Sport på film

Är 2017 året som svensk sportfilm får sitt ordentliga lyft? I så fall har vi två av vårt lands största idrottsmän att tacka för uppsvinget.

Att idrott på film varit ett lyckosamt koncept under filmhistorien råder det inga större tvivel om. Tjuren från Bronx (Martin Scorsese, 1980), Skruva den som Beckham (Gurinder Chadha, 2002) och filmsviten om Rocky Balboa är några exempel på internationella filmer med sporttema som nått antingen enorma box office-höjder och/eller varit stora framgångar hos kritikerna. Även inom den svenska filmindustrin har man försökt slå mynt av det stora sportintresse som finns i landet, med blandat resultat. För trots att det gjorts en del lyckade idrottsfilmer i Sverige, av vilka några listas nedan, har det riktiga genombrottet i form av en braksuccé hittills inte infunnit sig. Någon av höstens två storsatsningar på filmer om svenska ikoner ska förhoppningsvis råda bot på det.

Först ut var Henrik Janssson-Schweizers dokumentär Superswede, en film om svensk motorsports allra största namn genom tiderna, F1-föraren Ronnie Peterson som tragiskt förolyckades på Monzabanan i Italien 1978. Rent formmässigt är detta kanske inte något revolutionerande verk men arkivmaterialet är eminent och med hjälp av Nina Kennedy (Petersons dotter), som även fungerar som filmens utgångspunkt, har Jansson-Schweizer fått flera toppnamn inom 1970-talets Formel 1-cirkus att öppna upp sig och bidra med intressanta och tankeväckande intervjuer, både om Peterson som person och om dåtidens racingklimat. Idag, på grund av den svaga svenska F1-närvaron de senaste 25 åren, kan det nog vara lite svårt för yngre personer att förstå hur stor Peterson var i Sverige på sin tid, men förhoppningsvis kan många av de som på söndagseftermiddagarna slaviskt följde hans karriär hitta till biograferna. Det finns i alla fall goda förutsättningar för det då filmen går upp på ett rekordstort antal dukar för att vara en dokumentärfilm.

Den 8 september var det sedan dags för filmen om den person som i samband med millennieskiftet utsågs till Sveriges största idrottsman under 1900-talet, Björn Borg. Till skillnad från Superswede är emellertid Borg inte en dokumentär utan en så kallad biopic. Manusförfattaren Ronnie Sandahl har dock valt att inte göra en heltäckande skildring av Borgs liv utan fokus läggs istället på 1980 års upplaga av Wimbledon, där svensken jagade sin femte raka titel och i finalen ställdes mot en av sina stora antagonister och till synes totala motsats, amerikanen John McEnroe. Regissören Janus Metz har med Borg inte bara gjort en allmänt sevärd film utan de otaliga tennisscenerna anses även tillhöra de bästa och mest realistiska som skådats inom sportfilmsgenren. Sverrir Gudnason gestaltar dessutom Borgs spelstil och manér på banan på ett nästan kusligt bra sätt. Trots att Björn Borg var, och till viss del fortfarande är, ett världsnamn är förstås förhoppningen att den tyngdpunkt som i filmen läggs på rivaliteten mellan Borg och McEnroe gör att även internationell media och den idrottsintresserade allmänheten världen över ska bli nyfikna. Att den som första svenska film någonsin valdes ut som öppningsfilm vid den stora filmfestivalen i Toronto är ett gott tecken.

Så nu är det bara för alla oss som gillar sportfilmer att hålla tummarna och hoppas att vi ska få något att glädja oss åt när det svenska filmåret 2017 summeras.

(publicerad i november 2017)