Efter dödshoppet : Kinematografkt skådespel i 4 akter (1912)

Media (2 st)

Filmens svenska programblad 1912 (efter dess danska förlaga):

Efter den hemska olyckan härskar dödstystnad i cirkus Ciniselli. De två artisterna Fritz och Aimé, som störtade ned på manègen, då de utförde "Dödssprånget", bäras döende ut i manègegången.

Det var "De Röda Artisternas" (De fire Djævles) recettafton, af hvilken anledning de berömda artisterna skulle utföra sina "dödssprång" utan nät. Aimé grep icke tag i Fritz, och han störtade ned på manègen och dog ögonblickligen. Aimé föll sedan frivilligt ned från trapezen och dog äfven hon. Deras kamrater, Adolphe och Louise kasta sig gråtande ned öfver de döda, Då kommer grefvinnan Taube. Hon, som var skuld till olyckan, hon som ville beröfva Aimé hennes käraste, hon knäfaller ångerfull bredvid de döda; bönfallande sträcker hon händerna emot de två öfverlefvande, vilka afvisa hennes närmanden, och djupt bedröfvad går hon därifrån. Nästa morgon läser hon i tidningen om den hemska olyckan. Då hon ser, att hon icke själf är komprometterad, drager hon först en lättnande suck, för att strax därefer utbrista i förtvivlad gråt öfver allt det, som hon ensam bär skulden till.

Adolphe och Louise lösas från sina engagement och draga ut i vida världen.

Sex år hafva gått. Adolphe och Louise hafva gift sig med hvarandra. De hafva engagerats till cirkus Krempinsky i Köpenhamn, där de nu skola uppträda tillsammans med deras lilla 5-åriga dotter, Suzette.

Det är premierafton i cirkusen. Med förtjusning mottager publiken de sympatiska artisterna. Bland åskådarne befinna sig grefven och grefvinnan Taube jämte deras 5-årige son Jean. Efter "De Röda Artisternas" nummer fylles manègen af en skara unga, förtjusande balettdamer. Ensemblenumret aflöses af ett solonummer af den lilla Suzette, vilkens näpna uppträdande hänför publiken, som stormande ger sitt bifall tillkänna. Den lille Jean Taube applåderade förtjust Suzette.

Nästa dag begifva sig Adolphe och Louise med deras lilla dotter, ut till kyrkogården. Det är deras två kamraters dödsdag. Då möta de grefvinnan Taube, som också kommit tillstädes för att lägga blommor på de dödas graf. Hon hälsar på de två artisterna, räcker dem försonande handen, men Adolphe och Louise kunna icke förlåta, och utan ett ord gå de därifrån.

Tolv år äro gångna. Allt har nu förändrat sig. Adolphe och Louise befinna sig åter i Köpenhamn med deras hänförande dotter, som nu blifvit en berömd varietéstjärna, vilket för tillfälllet är Apolloteaterns attraktionsnummer. Adolphe och Louise uppträda icke mera. Louise är svårt sjuk och i hemmet blifver hon omhuldad med kärleksfull omsorg af sin dotter. Denna får dagligen emottaga blommor från talrika beundrare, men hon intresserar sig icke härför utan lefver endast för sina älskade föräldrar. Men Louise blifver svagare och svagare och när läkaren en dag besöker henne, kan hon dock gifva tröstlösa svar på Adolphes enträgna spörsmål. En af Suzettes mest hänförde beundrare är den unge Jean Taube. Varje dag sänder han henne blommor och hvarje afton sitter han i varieténs privatloge tillsammans med sina vänner. En afton skrifver han en biljett till henne däri han beder henne om ett samtal efter föreställningen och sänder tjänaren med biljetten till Suzettes klädloge. Hon uppträder i sitt nummer:

"Katastrofen i Dansösens boudoir.

Efter en premierafton, där den lilla förtjusande dansösen blifvit hyllad af den hänförda publiken kommer hon, överlastad med blommor, hem i sin boudoir. När hon slår dörren i faller nyckeln till golfvet. Hon letar förgäfves efter denna. Slutligen ringer hon på tjänstflickan, för att denna skall hjälpa henne vid afklädnaden, flickan kommer icke, hon är utgången. Dansösen tager av sig ytterkläderna och lägger dem i sidorummet. I tankarna genomgår hon den härliga aftonen, och nu vill hon upprepa dansen för sig själf. Då utbryter eld i sidorummet, men dansösen upptäcker det först då lågorna slå in i hennes boudoir. I hast söker hon utgångsdörren, men denna är låst, hon kan icke komma ut och nycklarne finner hon icke, Hon försöker att komma in i sidorummet eller ut genom fönstret, men lågor och rök slå henne öfverallt till mötes. Besinningslös springer hon ut till utgångsdörren, hvilken hon förgäfves söker spränga med sina fina händer. Då sjunker hon afsvimmad till golfvet. Lågorna sprida sig allt mer och mer. Hon vaknar ur sin medvetslöshet och ser sig förvirrad omkring. Hon griper blommorna och trycker dem till sitt bröst. I yrsel börjar hon åter dansa som inför en talrik publik. Då med ett störtar hon medvetslös till golfvet, kvävd af rök."

Publiken applåderar förtjust och talrika äro de gånger, som hon varje afton inropas.

Hennes moder har emellertid blifvit mycket sjuk. Läkaren har anmodat sjuksköterskan, att så fort som möjligt hämta Suzette från varietén, då modern ligger på sitt yttersta. Sjuksköterskan kommer just då numret är slut, och i hast förklarar hon Suzette allt.

Regisören beder Suzette komma fram för öppen ridå. Hon vägrar, men hennes kontrakt bjuder det. Leende måste hon träda fram inför publiken. Åter vill regisören kalla ut henne, men nu nekar hon, hon måste hem till sin döende moder.

Jeans biljett lämnas henne, men oläst kastar hon den bort. - Vid utgången från varietén står Jean Taube och väntar henne, men hon bevärdigar honom icke en blick. Då hon kommer in i sjukrummet, ligger modern på sitt yttersta. Suzette kastar sig gråtande ned vid henne säng, medan fadern djupt sorgsen står vid hennes sida.

Tillfälligtvis träffas Jean Taube och Suzette två år senare på den stora konstnärskarnevalen. Jean Taube friar i karnevalsstämningen till henne, men Suzette söker undgå honom, och med sin väninna lämnar hon karnevalen. På vägen hem inträffar en automobilolycka. Grefven och grefvinnan Taube, som också hafva varit närvarande på karnevalen, komma tillfälligtvis förbi i sitt ekipage. Suzette som är lätt sårad, bäres in i deras vagn och föres till ett af gästrummen i grefvens hem. Suzettes fader tillkallas. Han hvill hafva henne flyttad från det grefliga huset, då han icke kan glömma minnena från forna dagar, men doktorn sätter sig däremot och han måste finna sig i, att hon för tillfället får stanna, där hon är.

Jean Taube, som erfarit att de hafva en patient i huset, vill hälsa på henne. Först då han ser henne, erfar han hvem hon är, och hans moder ser till sin beundran att de unga igenkänna hvarandra.

Suzette tillfrisknar långsamt. Dagligen får hon besök af Jean och hos de unga vaknar den första kärleken. En dag i trädgården friar han till henne, och de ungas hjärtan mötas i en lång och brännande kyss. Jeans föräldrar öfverraskar dem, och den gamle grefven förklarar att Suzette genast skall lämna deras hus. Grefvinnan försöker lägga sig medlande emellan.

Hon vill vara mild och öfverseende mot den familj, som hon gjort så mycket ont, men grefven är obeveklig, och han befaller Jean att undvika Suzette.

Med kärleksfulla armar mottager den gamle Adolphe sin dotter. Nu skall åter vara lycka och glädje i det lilla hem, som varit så tomt, medan Suzette var sjuk. Nästa dag får hon ett bref från Jean, som meddelar henne att han för hennes skull brutit med sin familj. Han beder henne blifva hans hustru och följa med till London, där han blifvit erbjuden platsen som legationssekreterare. Hon följer honom, men törs icke själf meddela detta för sin fader, hvilken hon hvet är emot hennes förbindelse med de grefliga familjen. Hon skriver en biljett däri hon beder honom om förlåtelse och reser därefter med Jean till London.

Några år hafva gått till ända. Det unga äkta paret lefver lyckligt med hvarandra och de hafva fått en förtjusande liten dotter, som är deras glädje och stolthet. Han tänker ständigt med vemod på sina föräldrar med hvilka han brutit, och då det nu snart är deras silfverbröllopsdag, skall han försöka om det icke vid detta tillfälle kan komma en försoning till stånd. Då mottager han ett telegram från modern: "Kom på vår högtidsdag. Jag tror då, att allt skall blifva väl igen".

Hon har flera gånger försökt få fadern försonad med sonen och nu menar hon, att om sonen med sin familj kommer på högtidsdagen, skall nog allt blifva gott. Jean, Suzette och den lilla Ellen ankommo på silfverbröllopsdagen. Den gamle grefven studsar till, då han ser sin son, men då han får se sitt lilla barnbarn, bevekes hans hjärta. Gästerna infinna sig. Nu fattas endast en för att glädjen skall vara fullkomlig, nämligen den gamle Adolphe.

Suzette hämtar själf honom. Hans glädje öfver att återse dottern är stor och han följer henne till det grefliga huset. Då han kommer in blifver han mottagen med öppna armar, men minnena från fordom dyka upp för honom. Medvetslös sjunker den gamle mannen ned på en soffa. I en syn ser han olyckan: Aimé och Fritz under "Dödssprånget", men det är blott för ett ögonblick. Snart är han sig själf igen. Det förflutna är glömt och framtiden medför endast lycka och glädje för dem alla.