Elsa Brita Marcussen

Svensk-norsk filmrecensent. Född i Stockholm. Dotter till politikern Per Albin Hansson.

-

Elsa Brita Marcussen var under åren 1937-1943 framträdande filmkritiker under signaturen Chat i dagstidningen Social-Demokraten. Efter kriget flyttade hon till Norge.

Det som kännetecknade henne som kritiker var en resonerande hållning, närmast ett essäistiskt förhållningssätt, snarere än rent betygsättande. Hon var politiskt radikal och vidgade gärna sina recensioners ramar till att innefatta politiska och ekonomiska perspektiv. Det var ett förhållningssätt som hon energiskt försvarade i sin på svenska utgivna, studiehandledningspräglade bok "Film" (1951). Där utslungade hon också sitt anatema över tankar som redan då fanns att betygsätta filmer med stjärnor eller liknande, något som idag blivit regel. Hennes mening var att ett konstverk - vare sig det gäller film, litteratur eller konst - inte kan stängas in i så enkla kategorier.

I Norge blev hon en viktig person inom norsk film, både på den administrativa sidan och i sin roll som kritiker. Bland hennes olika uppdrag kan nämnas sekreterare i Kirke- och undervisningsdepartementet 1949-1951, hon satt i styrelsen för kulturhotellet Voksenåsen och var ordförande för Norsk filmkritikerlag 1963-1966 och 1986-1990, samt kinosjef och kulturkonsulent i Eidsvoll 1973-1977. Hon ledde Norsk Filmsamfunn 1951-1961, Norsk Barnefilmnemnd 1960-1981, Skolekinoutvalget 1982-1985. Internationellt var hon president för International Centre of Films for Children 1963-1971. Som jounalist var hon redaktör för tidskriften Filmdebatt 1951-1956, redaktör för Filmrevyen i NRK Radio, kritiker i Arbeiderbladet och Film og Kino. Hon belönades under sin långa bana med en rad internationella hederspriser, speciellt bör kanske nämnas den franska Médaille d'Argent de la Jeunesse et des Sports.

Som ett exempel på hennes polemiska skärpa kan nämnas texten "Förslöande filmpropaganda - hymner till ytligheten" (ursprungligen tryckt i fackförbundstidningen Beklädnadsfolket 1944 och omtryckt i Andersson/Bjärlund/Erikssons antologi "Motbilder. Svensk socialistisk filmkritik" 1978). I den går hon hårt åt den del av Hollywoodfilmen som inte intresserar sig för den vanliga människans livsbetingelser. Som några ljus i mörkret nämner hon samtidigt King Vidor, Frank Capra, William Wyler och faktiskt även John Ford för hans filmatisering av John Steinbecks "Vredens druvor". Den vrede över sakernas tillstånd som Marcussen visar i den texten känns fortfarande som en frisk fläkt sjuttio år efteråt.

Gunder Andersson (2014)