Jarl Kulle

Media (72)

Skådespelare (filmroller 1946-1998). Född Jarl Lage Kulle i Ekeby, Malmöhus län, död i Gregersboda, Bergshamra, Österåkers kommun.

Han växte upp i Rebbeberga utanför Ängelholm som son till en charkuterist. Hans skådespelartalanger upptäcktes tidigt av omgivningen och han började med att ta tallektioner vid Klosters talskola i Alvesta. Som sextonåring deltog han i Aftonbladets talangtävling Vi som vill opp och vid samma ålder började han att ta lektioner i Stockholm samtidigt som han arbetade som springschas. Sedermera fick han hjälp av intresserade personer på sin hemort att studera på heltid. Han studerade bl.a. vid Terserus teaterskola och vid tredje försöket kom han in vid Dramatens elevskola 1946. Där ansågs han vara en påtaglig begåvning och Mimi Pollak såg honom som en utvald med stor egen skapande fantasi.

Efter examen 1949 blev han mer eller mindre fast engagerad vid denna scen och förblev där stora delar av sin karriär med utflykter till andra scener som Oscars-teatern och Vasateatern, där han odlade andra sidor av sin stora repertoar. Hans scengenombrott kom 1950 med sin roll i Calderons Hus med dubbel ingång. Han var utan tvekan en skådespelare med hög utstrålning och stort tekniskt kunnande med en mycket mångskiftande repertoar med paradnummer ur den stora dramatiken av Shakespeare, O'Neill och andra likväl som musikalens värld, där han hade en av sina största framgångar som professor Higgins på Oscars-teatern i My Fair Lady (1959-1961).

Som filmskådespelare blev han flitigt utnyttjad av bl.a. Ingmar Bergman, som utnyttjade hans utstrålning och den ibland leende ironin i hans stil som förödande charmör i rollen som "macholöjtnant" i Sommarnattens leende (1955), Don Juan i Djävulens öga (1960) eller som den levnadsglade krögaren Gustav Adolf i Fanny och Alexander (1982). Han hade också huvudrollen i ett par av 1960-talets mest framgångsrika filmer som förste älskare i Änglar, finns dom? (1961) och Käre John (1964). Han blev också sin egen filmregissör med växlande framgång. Bokhandlaren som slutade bada (1969) blev en respektabel framgång medan däremot Vita nejlikan (1974) med honom själv som superförförare bara blev ett pinsamt misslyckande.

Som aktör kan man räkna in honom bland histrionernas skara, som uttrycker sig med stora åthävor. Ibland var detta effektivt, ibland kunde det också leda till viss övermättnad. En av sina finaste roller gjorde han kanske mot slutet av sitt liv i tv-filmen Hemresa (1993) efter Sven Delblanc där han med mycket mindre medel gestaltade en döende författares uppgörelse med sig själv och sitt liv.

Han arbetade även tidvis som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola 1957 och 1958. Han tilldelades Svenska Dagbladets Thaliapris 1952, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium 1953, FIB:s filmpris 1959 fär bästa manliga biroll i Fröken April, en första Guldbagge 1965 för Bröllopsbesvär, Dramatens O'Neill-stipendium 1982, den kungliga medaljen Litteris et artibus 1982, 1983 års Guldbagge bästa manliga huvudroll för rollen i Fanny och Alexander, Sydsvenska Dagbladets kulturpris 1984, Svenska Akademiens teaterpris 1994 samt den danska Holbergmedaljen 1997. 1979 gav han ut sina spökskrivna memoarer under titeln Jag Kulle. Han var gift med skådespelerskan Anne Nord och far till skådespelerskan Maria Kulle.

P O Qvist (2004)