Lili Ziedner

Media (1)

Född i Stockholm som Cecilia Ziedner. Avled i Stockholm.

Hon arbetade först som korrekturläsare innan hon började med skådespelande och 1904-1907 genomgick hon Dramatens elevskola. Därefter följde engagemang hos Albert Ranft på Vasateatern och därefter Apolloteatern i Helsingfors, där hon träffade Mauritz Stiller. Denne kom sedan att engagera henne för en del av sina 10-talsfilmer såsom Mannekängen (1913), satiren Den moderna suffragetten (1913) och När svärmor regerar (1914), och han ville göra henne till en kvinnlig Chaplin.

En tid var hon som direktör för Blanchebiografen t.o.m. sin egen i filmbranschen. 1917 var hon konferencier på Cabaret Läderlappen och 1919 hade hon egen verksamhet på Hasselbacken med ”Lilis cabaret”. Under 1920-talet var hon i huvudsak hos Karl Gerhard på Folkan vid Östermalmstorg, där hon väckte stor anklang genom sina bisarra kvinnliga karikatyrer. Hon turnerade även med Karl Gerhard.

Vid sin bortgång var hon vid Södra Teatern. Hon skrev även en mer eller mindre fantasifylld minnesbok, I lögn och ro. Hon var en av våra få genuina svenska kvinnliga filmclowner med en vass replikföring och som hade alltför få filmroller under sin livstid. En av de mest bemärkta var i den omskrivna och omdebatterade Pensionat Paradiset (1937), där hon var pensionatsgästen som upplevde alla möjliga missöden med solstolar och suckande beklagade att det var så rysligt få döda i tidningens spalter.

Det har sagts att hon som scenartist inte liknade någon annan. Det fanns en självironi i det hon gjorde och de burleska kvinnor hon gjorde speglade de förväntningar som fanns där om hur skulle uppträda. Som så ofta i dessa sammanhang fanns här en botten av svärta eller som Brita von Horn framhöll i sitt minnnesord, att hon gladde med sin genialt festliga humor men att hon i likhet med alla stora komiker inte var någon lycklig människa. På botten låg ett mörkt allvar och ruvade och bakom clownmasken fanns ett ensamt hjärta vars oförstådda kamp fyllde en med ömhet. Den beska humorn var steget mot en förklarande och försonande sanning.

P O Qvist (2004)