Svensk sci-fi på film – Aniara och dess föregångare
Sebastian Lindvall, filmskribent
Det våras för svensk science fiction på film. Sebastian Lindvall har sett Aniara och spårar föregångare i genren.
Filmkonsten, en gång själv betraktad som vetenskaplig fantasi, har länge haft ett gott öga till science fiction-genren. Illusionisten och pionjären Georges Méliès var först ut med att överföra experiment, kroppsliga modifikationer och rymdresor till vita duken. 29 oktober 1902 hade hans Resan till månen från samma år svensk premiär på Realläroverkets högtidssal i Göteborg.
Inspiration hämtades frÃ¥n ”FrÃ¥n jorden till mÃ¥nen”, av Jules Verne – en av den skönlitterära fantastikens giganter. Det närmaste vi vid denna tid hade en svensk science fiction-författare var Claës Lundin, som i ”Oxygen och Aromasia” (1878) – baserad pÃ¥ Kurd Laßwitz ”Bilder aus der Zukunft” (1874) – föreställde sig ett framtida Stockholm. Renodlad sci-fi skulle dröja tills Otto Witt startade tidskriften Hugin, som gavs ut 1916–1920.
Genrens perifera roll i det svenska litteraturlandskapet kan möjligen förklara dess sena filmdebut. Kännetecknande för den svenska filmens guldålder var trots allt adaptioner av Nobelpristagare som Henrik Ibsen, Selma Lagerlöf och Bjørnstjerne Bjørnson. Med dessa filmatiseringars fokus på nordisk natur kan man tänka sig att verk av Lundin eller Witt knappast toppade listan som Svenska Bio och Filmindustri AB Skandia ville göra prestigefilmer av.
Det skulle dröja till 1959 – det enda år på 1950-talet som nyss 100-årsfirade Ingmar Bergman inte släppte någon film – innan svensk sci-fi i långfilmsformat skulle landa på biorepertoaren för första gången: den svensk-amerikanska samproduktionen Rymdinvasion i Lappland (regi: Virgil W. Vogel).
Sedan dess har världen förändrats. ”SÃ¥ opassande att vi kallar vÃ¥r planet för ’Jorden’, när den helt klart är ’Oceanen'”, som sci-fi-författaren Arthur C. Clarke lär ha uttryckt det. Orden klingar med en särskild resonans nu när nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” (1956) gÃ¥tt frÃ¥n text och scen till att slutligen bli film. Ställd mot klimatforskarnas varningar om stigande havsnivÃ¥er, kopplat med den kommersiella rymdturism som tycks stÃ¥ för dörren, förefaller berättelsen, om en rymdfarkost som hamnar ur kurs pÃ¥ resan frÃ¥n den ödelagda Jorden till den löftesrika grannplaneten Mars, otäckt aktuell.
Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering är insugande, visuellt häpnadsväckande och vågat visionär. I rymden finns en massa känslor, visar det sig, och sällan har Slutet – samhällets, planetens, livets – framstått lika vackert som här.
Vid sidan av de katastrofer som drivit mänskligheten på flykt i filmer som Aniara finner man i svensk film även andra typer av dystopiska skildringar: Peter Watkins konsumtionskritiska gladiatorspel Gladiatorerna (1969) är ett exempel på detta, Tarik Salehs skitigt urbana animation Metropia (2009) ett annat.
Himlavalvet ges som omväxling en prägel av fristad i Andreas Öhmans succédebut I rymden finns inga känslor (2010), där en ung man med Aspergers flyr verkligheten genom att stänga in sig i en tunna och sväva bort mot stjärnorna. En liknande lekfullhet, om än mer barnsligt laddad, skådas i de scenografiskt ambitiösa Kenny Begins (2009) och Upp i det blå (2016).
Utöver Rymdinvasion i Lappland och den skamlösa Skara Sommarland-reklamen Gröna gubbar frÃ¥n Y.R., med Bert Karlsson i en av birollerna, är det fÃ¥ verk – bortom kultiga kortfilmer och experimentella tolkningar à la Eric M. Nilssons Ormgard (1967) – som ohämmat skjuter in sig i genresfären. Ett undantag som dök upp pÃ¥ biorepertoaren 2006 var Storm, gjord av duon MÃ¥ns MÃ¥rlind och Björn Stein. Som en försmak av regissörernas Hollywoodutflykt Underworld Awakening (2012) bjöds här pÃ¥ rafflande kampsportsscener och imponerande specialeffekter i en cyberpunksnickrad Pandoras ask med referenser till sÃ¥väl George Lucas THX 1138 (1971) som Kathryn Bigelows Strange Days (1995). ”En svensk folkhems-Matrix”, skrev Jan-Olov Andersson i Aftonbladet. Och ja, han menade det som en komplimang.
Den som fick syn pÃ¥ den handmÃ¥lade, retroromantiska affischen till Ted Kjellssons barnvänliga rymdäventyr Ensamma i rymden (2018) lär ha tittat en extra gÃ¥ng för att försäkra sig om att man inte missat en ny Star Wars-film. Liksom i Aniara följs människor, om än nedbantat till ett enda syskonpar, som flytt Jorden i ett rymdskepp egentligen avsett för mÃ¥nga fler klimatflyktingar, mot en destination som de aldrig tycks nÃ¥ fram till. ”Här har vi en regissör som tycker om att fÃ¥ gÃ¥ loss i en genre som är sÃ¥ förtvivlat ovanlig i Sverige, men som ges en chans att frossa i sÃ¥dant som vi brukar se i amerikanska filmer där budgeterna befinner sig i en annan galax”, skrev Lars Böhlin i Västerbottens-Kuriren.
Så är det bara pengar och mer överkomlig datorkraft till de visuella effekterna som krävs för att bota den svenska sci-fi-torkan? En optimistisk lärdom man kan dra av Aniara, vars futuristiska miljöer delvis hittats på köpcentret Mall of Scandinavia, är hur långt man kan komma med kreativa lösningar. Det var trots allt med innovation som Méliès en gång tog oss till månen.
Fantasi föds ur praktiska motstånd och existentiella utmaningar. Hoppas nu bara att vi slipper se varenda skog brinna och inlandsis smälta innan den svenska sci-fi-filmens guldålder kan börja.
(publicerad i februari 2019)
Svensk science fiction-film i siffror
Svensk sci-fi – ett urval
-
Brita Borg sjunger "Don't Let It Mean Goodbye" i svensk-amerikansk monsterfilm vars originalversion aldrig visades i USA. Den amerikanska publiken fick istället vänta till 1962 på en 17 minuter kortare version med titeln Invasion of the Animal People, i vilken man dessutom lagt till en i USA inspelad prolog.
-
Illustrationerna i Eric M. Nilssons animerade sci-fi-verk är gjorda av målaren och dokumentärfilmaren Matheo Yamalakis.
-
Peter Watkins film ingick i Sandrews internationella satsning, som även inkluderade Susan Sontags Duett för kannibaler och Brother Carl.
-
Den tyskfödda regissören Hans Hatwig är mest känd för att ha startat ungdomstidningen Okej men hade också 1983 gjort skräckfilmen Blödaren.
-
Rymdresa i kortfilmsformat där Solveig Nordlund – likt Ben Wheatley, Steven Spielberg och David Cronenberg – har filmatiserat ett verk av J.G. Ballard, ett av de mer kända namnen i den så kallade New Wave inom brittisk sci-fi. Längst ner på sidan finns en länk till filmen.
-
Norsk-svenskt "efter katastrofen"-drama baserat på Knud Faldbakkens "Oår", som består av kortromanerna "Aftonlandet" och "Sweetwater".
-
Solveig Nordlunds andra J.G. Ballard-filmatisering är en portugisisk-svensk samproduktion som utspelas i en nära framtid där kvinnor inte längre blir gravida.
-
Måns Mårlind, filmens ena regissör och enda manusförfattare, var inte helt färsk inom genren. Ett av hans första jobb i branschen var som manusförfattare till Kenny Starfighter.
-
Ambitiös kortfilm med referenser till det klassiska tärningsrollspelet Mutant.
-
Föregångaren, tv-serien Kenny Starfighter, blev en oväntad lågbudgetsuccé. När det väl var dags för rymdhjälten att göra filmdebut 12 år senare gjordes det med en budget på 34 miljoner kronor.
-
Dystopisk skildring av ett Europa där alla tunnelbanor byggts ihop till ett enda gigantiskt nät, med manus av regissören Tarik Saleh i samarbete med Fredrik Edin, tidigare kulturredaktör på Arbetaren, och författaren Stig Larsson.
-
Först kom novellfilmen med samma titel, sedan denna långfilm och det har även förelegat planer på en amerikansk nyinspelning med Andreas Öhman tillbaka som regissör. Tre är den magiska siffran?
-
Novellfilm i laboratoriemiljö efter en roman av P.C. Jersild, som i sin tur inspirerats av Roald Dahls novell "William and Mary".
-
Dockorna är gjorda av Helena "Äwe" Bäckman. Hennes skapelser har setts i båda svenska och norska tv-program, men den mest berömda är troligtvis Iprenmannens dräkt.
-
Diskbänksrealistisk novellfilm som utspelar sig år 2156 på Jupiters måne Ganymedes.
-
Henrik Ståhl, som spelar rymdvarelsen Vojajer, är inte rädd för att axla obekväma dräkter. En av hans mest sedda rollinsatser är som Draken i SVT:s barnprogram Drakens Hotell.
-
Aniara är inte regiduons första dopp i genrepoolen: Hugo Lilja regisserade och skrev manus ihop med Pella Kågerman till zombiefilmen Återfödelsen.
