Jean de Florette (1986)

Provence i mitten på 1920-talet. Uppe bland kullarna lever Le Papet och hans nevö Ugolin. Ugolin har en stor plan: nejlikeodling. Men till det behövs vatten och de känner till en bortglömd källa. Marken, där källan finns, tillfaller som arv en man från staden, Jean de Florette, som bosätter sig där med sin hustru Aimée och deras 8-åriga dotter Manon. Le Papet tänker ut en plan: han vill stänga källan och således tvinga Jean att gå flera kilometer för att få vatten till sina plantor. Jean kommer att avlida av utmattning. Ugolin kan sedan köpa gården till ett lågt pris, öppna källan och lyckas med sin nejlikeodling. Alla på landsbygden visste om denna plan, men ingen sade något. Hela byn såg i stillhet på när Jean dog för att han inte hade något vatten. Av änkan köpte Ugolin marken. Och Manon var inte längre en liten flicka . . .

Pressreaktion Svensk filmografi

"Ett av Pagnols prosaverk från det Provence som var författarens hembygd, L'Eau des collines, har Claude Berri omsatt till en mäkta populär film. Prisbelönt överhövan i hemlandet och uppenbarligen synnerligen framgångsrik också i utlandet, om man får tro den entusiastiska och påkostade marknadsföringen.

L'Eau des Collines betyder Vattnet från kullarna eller om man så vill kullarnas vatten. Det kan vara en poäng att ha detta i bakhuvudet när man ser Berris film.

Mer än filmens titel, Jean de Florette, säger den vad detta folkliga drama från en avlägsen landsbygd i 20-talets Provence handlar om. Nämligen om kampen för och kampen om livet när hettan, torkan -- och vattnet -- bestämmer över liv och död." Karin Monié i Aftonbladet

"Ur detta stoff har Berri vaskat fram en film som vibrerar av cikadornas gnisslande, av sciroccovindens obarmhärtiga torra luft och provençalarnas barska, glidande begrepp om vad heder och moral är. "Du ska inte sticka näsan i andras affärer", lyder deras budord och denna attityd är inte unikt franskt, den är universell och kunde lika gärna formuleras av en Carlsson i Strindbergs "Hemsöborna".

På duken förkroppsligar Yves Montand denna filosofi i sitt porträtt av Papet, byherren som äger stora delar av marken. Han tar med sin brorson, fantastiskt spelad av Daniel Auteuil, lagen i egna händer och dämmer upp en källa för att driva bort nykomlingen från sin mark.

Den gode puckelryggen, mannen med visioner om jordbrukets konster hämtade ur böcker, spelas av fransk films personlighet nummer ett just nu, Gerard Depardieu. Här ger han Jean de Florette ett nästan ömt hjärta i en revanschhungrig kropp." Thore Soneson i Dagens Nyheter

"Claude Berri har förvandlat berättelsen om illasinnade lantmän och oskuldsfulla stadsbor till en underhållande och skrämmande skröna. Utdragen i skildringen av ett utdraget skeende, men välgjord.

Och framför allt välspelad -- Yves Montand har knappast varit bättre än som den här slirigt läskige charmgubben. Han gör den godmodiga ondskan med en nyansrikedom som gör en skrämmande människa av vad som kunnat bli en oförarglig karikatyr." Bernt Eklund i Expressen

"Därmed kan turerna börja: handlingen förs fram i böljande turer i landskapet -- rytmiskt, i allt snävare cirklar kring bytet. Som kören i en klassisk tragedi sitter de manliga byborna på kaféet och fäller under kortspelet en och annan försiktig kommentar till vad som sker -- vad de låter ske.

Det är många ögon som spejar bakom träden. Och allt ser och fångar Bruno Nyuttens kameraöga. Hans foto är mästerligt, hans bilder ger själva landskapet liv och spänning." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se