Ont blod (1986)

Två gangstergäng tävlar om att stjäla ett dödligt virus på ett laboratorium i Paris. Viruset dödar de som inte älskar utan verkliga känslor. En film av kultregissören Léos Carax.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Detta är den slags film som man kan jämföra med en stol av Frank Lloyd Wright.

Elegant, begåvad och nyskapande men jävligt obekväm att sitta på.

Tack och lov finns det fåtöljer i en biosalong men även här kan man känna en lätt träsmak då det unga geniet Leos Carax om och om igen måste bevisa att han är ett geni.

Jag tycker mig tillbakaflyttad till de franska nya vågen-filmer som ratade en bra handling till förmån för djupsinnigheter och bildvinklar.

Filmen är i främsta rummet en intellektuell studsmatta för Leos Carax som bollar tankar, idéer och infall ungefär som det behagar honom. Ibland får han upp en saltomortal men lika gärna drattar han på ändan men filmen fortsätter oförtrutet. Handlingen lämnas ibland därhän för infallens skull och för att någon ska avleverera en djupsinnighet." Lasse Hallgren i Aftonbladet

"Carax har en obestridlig förmåga att blanda realistiskt och fantastiskt, stort och smått så att man sväljer det. Som till exempel att världen i "Ont blod" härjas av en sjukdom som drabbar alla som älskar utan känslor!

Att filmen är Carax medium och ger honom en närmast berusande frihet betvivlar man inte efter att ha sett "Ont blod". Hans bildspråk är fullt av överraskningar och ett slags upplöst rumskänsla, som mera ger ett intryck av att man befinner sig i ett skapande medvetande än i nerslitna Pariskvarter.

Arvet från den gamla nya vågen märks ovanligt tydligt hos Carax. Här finns samma lekfulla allvar och samma lust att vinkla till sina filmfavoriter mitt i den egna storyn.

Särskilt Godard med sina briljanta infall i "Till sista andetaget" tycks ha varit Carax lärofader. Skillnaden är väl att Carax vridit historien om ung kriminalitet och kärlek ett halvt varv in mot det mörker som tycks frigöra hans fantasi.

Därinne, i Jean-Yves Escoffiers mästerligt mörka bilder av en värld i förfall, skymtar man Leos Carax tvetydiga men ännu klara begåvning." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Léos Carax är vid sidan av Jean-Jacques Beineix den nya filmbegåvningen i Frankrike. En pretentiös 25-åring med stor självaktning och betydande begåvning.

Likt Beineix utgår han från genomtänkta, poetiska bilder (fast som poeter är de av skilda slag och deras bilder ser olika ut). Tillsammans med fotografen Jean-Yves Escoffier skapar Carax en egen neddämpad atmosfär. I arbetet med ljus och komposition ligger hans originalitet.

Som filmpoet är Carax annars knappast färdig." Bernt Eklund i Expressen

"Bilderna är omsorgsfullt komponerade, utsökta -- för all del även sökta. Men det är ingen trött estet utan en sinnlig bildfantast som varit i farten och känt lyckan av exakta koloristiska accenter, av bilders klarhet, av bilders romantiska dunkel. Det finns också ett slags koreografi eller en koreografisk lekfullhet i det hela som när han gör en graciös bugning mot Chaplin. Carax döljer inte de inspirationskällor ur vilka han öser med ett stänk av humor.

Emellertid har han inte alltför mycket att stoppa i den läckra formen. Han har själv skrivit manuskriptet: en thriller eller en kärleksfilm; det väger mellan båda." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se