Kvinnostaden (1980)

Under en tågfärd försöker Snaporaz utföra ett samlag på toaletten med en okänd kvinna. När hon stiger av följer han efter henne. Det visar sig snart att han hamnar mitt i en kvinnokongress och att kvinnan från tåget är kongressledaren. Kvinnomötet utmynnar i hatfyllda attacker på den stackars mannen med diverse häftiga talkörer. Snaporaz lyckas ta sig ifrån kongressen genom att lifta med en kvinnlig motorcyklist. Den grovhuggna kvinnan försöker sedan våldta honom i ett växthus. Snaporaz flyr vidare och hamnar hos en Don Juan-typ vid namn Katzone, vilken samlar bilder och ljud från alla kvinnor han har legat med. I ett enormt palats har han sina stora samlingar som rör sig om ca 10.000 kvinnobilder. Palatset är fyllt av phallossymboler och här upplever Snaporaz en fest som urartar till en orgie i kolossalformat. På väg därifrån råkar han ut för en massa nedknarkade tonårsflickor från pop- och punkåldern. Så småningom ställs han inför kvinnotribunalen som skall uttala sin dom över honom.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Och vem utom Fellini kunde ha åstadkommit den osannolika hemma-hos-interiören hos den bedagade horbocken Katzone, vilket är italienska för det fryntliga substantivet kuk? Denne Katzone, som spelas av Ettore Manni och ser ut som renässanskorsningen av Svante Thureson och Gabriele D'Annunzio, lever i det palats han utformat till museum över sina rop strömmar ur högtalarna. Sexualiteten har multiplicerats till mängdlära.

I likhet med den Casanova som Fellini porträtterade för tre ås sen är Katzone en tragiker. Men avsnittet om honom är ett ironiskt och frustande mästerverk. Det förtjänar rentav, 5 plus, priset för bästa spark mot testiklarna.

Småningom, innan kvinnotribunalen uttalat sin dom och huvudpersonen och sexualmaskinen Snaporaz hejdats av det driftstopp som kallas impotens, möter Mastroianni sin ungdoms hjältar. Mae West dignar under de tunga ögonlocken. Halvan lipar, Helan viftar med sin slips. Och när Mastroianni uppför sin hyllningsdans till Fred Astaire artar den sig till en hemslöjdad gudomlighet.

Bildverket KVINNOSTADEN erbjuder naturligtvis, som ersättning för analyserna, några saftiga biffar för våra kvarlevande freudianska teckentydare. För alla andra räcker det att tillägna sig filmen sådan den är; med sina häxskogar och sin italienska hedendom, sina narkotiska berusningseffekter, sin hänsynslösa generositet i själva penselföringen.

Slösaktigare film än så här görs faktiskt inte i det snåla 80-talet. I varje fall inte norr om den Apenninska halvö som är Fellinis kaotiska och ostädade hem på jorden." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Fellini är en reaktionär manschauvinist av värsta sort har somliga italienska feministgrupper utropat, och sårat rasat mot KVINNOSTADEN. Hans mera jämnåriga bröder i eländet har kallat honom bitter.

Fellini bitter? Åja, om bitterhet kan förväxlas med självinsikt. Manschauvinist? Javisst! Men en ovanligt humoristisk och självutlämnande sådan.

KVINNOSTADEN är i långa stycken grov och underhållande, en freudiansk fars som tycks vandra runt i detta kvinnofrigörelsens tidevarv, ömsom barnsligt förvirrad och förtjust, ömsom hotad intill liv och lem.

Och underligt vore det annars: ty vad är en kvinnofrigörelse värd som inte utmanar och hotar manssamhället?" Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Det avsnitt som fått de italienska kvinnorna att vässa knivarna finns i inledningen och utspelar sig på en kvinnokongress, där Snaporaz råkar hamna, som en faun efter en misslyckad eftermiddagsjakt.

Här spelas den italienska kvinnorollen upp på flera maneger och ryms det någon kritik i Fellinis föreställning så finns den att hämta i filmens spegelvändningar av könsrollerna; den nya kvinnan blir tröttsam först när hon försöker överta de sämre maskulina attityderna.

Det verkar inte speciellt kontroversiellt och blir det än mindre då det visar sig att Fellini inte alls är på angreppshumör; hans skildring av Snaporaz och hans irrfärder hamnar så småningom i minnets nostalgiska berg och dalbana, där mannen är mycket liten och beroende av kvinnan, som är stor och stark och moderlig som en maskulin religion.

Om detta handlar Federico Fellinis KVINNOSTADEN som är en fantastisk film gjord med stor kärlek och bara en liten smula fruktan." Lasse Bergström i Expressen

"Att attackera KVINNOSTADEN för att den gör sig lustig på feminister och radikala kvinnors bekostnad är knappast motiverat med tanke på hur mycket annat Fellini riktar sin satir emot. Bland annat förekommer här en ovanligt storvulen Don Juan, som har alla erövringar fotograferade och med röstprov på väggarna i sitt "vardagsrum".

Nej, då är det i så fall bättre att angripa Fellini för hans cirkusartade barnsligheter, hans brist på analys, förmåga och vilja att förstå i stället för att sätta allt i bur och visa upp det och sina egna puerila sexualdrömmar för publik.

Men så här är nu en gång Fellini och så här ser hans filmer ut även om han numer tuggar om väl mycket, upprepar sig och långa stunder går på ren tomgång. De som trots dessa varningar vill tillbringa 140 minuter i Kvinnostaden -- ha det så trevligt och mycket nöje!" Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se