Orden som befriar (1983)

En kvinna får ångest i metron i Paris. Hon reser sig för att stiga av tåget, men blir sämre och faller omkull. Hennes ögon är öppna, hon är vid medvetande, hon är "i sitt inre", hon tänker på sin kropp -- som blöder. Blodet rinner utefter hennes ben. De andra passagerarna ser det. Blodet är obehagligt. Kvinnan heter Marie och är 31 år. Marie önskar att någon skall ta sig an henne, men samtidigt avvisar hon den hjälp man ger henne. Hon hamnar till slut hos en psykoanalytiker, som man förr hamnade hos en spåkvinna när man inte visste vad man annars skulle ta sig till. Och ändock blir det hos psykoanalytikern som hon förstår varför hon blöder. I ord efter ord, minne efter minne återupplever Marie det liv som fått henne att hamna på den berömda/beryktade divanen. Till slut kommer Marie ur sin livslånga kris. Psykoanalysen är förbi. Maries liv kan börja . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Regissören José Pinheiro har valt att inte försöka skildra det inre förloppet med hjälp av bilder. Han berättar sin historia rakt på sak.

Styrkan i filmen blir de flödande scenerna från barndomsvärlden i Algeriet. Skördefesterna, männen i sina långa jellabahs, kvinnorna som dansar på taket och de vitklädda européerna. Samt den oundvikliga explosionen.

Allt detta effektivt kontrasterat mot det grå livet i en Parisförort någon gång i början av sextiotalet.

Jämförelser med en roman brukar sällan bli till filmens fördel och kanske inte heller här. Men liksom i boken finns samma starka tilltro till människorna, en övertygelse om att man kan förändra sitt liv och stiga ur den dödliga, nedåtgående spiralen.

"Orden som befriar" lyfter sig långt över ett enskilt människoöde. Den blir till ett slags psykoterapi för en hel kontinent. De variga såren från kolonialtiden läks slutligen, en tid som inte är långt borta, men ändå oåterkalleligen förbi." Ingvar von Malmborg i Aftonbladet

"Det handlar, även i filmen, om orden som befriar. Men filmen har också ibland ett försteg framför romanen i sina bilder. De har en överrumplande direkthet som kanske återger något av den sjukas abrupta möten med sina smärtsamma minnen.

Intrycket förstärks av att filmen i varvade scener rör sig mot sitt slutmål. Schäslongen där tidens gång anges med skiftande ljus och kameravinklar, minnena där barndomens plåga blandas med arabkvinnornas värme, Maries aktuella liv med den stackars sönderfallande modern i Paris -- allt leder i en kretsrörelse fram till slutets egendomliga förening av pånyttfött liv, död och försoning.

Det är en mycket sevärd film, uppfriskande saklig och i sin skildring av en kvinnas lidande som öppnar sig mot gemensamma kvinnoöden. Chosefri och gripande." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Att göra film av Cardinales befriande ord är inget enkelt företag. Hur ger man bild åt det som försiggår på analytikersoffan?

Det vore också en överdrift att påstå att José Pinheiro funnit bilderna som befriar orden.

Men hans film är intressant ändå. Den håller en saklig ton -- undviker det drömska, det mystifierande, följer med på analysens upptäcktsfärder in i det fördunklade med nyter upptäckarambition. Den kartlägger, som boken (och analysen) barndomens landskap, förhållandet mellan den före detta lillflickan -- ett oönskat barn fött i fel tid med fel far -- och hennes frusterade mamma.

Med två av Frankrikes främsta skådespelerskor i rollerna spelar Pinheiro upp deras livslånga drama. Han fångar fint instängdheten i deras tvekamp, men utan att lägga till några nya dimensioner.

Och det var kanske inte heller meningen." Bernt Eklund i Expressen

"Analyssoffan drar naturligt nog fram minnen och orsaker och Pinheiro berättar som man kan tänka sig att en inte överdrivet personlig regissör skulle skildra en sådan process. I Maries fall är det barndomen i den franska överklassen i det koloniala Algeriet. Modern som sörjer sin förstfödda vilken smittats och dött av faderns tbc, den unga Marie som i känslig ålder får höra av modern att hon skulle ha aborterats, som protesterar, revolterar och söker sig till de arabiska tjänarna. Och modern som i vuxen ålder hävdar att hon offrat sig, gett upp en karriär för dottern.

Då har de tvingats lämna sin behagliga tillvaro i Algeriet och försökt inordna sig under enklare levnadsomständigheter i moderlandet men barndomens upplevelser gör sig påminda.

Så småningom och efter mångårig analys kommer Marie till klarhet, insikt och kan över känslogränserna förlåta sin mor. Orden som befriar är en rak och inte särdeles överraskande film där dock Nicole Garcia som Marie gör en insats som egentligen är större än filmen." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se