Crimes of the Heart (1986)

Lenny är den äldsta av tre systrar och den enda som bor kvar i det stora barndomshemmet i North Carolina. Det är Lennys födelsedag och mellansystern Meg kommer från Los Angeles där hon försökt sig på en sångkarriär. Den yngsta systern, Babe, har just frigivits mot borgen efter det att hon skjutit sin man. Babe vägrar till en början att berätta om motivet till skottet eftersom hon vill skydda en person. Till slut berättar hon för Meg att hon haft ett förhållande med en svart yngling, Willie Jay. Denne misshandlades sedan av Babes man Zackery. De tre systrarna har sina minnen -- både goda och dåliga -- som de pratar om. Fadern övergav familjen för länge sedan och modern begick självmord tillsammans med katten. Zackery släpper åtalet mot Babe om Willie Jay lämnar staden vilket också sker. Babe försöker begå självmord men misslyckas. Hon kommer underfund med att modern inte dödade katten för att hon hatade djur, utan för att hon inte kunde möta döden ensam. I firartagen överraskar Babe och Meg den äldre systern med en några dagar försenad födelsedagstårta.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Crimes of the Heart" är en liten pärla för dem som vill se en historia om "vanliga" människor som ändå är väldigt ovanliga.

Manusförfattaren Beth Henley har ett ovanligt lyhört öra för dessa lite udda sydstatsmänniskor. Hon var medförfattare till David Byrne-filmen "True Stories" och hon har skrivit just nu aktuella "En annorlunda tjej" med Rosanna Arquette. Tjejen som Arquette spelar i den filmen skulle mycket väl kunna tillhöra syskonskaran McGrath som "Crimes. . ." handlar om. För alla fyra är kvinnor som av ett eller annat skäl inte har anpassat sig till den amerikanska småstadsidyllens livsstil." Jan-Olov Andersson i Aftonbladet

"Så finns här, för att nämna bara en ingrediens, föreställningen om en ödesbestämd arvssynd: minnet av fadern som övergav familjen, modern som begick självmord -- och rädslan hos de efterlevande för en själslig bräcklighet som äter dem inifrån, att de är destinerade att vandra i förfädernas fotspår.

Det är en vördnadsbjudande tradition, men regissören Bruce Beresford är tyvärr inte uppgiften vuxen. I stället för den tragikomiska, smått morbida ton pjäsens författarinna Beth Henley av allt att döma varit ute efter, hamnar han oftas i en sjösjuk pendling mellan förenklade ytterligheter. Förmodligen för att han lider av vanföreställningen att det komiska är lika med att fylla duken med skrattande människor -- och tragiskt är det om de gråter.

Även personinstruktionen haltar betänkligt. Speciellt i Keatons fall, vars hysteriska utbrott får ofrivilligt parodiska drag." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Det ska vara precis som i ett Tennesee Williams drama, svettigt, smutsigt, blodigt och syndigt. Men de tre systrarna är så realistiskt spelade att det inte blir något drama alls. I scen efter scen bräker de likgiltigheter med sin sydstatsdialekt. Det finns inga höjder att falla från, inga djup att ta sig upp ur. Deras dumhet och dumheter gör att man bara rycker på axlarna åt både sorger och glädjeämnen.

Filmen bygger på en pjäs av Beth Henly. Flera av scenerna har också stark smak av teater, regissören Bruce Beresford har inte lyckats frigöra sig från förlagan. Teaterursprunget visar sig också i dialogen som tyngs av helt omotiverade resonemang och avslöjanden om systrarnas barndom.

Filmens behållning är de tre systrarnas uppenbarelser, tovigare, plufsigare, rynkigare har ni aldrig sett Diane Keaton och Jessica Lange. Sissy Spacek är mer van vid rollfacket." Anders Ahlberg i Expressen

"Filmen ligger ofta farligt nära den filmade teatern men håller sig hela tiden på rätt sida om den. Beth Henleys manus är en konstfull flätning av då och nu och Beresfords regi använder sig på ett skickligt och sparsamt vis av flashbacktekniken för att ge systrarna deras märkliga bakgrund. Deras far gav sig bara av en dag; deras moder hängde sig tillsammans med en katt; en av systrarna bröt mot det sydstaternas tabu som förbjuder allt för nära relationer med svarta män. Alla dessa element hade kunnat förekomma i en roman av William Faulkner men då givit upphov till en klagosång över det mänskliga predikamentet. I Beresfords film, som hela tiden håller åskådarens nyfikenhet vid liv, blir det i stället överdådig komedi. Den slutar i ett skratt som kanske till och med skulle ha kunnat få Faulkner att småle." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se