Viking Eggeling

Media (1 st)

Svensk bildkonstnär och regissör. Född i Lund. Död i Berlin.

-

Viking Eggeling är ett av de viktigaste namnen i den strömning av experimentfilmare som under 1920-talet berikade den europeiska filmkulturen. Hans enda fullbordade film, Diagonalsymfoni (1924), är ett av de centrala verken i det internationella avantgardet och har haft stort inflytande på hur den nonfigurativa filmens formspråk utvecklats.

Eggeling som växte upp i Lund lämnade i tonåren Sverige för att få en ekonomisk utbildning, men sökte sig snart istället en framtid som bildkonstnär. Under några års resor i Europa försörjde han sig först som bokhållare och sedan som teckningslärare. Han studerade på egen hand konsthistoria och teckning. Omkring 1911 flyttade han till Paris som fri konstnär och kom snabbt i kontakt med de nya strömningarna inom konsten. Därifrån flyttade han sedan till Zürich där han bland annat medverkade i dadaistiska utställningar. Han började tidigt att teckna bildrullar med nonfigurativa bildelement, och arbetade länge med de två projekten "Horisontal-vertikal orkester" och "Diagonalsymfoni" där han försökte skapa ett universellt bildspråk, inspirerad av samtida kolleger och av den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941).

Mötet med den likasinnade tyske filmaren och konstnären Hans Richter blev avgörande för Eggelings syn på filmkonsten. De experimenterade tillsammans i Berlin med animerad film och försökte först överföra "Horisontal-vertikal orkester" till film, något som emellertid aldrig fullbordades. Samarbetet med Richter avbröts, men Eggeling fortsatte tillsammans med Bauhaus-studenten Erna Niemeyer (1901-1996) att skapa en film på grundval av "Diagonalsymfoni". Filmen gjordes i en enkel animationsteknik där former, utklippta i stanniol, utgjorde huvudelementen. De olika formerna maskades av och flyttades, och med hjälp av dubbelexponeringar kunde Eggeling kontrollera de abstrakta formernas rörelser. Den färdiga filmen som vid visningarna fick den franska titeln Symphonie diagonale, visade första gången i november 1924 för en särskilt inbjuden publik i Berlin, och fick en offentlig premiär den 3 maj 1925 vid en visning på Ufa Palast. Eggeling låg emellertid redan då svårt sjuk och avled 19 maj samma år.

Viking Eggelings Diagonalsymfoni kom tidigt att räknas in i den internationella experimentfilmen. Däremot lät det svenska erkännandet vänta på sig. Det skedde egentligen först 1958 då Moderna Museet i Stockholm anordnade en filmfestival under rubriken "Apropå Eggeling". Därefter kom Eggelings arbete att få stark symbolisk betydelse för en ny generation experimentfilmare. Ett problem med filmen är att det varit oklart hur den ursprungliga versionen egentligen var redigerad. Ett antal versioner har cirkulerat, och forskare har från olika utgångspunkter sökt rekonstruera filmen. En idé som drivits av Gösta Werner tillsammans med musikforskaren Bengt Edlund, är att filmens struktur bygger på musikaliska principer. Filmforskaren och filmkonstnären Malcolm Le Grice har påpekat hur nära Eggelings abstrakta formspråk ligger den digitala konsten.

Mer om och av Viking Eggeling kan man läsa i Louise O'Konors bok "Viking Eggeling: Modernist och filmpionjär" (Stockholm 2006).

Lars Gustaf Andersson (2012)