Som vi har älskat (2024)

Media (1 st)

"Sara Parkman har genom sitt säregna uttryck revolutionerat svensk folkmusik och genombrottsplattan Vesper tar Sverige med storm. Men det är något som skaver i framgångssagan. Kärleken till konsten kan göra en ensam, för när elden brinner som starkast gör det också ont. I filmen möter vi personen bakom Sara Parkmans starka scenpersona, när ett nytt album börjar ta form med utgångspunkt i ett ämne som Sara länge undvikt – kärlek." Distributörens synopsis.

Pressreaktion Svensk filmografi

Som vi har älskat fick ett till största delen positivt bemötande av kritikerna. Det delades ut ett flertalet fyror i betyg och det var egentligen bara Sydsvenskan som hade en övervägande negativ inställning till filmen.

Dagens Nyheters Fredrik Sahlin var en av de som delade ut en fyra.

"Regissören förstärker realismen, och filmberättandet, genom att iscensätta några av Sara Parkmans surrealistiska (mar)drömmar, vilket är kongenialt på ett freudianskt vis. Vi är ju även våra sovande jag. Den gamle psykoanalytikern hade nog haft ett och annat att säga om Sara Parkmans återkommande nakendrömmar. Gustav Ågerstrands välskapta porträtt visar paradoxalt nog att musiken är överordnad kameran, i alla fall när det kommer till akut suggestion. Samtal och minnen i all ära, men det är främst Sara Parkmans (och medkompositören Hampus Noréns) toner som sätter känslorna i gungning i ”Som vi har älskat”. Som i slutet av filmen, då vi återkommer till den där inledande konserten, där publiken mässar/sjunger tillsammans med Sara Parkman och bandet – 'På vår grav ska det stå: som vi har älskat'. Om och om och om igen. Gåshud."

Andreas Heilborn på Nöjesguiden var en annan av filmens beundrare, han var i synnerhet förtjust i det estetiska.

"Gustav Ågerstrand är säker i sin regi men framförallt är det hans foto som bidrar till en mystisk aura runt Parkman. Tillsammans med en av förra årets mer intressanta svenska regissörer, nu som klippare, Neil Widgardt, lyckas han få till vackra scener. Det är lika drömska som i Widgardts egen fina film Blomster. Som vi har älskat skvallrar i alla fall om att det trots allt kanske finns en framtida och sann kärlek till någon speciell. Uppenbarligen är Sara Parkman älskad av många. Hennes familj, Hampus och hennes fans ser alla på henne med värme. Publiken längst fram på hennes konsert står där med lyster i ögonen och sjunger med. Det gemensamma för alla är att man låter henne vara den person hon är. Aldrig dömande, alltid stöttande. På hennes grav kan det åtminstone stå 'Som hon var älskad'."

I Sydsvenskan är Lucia Haag inte alls lika imponerad av det visuella, och hon finner även filmen som helhet tämligen begränsad.

"Det görs övertydliga försök till ett mer konstnärligt berättande i form av några konstlade scenerier där Parkman bland annat springer runt Kalle Anka-style (tröja uppe, naken nere) i skogen och badar ihop med en åldrad version av sig själv. Men det blir som ni hör bara pajigt. För att i grunden vara fotograf verkar regissör Ågerstrand vara ovanligt ointresserad av vackra bilder. Som vi har älskat är en dokumentär som försöker närma sig en artist genom att stirra sig blind på henne. Filmen fastnar i personporträttets begränsande form och blir omodern och konventionell. Det är vad det är, en regissör som följer en ganska deprimerad kompis under arbetet med en ny platta under corona-åren."