När publik och kritiker är överens

Det är ovanligt att filmer går hem hos både biopubliken och recensenterna. Men det finns undantag: ofta är det filmer som tar upp skillnader mellan landsbygd och storstad, olika samhällsklasser och kulturer – ämnen som är särskilt aktuella detta valår.

Många av filmerna som gillas av både kritiker och publik kan beskrivas som mid-concept-filmer. Med det menas filmer som medvetet blandar influenser från konstfilm (low-concept) med influenser från populära genrer (high-concept). Allvarliga ämnen skildras med spänning och skratt. Formen följer ofta internationella genrekonventioner medan filmens innehåll är lokalt. Just den här blandningen av lokalt och globalt brukar lyftas upp som en förklaring till varför vissa filmer lyckas resa över landsgränserna. Det verkar som att samma recept gäller för att korsa osynliga gränser inom landet.

Sådana gränser tycks verkligen existera just nu. Samhällsdebatten handlar mycket om polarisering mellan storstad och landsbygd, intellektuella och lågutbildade. En elitistisk högkultur jämförs med ett kulturföraktande folk, och det globala med det lokala. Ett samhälle där det finns en gemensam syn på vad som är värdefullt framstår som något avlägset, en utopi.

Men det är också en gammal sanning inom både film och kulturen i övrigt att det finns en motsättning mellan det som hyllas av experterna och det som publiken väljer. Kulturellt kapital sägs stå emot kommersiella framgångar. Filmer som går hem hos både en större publik och hos kritikerna är något udda, något som bryter mönstret.

Vad som är en bra siffra för besök respektive betyg kan såklart diskuteras, men om ett betygsnitt över 3 är bra och 100 000 biobesök eller fler är bra, visar statistiken att det är lättare för en film att få bra betyg än en bra besökssiffra. Kritikerna godkänner så att säga fler filmer än biopubliken, kanske för att det helt enkelt skulle kosta för mycket och ta för mycket tid för publiken att se alla filmer som får bra betyg. De senaste åren har cirka tio procent av de svenska filmerna fått både över 3 i betyg och minst 100 000 biobesök. Det innebär ungefär fyra filmer per år.

Publiken vill generellt uppleva glädje/skratt eller spänning när de ser film. Igenkänning verkar vara viktigt för många. För kritikerna är å andra sidan originalitet en viktig faktor. Filmer som bygger på förlagor går generellt bra på bio, och ibland går de även hem hos kritikerna. Men långt ifrån alltid. Synen på skådespeleri, foto, klipp och andra former av hantverksskicklighet ser ut att vara mer samstämmig. Åtminstone är det något som både kritiker och publik ofta pratar om i recensioner och undersökningar (se till exempel rapporten Vägen till de unga filmtittarna).

Det finns exempel på såväl drama, thriller, komedi och dokumentär bland de svenska filmerna som har förenat publik och kritiker. Klasskillnader och klasskildringar är ett vanligt tema, ibland i formen av klasskamp. Detsamma gäller skillnader mellan landsbygd och storstad, kulturmöten och kulturkrockar. Barndom och familjerelationer, ofta med inslag av alkoholmissbruk eller liknande problem, förekommer också i filmerna. Referenser till den svenska historien och folkhemmet är vanligt. Flera av dessa ämnen känns särskilt aktuella detta valår.

(publicerad i juni 2018)