Vilhelm Bryde

Media (1)

Svensk arkitekt, skådespelare och regissör (film 1927). Dramatens elevskola 1911. Chef för SF-Filmstaden 1923-26. VD och produktionschef för Film AB Minerva 1926-31. Produktionschef SF 1931-33. Biografchef SF från 1933. Född i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Storkyrkoförsamlingen, Stockholm. Far till arkitekten Lars Bryde.

-

Vilhelm Brydes betydelse för den svenska stumfilmens renommé har ofta underskattats till förmån för regissörerna och fotograferna. Filmarkitekter stod inte lika högt i kurs hos kritikerna, även om många av filmerna också fick sin berömmelse genom scenografin och här var Bryde tveklöst en mästare. Men han var också en viril aktör och det var som baron Felix i Stillers Erotikon (1920) han först gjorde sig ett namn, bokstavligt talat, ursprungligen hette han Johansson.

Grundligt utbildad var han i bägge facken. Efter studenten utbildade han sig till byggnadsingenjör och var 1907-1908 anställd hos Ragnar Östberg, 1908-1909 hos Ferdinand Boberg, för att plötsligt kasta om och börja på Dramatens elevskola 1909.

Där fick han anställning 1911 och åren 1913-1919 var han engagerad vid Svenska Teatern. Parallellt sysslade han med konst och antikviteter för att från 1920 helt ägna sig åt filmbranschen, främst som inredningsarkitekt.

Under drygt tio år signerade Bryde inte mindre än ett 70-tal filmer, alltifrån enkla farser till påkostade prestigeproduktioner som Stillers Gösta Berlings saga (1924), Gustaf Molanders Ingmarsarvet (1925), Till Österland (1926) och Karl XII samt Fänrik Stål-filmerna. Däremellan fanns det dock även plats för det mer udda och personliga, Olof Molanders filmatisering av Dumas Damen med kameliorna (1925), av en samstämmig kritik betecknad som en av de vackraste filmer som gjorts i Sverige, Sigurd Walléns nostalgiska Farbror Frans  (1926) och Ivar Johanssons ryskinspirerade Rågens rike (1929).

Han var stilhistoriskt väl bevandrad och när Hjalmar Bergman för Gösta Ekman skrev En perfekt gentleman (1927), som Ekman och Bryde regisserade tillsammans, skapade Bryde än en gång en utsökt Parisatmosfär och samma år fångade han lika skickligt den engelska överklassens miljöer i Gustaf Molanders Hans engelska fru, där Bryde själv spelade en av lorderna.

Vilhelm Brydes mångsidighet och kreativitet är väl omvittnad. Sedan han såväl producerat som scenograferat de första ljudfilmerna, Säg det i toner och För hennes skull, 1929-1930, fick fick han i uppdrag att ta ansvar för SF:s samtliga biografer. Det innebar såväl ombyggnader som nybyggnader och till de senare hör de på sin tid mycket kända biograferna Draken och Spegeln, idag tyvärr nedlagda. I jubileumsskriften "SF tjugofem år", 1944, skriver Bryde kärleksfullt och initierat om biografernas historia och deras betydelse för filmupplevelsen.

Sonen Lars Bryde gick i faderns fotspår och blev arkitekt. Hans storhetstid inföll i samband med det s.k. miljonprogrammet på 1960- och 1970-talen och han står därför som arkitekt till ett flertal bostadsområden i Stockholms förorter.

Bengt Forslund (2014)