God morgon Babylon (1986)

Pisa i Toscana år 1913. Vid en middag för familjeföretaget, som specialiserat sig på restaurering av kyrkor i romansk stil, tillkännager den gamle Bonnano konkursen. Andrea och Nicola, bröderna med de "gyllene händerna" och tillika de yngsta av Bonnanos sju söner, emigrerar till Amerika. Fadern berättar att hemligheten med deras styrka är deras jämbördighet. Bröderna får det svårt i Amerika. De hamnar ute i en öken där de passar grisar. Men när ett tåg skall passera med bl a italienska arbetare, vilka skall bygga den italienska paviljongen på världsutställningen i San Francisco, hoppar Andrea och Nicola ombord. Under tiden har den italienska filmen Cabiria inspirerat D W Griffith till hans nästa projekt, Intolerance. När Andrea och Nicola får höra att Griffith vill anställa de två förmännen från paviljongbygget till filmen, far bröderna till Hollywood och utger sig för att vara förmännen. De avslöjas dock av en nitisk produktionsledare. I sin iver att jobba vid filmen tar de arbete som fågelskötare. De minns från sitt sista arbete snidade elefanter. Bröderna bygger upp en fullskalig elefant av grenar och papper. Elefanten filmas av och visas för Griffith som genast anställer bröderna för att tillverka åtta stycken. Nedanför Babylons trappor ger Griffith en fest för att fira Andreas och Nicolas dubbelbröllop, Nicola & Edna och Andrea & Mabel, i närvaro av brödernas far. Den triumfatoriska premiären på Intolerance störs av demonstrationer som vill att Amerika går med i världskriget. Bägge brödernas fruar är med barn och när Edna dör i barnsäng bryts brödernas solidaritet. Nicola far tillbaka till Italien utan sin son. Nicola och Andrea möter tillsammans döden på det europeiska slagfältet -- Nicola i den italienska armén och Andrea i den amerikanska. Men innan de dör spelar de in varandra på film med en filmkamera som anförtrotts Nicola.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Som tidsbild är filmen turvis lyrisk och distinkt, skimrande och kärleksfull.

Eftersom kritiker om vackra kvinnor inte får skriva att de är vackra kvinnor skriver vi inte om Greta Scacchi som styckets fästmö och statist utan i stället om Charles Dance och hans balanserade och illusoriska porträtt av David Wark Griffith.

Ungefär så här, föreställer vi oss, måste Griffith ha tonat fram den gången det begav sig; med sin treenighet av kalkylerna och naiviteten och fältherretalangerna.

Tavianifilmen har sina mindre longörer. Den kunde ha tätats här och var. Dess detaljer är styvare kontrollerade än, kanhända, strategin och överblicken och helheten.

Men det är ingen reservation som väger tungt. I sina huvuddrag är det en berättelse som besitter nästan allt: sentiment, magi, historiemedvetande, poesi, tydlighet, intelligens och livaktighet.

Vilket inte kan påstås om överdrivet många filmer i ett skede när Den Nya Infantilismen sprider sig som en präriebrasa." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Från den italienska landsbygden till självaste Hollywood alltså, från katedraler till kulisser. Ändå är steget inte stort, tvärtom; det är likheten dem emellan som Tavianibröderna på ett ömsom ironiskt, ömsom ömsint sätt utforskar. Det kan ske i en lättsamt fångad scen som den när fadern kommer på besök från Italien och i mötet med Griffith snabbt fixar fram en spatserkäpp samt spär på sin ålder med hela 20 år, för att verka riktigt vördnadsbjudande och sätta sig i respekt hos uppkomlingen Griffith. Allt detta framför sönernas enorma dekorationsbygge på figurerna på katedralsväggen hemma i Turin.

Eller ta den babyloniska elefanten i skogen som bröderna byggt av tvinnade trädgrenar och filmaffischer som de i skydd av mörkret river ner från husen i Hollywood -- med påföljd av att elefanten får ett leende Chaplinansikte mitt på magen: vilken bild för hantverksglädjen, för filmen som det moderna Babylon!

Men Tavianibröderna vore inte vad de är om här inte också fanns en djupare liggande bottensats. Så som till exempel den om broderskärleken, den bräckliga balansen mellan själarna, själva förutsättningen för det konstnärligt harmoniska samarbetet. Och om söndringen och delningen som oundvikligen kommer. Då har, betecknande nog, Griffiths fredsvänliga film (i verkligheten också ett grandiost publikt fiasko) haft premiär och första världskriget brutit ut.

Pricken över i-et är ändå att bröderna Taviani berättar om allt detta -- om den gamla och nya kulturen, om Europa och USA -- utan att för ett ögonblick ha givit efter för filmens amerikanska producenter.

Finns det en bättre kärleksförklaring till filmen som konstart?" Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Denna målning av Hollywood är storartad film och det är nu "God morgon, Babylon" lyfter i kraft av sin kärlek till yrket och kallet: de två bröderna är som Paolo och Vittorio Taviani oskiljaktiga och endast livet, inte konsten, kan få dem att i vrede gå olika vägar.

Det är, om man så vill, Hollywood som paradismyt kring Charles Dances leende och gudalike Griffith.

När verkligheten utanför griper in både mot honom, "Intolerance" och de tempelbyggande bröderna förlorar filmen sitt ljus och framför allt sin form. Jag har en bestämd känsla av att bröderna Taviani överskattat värdet av det mörker de anlägger i slutakten. De hanterar det i alla fall sämre än Hollywoods ljus." Lasse Bergström i Expressen

"Även om bröderna Tavianis nya film är en hyllning till filmen så är det knappast till Hollywoodfilmen av i dag utan till den ursprungliga, hantverksstolta filmkonsten under pionjäråren. Den tid då ljuset var naturens eget och illusionerna byggdes, som brödernas elefantprototyp, av trädgrenar och filmaffischer.

I San Lorenzonatten var det en fallande stjärna som uppfyllde en önskan. Här är det Californiska solen styrd genom ett sinnrikt belysningssystem som skapar drömmar framför stumfilmskameran. Men det kan också vara två eldflugor, fångade av bröderna och överlämnade som en sorts friargåva till två kvinnliga statister. De två bröderna, som påverkade av fadern alltid levt i balans utom en gång i ungdomen då den ene fick en finare vinst än den andre, gifter sig. De är hyllade av Griffith men åthutade för bristande tradition av den tillreste fadern. Balansen rubbas och samarbetet upphör i vredesmod när den ena broderns hustru dör i barnsäng. Kriget, nationalismen drabbar då även dem och de möts en sista gång framför den nu sönderskjutna romanska katedralen. Visserligen på samma sida i kriget men i olika uniformer. God Morgon, Babylon.

Efter San Lorenzonatten som samtidigt är en poetisk saga och ett politiskt manifest, och Kaos som är ett försök att bemästra detta obestämda som utan gestalt och mening ännu knappast är fullt verkligt, en strävan mot illusionen av total frihet, så känns God morgon, Babylon som mindre radikal. Kanske som ett försök till rekonstuktion av förflutna ideal och seder, en hyllning till det kollektiva skapandet i en tid av egocentrisk individualism." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se