Kvinnan av folket : Skådespel i fem akter (1919)

Prins Ubaldo tillhörde en av Italiens förnämsta och mest anstolta släkter. Han fullständiga namn var Ubaldo Antonio Maria Ludovico Bondone, prins av Camponuovo, och hans anor kunde räknas allt ifrån den gråa forntiden. Man kan därför knappt förundra sig över, att det slog hela världen med häpnad, när den unge fursten en dag tillkännagav, att han ämnade träda i brudstol med den vackra, men långt ifrån högättade Bettina Malfi. Mest chockerad blev måhända den förnäma släkten, och hans näst äldste bror tog honom i vänlig upptuktelse och gav honom så många goda råd och förmaningar, att en mindre förstockad man än Ubaldo genast skulle ha fallit till föga. Men Ubaldo slog helt käckt sin vältaliga bror på axeln och svarade muntert:

- Du, min kära bror, har väl intet skäl att vara ledsen däråt! Både titel och förmögenhet tillfaller ju i stället dig!

Brodern skakade på huvudet, men inom sig kända han sig icke allt för missbelåten med det spratt, som Amor spelat, när han väl kom underfund med, att den galenpannan menade allvar och verkligen var beredd att offra allt för en kvinnas skull. Och prins Ubaldo menade allvar. Han hade aldrig i hela sitt liv varit så allvarlig som i den stund, då han undertecknade det dokument, som för alltid skulle skilja honom från titel, förmögenhet, rättigheter och för övrigt all gemenskap med den anstolta släkten.

Så firades bröllopet med pomp och ståt, och på själva bröllopsdagen anförtrodde den överlycklige brudgummen åt sin brud, vad han offrat för hennes skull.

Bettina vart med ens blek som döden, och hon andades häftigt, fast intet ord kom över hennes läppar. Upprörd och förbittrad, skyndade hon in i brudgemaket, riglade dörren och sjönk därpå förkrossad ned vid bordet.

... Dåre, han hade offrat just vad hon häftigast åtrått - rang, penningar, allt som gav möjligheter till ett liv i lyx och prakt! Vad brydde hon sig om den fule, otymplige Ubaldo! Det var prinsen, hon älskat, hans titel hans guld, hans ställning i världen. Hon hade i sina drömmar sett framför sig ett ändlöst perspektiv av lysande fester och glada dagar, - och nu var allt med ens skövlat för den enfaldige mannens skull ...

Kärlek och offer - pjoskiga fraser! Hon begärde intetdera. Det var överflöd och makt och skönhet hon begärde ... Hennes drömmar hade alltid målmedvetet svävat kring en och samma punkt liksom nattens fjärilar kring ljuslågan. Nu hade de fått vingarna svedda. Skulle de lägga sig ned och dö? Skulle hon leva hela sitt liv tillsammans med denne fule, enfaldige narr, ett liv i fattigdom och försakelse ...? Nej, tusen gånger nej! Hela hennes inre uppreste sig mot den tanken. Hon reste sig upp, och hennes skälvande fingrar grepo om klocksträngen.

- Tag bort den här usla grannlåten, sade hon till den inträdande kammarjungfrun, i det hon med förakt slet av sig sin brudklänning ... Och packa sedan mina kappsäckar ... Jag tänker fira min smekmånad ensam - och inte i Italien heller ...

Den häpna kammarjungfrun lydde, och den unga bruden stod just redo att ensam anträda sin sällsamma bröllopsresa, då dörren till gemaket gick upp, och en man trädde in över tröskeln. Bettina gav upp ett anskri.

- Du! utbrast hon. Du! Hon förmådde ej pressa fram mera.

- Ja, Bettina, svarade främlingen dovt. Har du ej ett enda välkomstord för din - man ...?

- Ja, det är sant, att du var min man, återtog Bettina tonlöst. Men ditt förfärliga liv och din kärlek till korten gjorde dig till brottsling, och du blev dömd till livstids straffarbete. Jag hade inte väntat att få se dig mera ...

- Jag flydde, fortfor den andre. Och nu måste du hjälpa mig att komma undan.

Bettina stod en stund tyst och tänkte ... Var det icke underligt, att hon, Bettina Malfi, med det förfrusna hjärtat och sin okuvliga åtrå efter guld och lustbarhet, ännu kunde älska ...? Och ändå kände hon, att hon älskade denne man, som stod framför henne och som var hennes lagvigde make. Hon räckte honom sin hand.

- Vi reser till Canada, sade hon sakta. Jag älskar dig ännu, Leon - du är den ende mannen i mitt liv ...

Uppståndelsen blev oerhörd bland de förnäma bröllopsgästerna, då ryktet spred sig, att bruden ensam anträtt bröllopsresan. Och uppståndelsen upplöste sig i hån och fnitter, och den stackars prins Ubaldo fann sig snart stå så ensam som aldrig någonsin i livet för sitt kärleksoffers skull.

Endast en fanns, som icke skrattade med de andra i hans olyckas stund, och denna enda vara Mary Alvin, den lilla pianisten, som Ubaldo förut plägat taga under sina vingars skugga och ge stöd och uppmuntran, när svårigheterna och motgångarna började överväldiga henne. Hon hörde inte hemma i Italien utan i Amerika, men hon hade kommit hit för att idka studier i trubadurernas soliga land. Snart nog hade hon emellertid gjort den upptäckten, att konstens stig är törnbeströdd, och hennes framgångar hade i ingen mån motsvarat hennes högtflygande drömmar. Hennes lärare hade helt kort och kategoriskt förklarat, att hon visserligen ägde en liten smula talang, men inte mer - någon verklig konstnärinna kunde hon aldrig hoppas på att bli. Det hade varit ett hårt slag för Mary Alvin att höra denna dom avkunnas, men som äkta dotter av sitt land hade hon snart nog fattat mod igen och tänkt: gott, så skrinlägger jag mina drömmar och vänder hem igen och gör nytta för mig i livet, ty av medelmåttor och andligt proletariat finns det mer än nog ändå ... Det var i denna prövningens stund prins Ubaldo visat henne, vilket varmt och rikt hjärta han hade ... Han hade tryckt hennes hand och bett henne ej vara ledsen ... Sapristi, vad begrepo dessa pianoklinkare om konst? Han kände själv, att han hade en liten smula konstnärsblod i ådrorna, och han förstod bättre än någon annan, att hon ägde mer än talang ... Och för att göra henne riktigt glad hade han till sist bjudit henne till sitt bröllop för att förströ sina sorgsna tankar.

Den lilla pianisten hade känt sig så tacksam för hans vänlighet, och det gladde henne nu, att hon fick betala sin skuld och vara sin godhjärtade vän till tröst och stöd, när alla andra sveko honom. Och prins Ubaldo tryckte rörd hennes lilla fina, vita hand, och i samma ögonblick var det, som om mörkret omkring honom klarnat till ett stort beslut ... Här ville och kunde han icke längre stanna. Han skulle aldrig kunna uthärda alla de hånfulla ögonkasten och dagliga knappnålsstingen från "vänner" och bekanta. I det stora landet i väster frågade ingen efter den förflutna - där var det närvarande allt. Där levde man i nuet och strävade mot stora mål, ... där var hans verksamhetsfält, ... dit skulle han styra färden ... Ödet självt hade visat honom vägen genom denna kvinnas hand. ---

Den forne prinsen gjorde föga lycka i Amerika. Han hade slagit sig ned som musiklärare i New York, men det var inte många, som uppskattade förmånen av "professor" Ubaldos undervisning, och hans kamp för tillvaron blev både bitter och hård.

Föga lyckligare hade ödet gestaltat sig för hans unga brud under hennes äventyrsfärd med sin lagvigde make. Redan under överresan till Canada hade hennes man visat oroväckande tecken till att vilja återfalla till sitt forna liv, och efter ankomsten till det främmande landet hade de fört en orolig och kringflackande tillvaro. Träffade Bettina någonsin en bekant från Italien, brukade hon förläget förklara, att hon skilt sig från Ubaldo, och att Leon var hennes nya gemål.

Vad Mary Alvin beträffar hade hon åter uppsökt Amerika, och här sammanförde slumpen henne än en gång med Ubaldo. Återseendet blev glatt och hjärtligt, och Ubaldo visade henne med konstnärlig skaparstolthet det musikaliska verk han åstadkommit under de många ensamma och sysslolösa stunder, han haft, sedan han satt sin fot på Amerikas jord. Mary Alvin studerade det uppmärksamt och sade därpå:

- Låt mig få låna det. Jag skall bort på en musikafton, där jag träffar musikförläggaren Leonello - jag skall visa det för honom.

Naturligtvis fick hon låna, och Mary höll redligt sitt löfte. Hon föredrog själv sin väns verk för det förtjusta auditoriet, och den store förläggaren var full av entusiasm och sporde efter kompositörens namn och adress.

Nu randades ljusare tider för den stackars Ubaldo, vars stolthet städse förbjudit honom att avslöja sin verkliga nöd för Mary Alvin. Leonello inköpte hans kompositioner, som inbragte honom både guld och ära, och han vart snart nog det stora modelejonet för dagen. Damerna firade honom som sin hjälte, societeten slogs om honom, och han vann många verkliga vänner bland hög och låg.

En dag, då ha satt vid frukostbordet, föllo hans ögon på följande tidningsnotis:

"Ett ohyggligt drama utspelades i går på expresståget Newyork-San Francisko, varvid efter allt att döma tvenne människor fingo sätta livet till. Enligt vad polisen meddelar, stannades tåget strax utanför Albany av att någon drog i nödbromsen, och då konduktörer och förare skyndade till, fann man, att signalen givits från en kupé, som innehades av ett okänt par, statt på resan från Newyork till San Francisko. Mannens kropp låg utsträckt på golvet, där de båda okända suttit. Kvinnan hade tydligen försvunnit ut genom vagnsdörren. Av de kvarlämnade reseeffekterna att döma har kvinnan sannolikt varit f.d. prins Ubaldos av Camponuovos hustru. Bland andra indicier, som tyda på att även hon mördats, eller funnit sin död vid sitt försök att fly framhåller polisen just den omständigheten, att resgodset kvarlämnats."

Det var, som om en sten med ens fallit från Ubaldos bröst, då han läste dessa rader. Så var han alltså fri! Så hade denna kvinna mött sitt öde! Än en gång kunde lyckan le mot honom. - Kort därpå voro Ubaldo och Mary Alvin man och hustru.

Men Bettina Malfi var icke död. Polisen hade tagit fel. Ett vådaskott hade ändat hennes mans liv, och Bettina, som var övertygad om, att hon skulle bli anklagad för mord, då de varit ensamma i kupén och alla indicier utpekade henne, hade hals över huvud flytt, i förskräckelsen lämnande sitt bagage i sticket ... Bettina var emellertid ingalunda den kvinna som utan motstånd uppgav kampen för tillvaron. Ryktet om Ubaldos triumfer hade nått hennes öron, och han hade genast sin plan färdig. Ubaldo var i själva verket hennes lagvigde make och hennes naturlige beskyddare. Han var nu omgift. Så mycket bättre! I så fall hade hon tvegifte som yttre press på sin herre och man ... Och hon skulle nog se till, att den andra fick maka åt sig ...

Så smidde Bettina Malfi sina planer, men lyckan hade övergitvit henne, och när hon trädde anklagande fram för att krossa den man, som en gång offrat allt för hennes skull, sände Nemesis henne rakt i armarna på samma domare, som en gång dömt hennes make ... Det var hon, som gjort sig skyldig till tvegifte, det var hon, som måste gå bort med nedsänkt huvud för att undgå den hämnande rättvisan, och jublande sjönko Ubaldo och hans unga hustru i varandras armar.

Det sista stormmolnet, som hotat deras lycka, hade dragit förbi, och livet bredde sig åter ljust och leende framför dem. Ubaldo måste erkänna för sig själv i denna stund, att han icke skulle vilja byta lott med alla prinsar i världen. Han hade förlorat sina rättigheter, det var sant, - men han hade i gengäld vunnit lyckan och en kvinnas kärlek, och han hade blivit prins i konstens stora, ljusa sagorike. (Texten från filmens svenska programblad 1920)