Maj-Britt Nilsson

Media (435)

Svensk skådespelare (film- och tv-roller 1945-1990). Född Maj-Britt Nilsson i Maria Magdalena församling, Stockholm. Död i Cannes, Frankrike. Äktenskap med sångaren Anders Börje 1945-1949. Äktenskap med Per Gerhard 1951 och framåt.

Maj-Britt Nilsson växte upp på Södermalm i Stockholm och arbetade efter realen först på antikvariat och senare på kontor. Samtidigt började hon ta privatlektioner i skådespelande hos Manne Grünberger och Gösta Terserus. Hon fick en roll 1944 vid Riksteatern som Kristina i "Mäster Olof" och vid tredje försöket kom hon in vid Dramatens elevskola. Samma år scendebuterade hon i "Mans kvinna" vid Malmö stadsteater dit hon utlånats redan under den inledande elevtiden och fick sin första roll vid Dramaten året därpå i "Vår ofödde son". Efter examen blev hon engagerad vid Dramaten från 1947. Där fick hon sitt genombrott i "Jungfruleken" (1948) men därefter var det mycket sparsamt med roller. Själv upplevde hon att hon bara fick spela menlösa flicktyper. Via ett mellanspel vid Nya Teatern flyttade hon därför sin verksamhet till Vasan, som hennes make Per Gerhard övertagit 1952 tillsammans med Karl Gerhard. Det var en flytt som inte tilltalade alla av Stockholms teaterkritiker men den följande tiden under Per Gerhards chefskap, som varade ända till 1985, var i huvudsak lyckosam. Hon uppträdde i åtskilliga långkörare, främst i "Kaktusblomman" som 1966-1968 spelades femhundra gånger. Därefter gjorde hon ett uppehåll i skådespelandet men återkom efter några år till scenen.

Nilsson blev verksam inom filmen på ett tidigt stadium och genombrottet kom med huvudrollen i Maria (Gösta Folke, 1947). Hon ska dock inte förväxlas med den något yngre barnskådespelaren med samma namn. Nilsson blev uppskattad för sin lyriska utstrålning och rollen som balettdansösen Marie i Ingmar Bergmans Sommarlek (1950) blev mycket typisk för hela hennes framtoning. Så småningom fick hon också en viss karriär på kontinenten när hon medverkade i några tyskspråkiga produktioner inom Heimatgenren som Was die Schwalbe sang / Hon glömde honom aldrig (Geza von Bolvary, 1956) och Und ewig singen die Wälder / Och bortom sjunga skogarna (Frank Wisbar, 1959). Hon nådde stor popularitet även på denna marknad. Helt uppenbart kom hon att för den kontinentala publiken personifiera bilden och uppfattningen av ett oskuldfullt och lantligt Norden.

1961 erhöll hon Teaterförbundets De Wahl-stipendium och 1971 detsammas Gösta Ekman-stipendium.

P O Qvist 2004, redigerad 2011-11-02