Pontus Hultén

Svensk museichef, filmare och konstsamlare. Född Karl Gunnar Vougt Hultén i Engelbrekts församling, Stockholm.

-

Pontus Hultén var son till Eric Hultén, chef för Naturhistoriska riksmuseet. Pontus Hultén studerade bl.a. konsthistoria vid Stockholms högskola, men hans långa vistelser i Paris var det som kom att forma honom. Han började sin museikarriär vid Nationalmuseum, men mest känd är han som primus motor bakom Moderna Museets tidiga glansperiod. Först som intendent, senare som chef (1959-1972). 1974 tog han emot erbjudandet att bygga upp och leda Centre Georges-Pompidou i Paris.

Rörelse, den kinetiska konsten, var något som fångade Hulténs intresse i ett tidigt skede och något som också präglade hans eget abstrakta måleri. I Paris kom han i kontakt med filmandet som var en naturlig del av den kinetiska samtidskonstscenen. Han lärde känna den amerikanska konstnären och experimentfilmaren Robert Breer och tillsammans gjorde de en satir över påven och katolicismen, den 30 sekunder långa Un Miracle (1954). Samma år lånade han Breers kamera för att göra en egen animation, X (1954), en tribut till animationsfilmens estetik, rytm, lekfullhet och anarki. För Hultén liksom Breer var filmen bara ett led i den kinetiska konstens stora löfte, att frigöra konsten från all sorts konformism och bejaka livet, rörelsen. Hulténs maskinvärld var styrd av slumpen och av glädjen i att inte veta vad som skulle hända härnäst. Tillsammans med Breer dokumenterade Hultén också den legendariska utställningen Mouvement (1955) på Galerie Denise René i Paris. Dokumentären om utställningen, som betecknas som en milstolpe i den kinetiska konsten, avslutas med Hultén i ringdans med Denise René.

Den mest kända filmen av Hultén är En dag i staden (1956). Filmen var ett kollektivt projekt som genomfördes tillsammans med Hulténs svenska parhäst, arkitekten och konstnären Hans Nordenström, samt med arkitekten Gösta Winberg. I filmen deltar bl.a. konstnärerna P.O. Ultvedt och Jean Tinguely, alla nära vänner som umgicks i Paris.

Hulténs viktigaste filmargärning är dock som curator, museiman, producent och visionär för filmens ställning på konstscenen. Han initierade tidigt Moderna Museets filmklubb för att bygga upp en publik redan innan själva museet startade. Moderna Museets verksamhet öppnade med en experimentfilmfestival tillägnad Viking Eggeling, ”Apropå Eggeling”, där filmer av bl.a. Breer, Hultén, Ultvedt, Nordenström, Peter Weiss, Carl Fredrik Reuterswärd m.fl. visades. Även så Un Miracle (1954), men under upphovsnamnet B. Dieu. Hultén arrangerade också en visning av den österrikiska avantgardefilmaren Peter Kubelkas tidiga filmer på Moderna Museet år 1959 och försåg Kubelka med ett ljudband till dennes banbrytande flicker-film Arnulf Rainer (1960).

Hulténs intresse för film möjliggjorde att Moderna Museet blev en viktig nav och visningskontext för den amerikanska experimentfilmen under 1960-talet och tillsammans med sin hustru Anna-Lena Wibom såg han till att flera av de centrala filmerna från the New American Cinema hamnade i antingen Moderna Museets eller Svenska Filminstitutets samlingar.

John Sundholm (2012)