångligt, men det är enbart ovanligt. I själva verket är "Mishima" mästerligt klar och enkel på det yttre planet.

Det är inuti som det är snårigare.

Mishima är aktör i sitt eget livsdrama. Han svärmar för kejsaren och samurajideologin, som ung drömmer han om att dö för sitt land i världskriget -- men ljuger sig till frisedel vid mönstringen.

Han hyllar den heroiska handlingen på ett sätt som gör det patetiska slutet oundvikligt -- det har också mycket riktigt gjort honom till den japanska ultrahögerns kultfigur.

Samtidigt liknar han på ett iögonfallande sätt Schraders "gamla" hjältar. Liksom Travis i "Taxi driver" förbereder sig Mishima för att "explodera". Handlingen ska slutgiltigt ge honom värde och värdighet.

I Europa påminner sånt om Mussolini, i Japan låter det rimligen som traditionens röst." Bernt Eklund i Expressen

"Yukio Mishima är i Schraders film en författare med en homosexuell läggning som rymmer såväl narcissistiska som masochistiska underströmmar och hans första sexuella bildupplevelse var när han såg en framställning av den helige Sebastians kropp, genomstungen av pilar som han låtit träffa sig för att skydda sina kristna trosbröder. Under kriget vill Mishima dö för sin Kejsare men samtidigt ljuger han vid en läkarundersökning så att han slipper militärtjänst.

Det blir i stället i sitt konstnärskap som Mishima vill göra offret. "Ord kan ändra världen och ändå har världen inte något att göra med ord." Den kroppsliga upprustningen som Mishima beslutar sig för att genomgå efter en anmärkning från en manlig väg leder honom vidare mot kroppsbyggande, kampsporter och en egen privatarmé i vars uniform han intar arméhögkvarteret med några trogna för att mana till rening av den ärofulla krigsmakten. Livet och konsten glider ihop och Mishima iscensätter med sig själv i titelrollen sitt sista drama.

Möjligen är Mishima varken någon rättvisande bild av författaren eller någon förklaring till hans storhet som konstnär -- uttalanden i den riktningen har varit en del av den kritik som mötte Schraders film. Men även om så är fallet så är det ändå en märklig och ovanligt egensinnig amerikansk film Paul Schrader har gjort och den ansluter sig val till hans tidigare verk och diskussion i anknytning till den eviga konflikten mellan kropp och själ, andligt och världsligt." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se